Krönika: Kvinnor mördar inte sina män för att de mår dåligt

Våldet mot kvinnor i Sverige är på väg att försvinna. Det som trots allt förekommer utförs av sinnessjuka galningar.
Denna häpnadsväckande nyhet återgavs i över etthundra
svenska medier i förra veckan.
Förmedlare av nyheten var Tidningarnas Telegrambyrå.
Nu använde de inte exakt samma ord som jag, men andemeningen var densamma:
”Nio män av tio som mördar sin kvinnliga partner är psykiskt
sjuka eller störda. Antalet partnermord har minskat med
mellan 20 och 30 procent sedan 1970-talet.”
Så lät ingressen på artikeln.
Sedan påstod man att nyheten var ”överraskande”.
Innehållet byggde på en genomgång av alla kvinnomord
sedan 1990 som sammanställts av kriminologen Mikael Rying vid Brottsförebyggande rådet.
Nu var detta inget nytt. Rying har gjort samma studie förut,
hans tidigare statistik från 2001 visar exakt samma slutsatser och resultat.
Ändå blev det här en ”överraskande” nyhet i över hundra
tidningar.
Hur kommer det sig?

Den välvilliga tolkningen är att skribenten inte kunde ett
smack om frågan. Han, eller hon, visste inte att uppgifterna
var gamla och gick på tricket att presentera dem som nya.
Den något mindre välvilliga sanningen är förmodligen att
man tyckte uppgifterna var kalasbra, eftersom de täppte till
truten på alla feministiska gnällkärringar som påstår att våldet mot kvinnor är ett samhällsproblem som angår oss alla. Därför tog man chansen att, med hjälp av Ryings högst anständiga och relevanta forskning, bevisa att våld mot kvinnor är ett individuellt problem, ett bekymmer för tveksamma existenser ute i marginalen, något som bara berör bindgalna, kriminella alkoholister.
På så sätt kan ju alla vi andra känna oss på den säkra sidan.

Kulturellt betingat kvinnovåld finns bara i andra kulturer, inte
i vår.

Så har TT fel; har inte kvinnovåldet minskat sedan 1970-
talet?
Absolut. Till detta finns flera förklaringar, en del av dem
preciseras i rapporten.
På 70-talet var det inte kriminellt att slå sin fru i hemmet.
Den lagstiftningen kom först 1982. Det är klart den gjorde
skillnad!
Det som TT inte skrev var att dödstalen legat fast sedan
dess. De varierar något år från år, men trenden är entydig.
Morden minskar inte alls. År 2004 återfinner vi för övrigt den
högsta dödssiffran under hela undersökningsperioden – 43
kvinnor mördades det året.
Och hur var det med dårarna då? Var verkligen över 90
procent av kvinnomördarna skvatt galna?
Jag hittar dem inte i studien. Där talar man om män som
definieras ha ”psykiska störningar” eller ”psykiatrisk problematik”.
Bland dem anges ”stressreaktioner”, ”psykiska störningar”
och ”depressioner”. Männen tycker sig ha blivit utsatta
för ”missförstånd”. Så har det alltid sett ut. I de mängder
av kvinnomordsdomar som jag själv har läst är det praktiskt
taget alltid så att gärningsmannen ”mår dåligt”. Först för att
hans tjej inte längre lydde honom, och nu för att hon är död.
Psykisk sjukdom anges som mordmotiv i 13 procent av fallen.

Vanliga män hugger inte ihjäl sina fruar med köttyxor.
Det är inte det jag påstår.
Men faktum kvarstår:
De flesta hustrumördarna hade jobb och bostad och ett
ordnat liv.
Hälften var tidigare helt ostraffade. De hade inte ens begått
något trafikbrott.
Övervägande delen var spiknyktra vid mordtillfället.
Var tionde var glad och frisk och nöjd med livet, och han högg
ÄNDÅ ihjäl sin fru med en köttyxa – utan att må dåligt efteråt.
Varför?
Majoriteten uttryckte ett och samma mordmotiv:
De fick inte längre bestämma över sin kvinna.
Till sist: kvinnor mår också dåligt. De dricker, blir arbetslösa
och deprimerade – men de mördar ändå inte sina män.
Så den som påstår att vi inte har något strukturellt kvinnovåld i vår kultur blåljuger.

Den här krönikan publicerades i Expressen i juni 2007. Nu publiceras den igen i Liza Marklunds krönikesamling Nya röster sjunger samma sånger.