Följ oss på sociala medier:
”Det är ju nästan omöjligt att inte gilla det! Författaren skriver ...”Läs mer
”Jag inser att det som gjort djupast avtryck i minnet är beskrivningarn...”Läs mer
”Hans röst i etern följer med in i hans böcker, där hans...”Läs mer
”Flickan som fick en röst är en fantastiskt fin debutroman som ger...”Läs mer
”Starkt och osentimentalt om kvinnor som bär både skam och armod och om...”Läs mer
”Det här är en väldigt rolig, nyttig och förtjusande bok, som i...”Läs mer
”Ett tag funderade jag på om inte nutida Gertrud kunde ha gestaltats so...”Läs mer
”Jonas Jonasson skriver skrönor som är njutbara att läsa. ... Skrönor t...”Läs mer
”Ebervalls och Samuelsons skildring av fyrtiotalets Stockholm och Köpen...”Läs mer
”Jan Guillou har slutfört ett imponerande verk. 1900-talet har fått sin...”Läs mer
”Det finns flera anledningar att sluka Johan Erlandssons bok om Maj Wah...”Läs mer
”Låt det brinna är en grov, mörk, hård och oförutsägbar deckare som man...”Läs mer
”Anne Holt skriver spännande om aktuella samhällsproblem och ger en tro...”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Jag skrattade högt åt den här boken! ... Lärarinnan är en välskriven m...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Men David Wibergs roman är också en poetisk dialog, och mer än...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

Tjuvläs första kapitlet i Lizas krönikesamling

Nu släpps Liza Marklunds krönikesamling Nya röster sjunger samma sånger. Nedan kan du se innehållet i boken samt tjuvläsa första kapitlet!

InnehållFörord av Ahto Uisk…………………………………………….9

OM ATT VARA FÖRFATTARE
Kanske är det magi…………………………………………….13
I begynnelsen var ordet………………………………………15
Mitt liv som Lars Norén……………………………………….18
Att befinna sig på andra sidan………………………………22
Jag som ännu har läppar……………………………………..25

OM MEDIAS MAKT OCH MENING
Av nödvändighet…………………………………………………31
Ny Demokrati inifrån……………………………………………34
Vi kan inte ha en lag för Flink och en annan för alla andra………………………………………………………………..38
Expressen – en gapig kärring………………………………41
En hyllning till rösterna som sjunger en annan sång…………………………………………………………………44

OM VÅLDET MOT KVINNORNA
Därför skriker jag ner i ett bottenlöst hål………………..51
Du eller jag eller vem som helst…………………………..54
Kvinnor mördar inte sina män för att de mår dåligt………………………………………………………………..57
Så skapas en förbrukningsvara……………………………60

OM DE DÖDA, VÅLDTAGNA, SÖNDERSLAGNA
”Jag vill ha upprättelse”………………………………………65
Mari hade tre döttrar…………………………………………..69
Tingsrätten mindes fel och friade från mord…………..73
Kurdiskt hedersvåld – och svenskt……………………….76
Hur skadad måste en våldtagen pojke vara?…………79
Lång natts färd mot dag……………………………………..83

OM MÄNNEN SOM SLÅR
Skampålar för pedofiler är ingen lösning………………89
Det vore ju så enkelt om de hade horn…………………92
En glad och lycklig familj?…………………………………..95
Mörda nu – extra billigt……………………………………….98
Nya röster sjunger samma sånger……………………..102

OM TERROR OCH VIDSKEPELSE
Terrorismen definieras i betraktarens öga……………107
Kan Saddam bli vår frälsare?…………………………….110
Terrorjägare på villovägar………………………………….113

OM KONSTEN ATT GÖRA FOLK ARGA
De flyttar inte till jobb, de flyttar till drömmar………..119
Kom gärna hit, ni ryms!…………………………………….123
Fackschism…………………………………………………….126
Fildelare är snåla och lata…………………………………129
Gärna gratis kultur, men först rent vatten…………….132
Nedladdningens villkor……………………………………..135

OM ATT VARA KVINNA OCH HA HJÄRNA
Jag – den danska rikshäxan……………………………..141
Varför fjantar vi med en kvinnodag?…………………..144
Mitt liv som städerska………………………………………147
Sarah Palins Amerika………………………………………150
Feminister gör snabbare karriär………………………..154
Jimmie Åkessons paradis………………………………..158

OM MITT ENDA BEROENDE
Morgon i Matavera………………………………………….163
Tyska minnen…………………………………………………166
Bilder från Kambodja……………………………………….170
Föga anar vi…………………………………………………..173

OM DET VIKTIGASTE JAG GÖR
Den unge mannen ville bara ligga med mig…………179
Träffa de döende barnen – om du törs………………..183
”Jag lever inte tills jag blir stor”…………………………..186
Lösningen är att satsa på flickorna……………………..189

OM SÅDANT JAG BARA TÖRS VISKA
Världen fanns till för att lura mig………………………….195
Jag var så rädd för Gud……………………………………..197
Skrik som aldrig tystnar……………………………………..200
Porrkungen och jag…………………………………………..203
Världens chans – ta den!…………………………………..207
Tjejer – var rädda om er!…………………………………..210
Kan man skita på muggen kan man väl runka där………………………………………………………………….213
Vem behöver Roxy?…………………………………………215
I don’t do happiness…………………………………………218
Överleva är lätt, leva är svårt…………………………….221
Författarens tack……………………………………………..224

OM ATT VARA FÖRFATTARE

Jag har skrivit i hela mitt liv.
Att skriva har blivit ett sätt för mig att behålla förståndet.

När allting håller på att gå sönder har skapandet av text visat sig vara oöverträffat som livlina.
I mitten av 1980-talet, under de smällkalla vintrarna i Luleå, höll jag ångesten stången med en Canon skrivmaskin som jag köpt på postorder; här uppstod mina första romanförsök, halvfärdiga, existentiella och lika becksvarta som norrbottensnatten runt omkring mig.

Ingen har någonsin fått läsa dem.
Att definiera processen från ogripbar tanke till färdigt manus är inte helt enkelt.

Ur kundtidningen Läsvärld.

Kanske är det magi
Begynnelsen är ett runt och bländande ljus.
Det är över på ett ögonblick, men i det efterlämnade tomrummet har det bildats ett ärr, en rykande form av något nytt och okänt som tidigare aldrig funnits. Inte så här, inte på det här sättet, inte med den här tonen.
Jag inser att det låter extremt underligt, men första gången
jag upplevde smällen och såg på det egendomligt formade resultatet så visste jag direkt; det här är ju en bok. Två faktorer som berör mig både djupt och personligt kraschar samtidigt i mitt huvud och där är ljuset, kabang.
Så har det varit, och så är det.
Inte bara för mig, utan också för andra författare. Stephen
King upplever samma sak, det har han skrivit om i sin bok
”On Writing”.
Ur kaos stiger en klar idé om en nästan färdig roman.
Sedan är det bara jobbet kvar.
Researchen för att kolla att det märkliga scenariot från ljuset
verkligen håller.
De många långa timmarna med stela axlar framför datorn
där historien ska göras rättvisa, fokuseringen där karaktärerna ska förmås att tala och flyga och helst ta egna initiativ, rutinkontrollerna kring solens upp- och nedgång, hur gator går, hur platser ser ut, hur människor talar.
Alla bokstäverna som ska komma i rätt ordning, de brukar
bli drygt sexhundra tusen stycken i mina romaner (inklusive
blanksteg).
Inledningen och avslutningen av arbetet är värst.
Först gäller det att hitta tonen, färgen, frekvensen på berättelsen, det språk och den rytm som krävs. Det tar tid. Det tar omskrivningar. Annika Bengtzon har jag fått backa tillbaka och skriva om nästan varje gång, jag hittar henne inte till en början, hon glider undan för mig, jag måste jaga henne.
När jag väl funnit vägen så rinner det på. Att säga att det är lätt är att ljuga, det är det aldrig. Det är tungt och jävligt och riktigt tråkigt ibland, kräver tid och kraft och snabba kolhydrater.
Sedan kommer slutet och då gäller det att hålla i sig, det är
likadant varenda gång, jag befinner mig i fritt fall och hela berättelsen virvlar omkring mig, allt kan skrivas om eller kompletteras eller förkastas, jag kan vartenda ord utantill i hela boken och koncentrationen är fullständigt kvävande, det är nästan outhärdligt och sedan är alltsammans plötsligt över, med ens tar det bara slut och jag ligger kvar på marken som en urvriden disktrasa och det är alldeles tyst omkring mig.
Hej mamma, säger barnen. Vad kul att du är tillbaka.
Det blev en bok i år igen.

Litteraturen jag läste som barn fick mig att inse att mina begränsningar enbart var geografiska. Hela världen låg öppen, det vara bara att ge sig iväg.
Att jag skulle bli författare visste jag tidigt, faktiskt i samma
stund som jag förstod att bokstäver bildade ord.
Om detta, och varför jag kom att skriva just kriminalromaner.

Aftonbladet, september 1999.

I begynnelsen var ordet
Den första bok jag läste hette ”Kitty och spöket på Stora
Skuggan”. Jag fick den i present av en kusin när jag fyllde sju.
Med stor möda stavade jag mig igenom den och jag minns
min reaktion: detta var helt fantastiskt! Genom krumelurerna
på boksidorna hamnade jag i en helt annan värld: i River
Heights, Kittys fiktiva hemstad.
Så snart jag läst klart den första boken kastade jag mig över
nästa. Under två år läste jag alla Kittyböcker som fanns, jag
kom upp i ett femtiotal. Jag lånade av kompisar och satsade
hela veckopengen på att köpa böckerna nere på stora Konsum i stan.
Det dröjde inte särskilt länge innan jag begrep att Kitty inte
var någon ”fin” litteratur. Böckerna fanns nämligen varken på skolbibblan eller bybibblan. Bibblatanten fnös och sa:
– Sånt har vi minsann inte här.
Och så gjorde bibblatanten något oförlåtligt: hon försökte
pracka på mig ”Hugo och Josefin” – något hon ansåg vara
uppbygglig och seriös litteratur. Stackars Maria Gripe, jag har inte förlåtit henne än idag.
Jag tror det är fullständigt livsfarligt att dödskallestämpla sådant som barn älskar. Man kväver något oerhört viktigt och värdefullt, nämligen glädje och engagemang. Det gäller särskilt färdigheter som att läsa, diskutera och följa med, sådant som lägger grunden för våra möjligheter till identifikation och sammanhang.
Nu i somras läste jag om ”Kitty och spöket på Stora Skuggan”. Det är absolut inget fel på den boken. Den är oerhört noggrant korrekturläst, grammatiken är korrekt och kommateringen precis som den ska. Historien är spännande och, naturligtvis, fullständigt osannolik. Det begrep jag redan när jag var sju. Kitty tappar alltid bort bovarna en bit in i boken, men sedan stöter hon alltid ihop med dem av en slump. Så är det ju inte på riktigt! Det fattade jag ju!
Och framför allt är Kitty faktiskt en bra feministisk förebild.
Hon är både listig och stark, hon tar plats, gör som hon
vill, hon känner inga begränsningar.
En utredning kring könsperspektivet i barnböcker och läromedel visade att nästan alla huvudpersoner är pojkar. Till och med djuren är av hankön. Flickor och kvinnor reduceras till platta bifigurer i periferin.
Men aldrig i Kittyböckerna. Kitty och hennes två kompisar
Bess och George tog upp hela planen. De hjälptes åt att lösa mysterierna, var och en med sina egenskaper. Bess var feg och moderlig, George modig och stark, Kitty listig och smart.
Hur som helst så började jag, i brist på annat, att skriva egna mysterieböcker. Hjältinnan hette Annika, råkade illa ut och klarade allt på slutet, precis som Kitty.
Idag har både jag och Annika vuxit till oss, mysterieböckerna har blivit kriminallitteratur – och precis som Kitty sågs över axeln på skolbibblan så anser fortfarande vissa ”fina” människor att deckare och spänningsromaner inte är ”riktig” litteratur. Ivar Lo-Johansson sa en gång att ”deckare är ett ogräs som ser ut som böcker, eftersom det har pärmar”.
Jag undrar vad han skulle säga idag när författaren Aino
Trosell precis fått Polonipriset som ”mest lovande” kvinnliga
kriminalförfattare i Sverige.
Aino är nämligen proletärförfattare i grunden och fick
just Ivar Lo-Johanssons personliga pris för sina böcker 1994.
Har hon nu plötsligt tappat all sin stilistiska skärpa, sitt djupa
samhällsengagemang och sin förmåga att skildra människans utsatthet – bara för att hennes senaste bok innehåller mord?
Knappast.
Kriminalromaner, spänningslitteratur och deckare står för
huvuddelen av alla böcker som både läses, köps och lånas i
Sverige. Ungefär sju av tio böcker på Pockettoppen brukar
vara thrillers, sex av tio bibliotekslån är i samma genre. Det
här är alltså uppenbarligen en typ av böcker som människor
älskar.
Ofta är det samma människor som gnäller över att folk läser
för lite, som hackar på att vi läser ”fel”, både vuxna och barn.
Det finns ett ord för sådana.
De kallas ”prettohattar”, och det, alla barn, är något ni
verkligen ska undvika att bli.

Att vara författare har blivit ett yrke med skarpa kontraster. Många månader i sträck umgås jag enbart med mina litterära figurer. Hur gärna jag än skulle vilja vistas ute i verkligheten under de perioderna så är det en omöjlighet; den litterära världen är för skör. De imaginära personerna i mina böcker glider undan. Jag måste hålla dem kvar med hela mitt väsen medan jag skriver om dem.
Men sedan, efteråt – när jag fångat dem och bundit dem till händer och fötter på boksidorna – då genomgår min tillvaro en fullkomlig metamorfos.
Världen brakar in i mitt liv, för när böckerna väl är skapade så ska de säljas. Tusenwattslamporna lyser mig i ansiktet. Larmet blir nästan öronbedövande.
Utan att dra några vidare jämförelser mellan mig själv och Lars Norén så tillät jag mig att låna hans format från boken ”En dramatikers dagbok” i följande betraktelse.

Ur Expressen, september 2008.

Mitt liv som Lars Norén
Torsdag
Vaknar i Marbella med tungt huvud. (Var på vernissage igår,
med sen middag och vin.) Skriver en krönika till Expressen.
Packar resväskan på fyra minuter blankt. Maken kör mig till
Malagas flygplats. Mitt Sterlingplan till Stockholm ska gå
15.45, enligt min biljett, men flighten finns inte med på den
stora tavlan i avgångshallen.
– Ditt plan gick i morse, säger killen i informationsdisken.

???

– Du fick ett mejl om ändrad avgångstid den 10 augusti.
!?!
– Du måste alltid kolla att tiden på din biljett stämmer, det
står i det finstilta.
Jag får köpa en ny biljett – med Lufthansa (aldrig mera skitbolaget Sterling). Hamnar i Frankfurt.
Fredag
Landar i Stockholm klockan ett på morgonen. Åker hem till
villan i södra Stockholm. Somnar sent och vaknar svettig, är
inte van vid duntäcken.
Åker till förlaget, ger intervjuer. Träffar min nya agent,
Niclas Salomonsson. Pr-möte på förlaget. Tränar. Ser premiären av ”The Producers – Det våras för Hitler” med min kompis Mark. Träffar några av medaljörerna från Paralympics på en tillställning på hotell Anglais.
Åker hem. Svarar på alla mejl. Somnar halv tre.
Lördag
Klockan ringer halv sju. Jag är nästan död. Kör ut till Arlanda, flyger till Oslo. Shoppar kläder till Bokmässan på Paléet på Karl Johan. Möte på Hotel Bristol om mitt och Anne Holts gemensamma framträdande i morgon. Äter middag (sushi och sashimi) med Mariann, min norska presschef. Går på premiären av ”Don Carlos” av Verdi på Oslooperan. Somnar under första akten. Tror inte någon märkte det.
Söndag
Vaknar på ett hotellrum och vet inte var jag är. Tar en promenad i Oslo och går omedelbart vilse. Är tillbaka på Operan klockan halv två för genomgång. Står på scen med Anne Holt klockan 14.50. Åker direkt till Gardermoen efteråt. Amelia Adamo ringer när jag står i flygplansgången, hon har ett kul förslag. Kabinpersonalen blänger.
Måndag
Känner mig skum när jag vaknar, groggy på något sätt. Dagen vinglar sig fram genom marknadsföringsmöten och pr-möten och layoutmöten. Går igenom gamla papper i ett förråd med krypvind i Gamla stan, får nästan ryggskott. Äter middag med två kompisar på Regeringsgatan.
Tisdag
Vaknar med grotesk magsjuka. Knaprar medicinskt kol och
kräks svarta trådar. Ger intervjuer från sängen. Sover. Missar träning. Missar styrelsemöte på Piratförlaget. Öken.
Onsdag
Vaknar av mig själv klockan 05.15. Tvättar håret. Åker till
TV4, är med i deras morgonprogram. Åker till Sveriges Radio, är med i Morgonpasset. Går till förlaget och läser några recensioner utan större entusiasm. De är riktigt bra.
Efteråt funderar jag över varför jag inte bryr mig mer.
När mina första böcker hade publiceringsdag så kunde jag
inte sova natten före. I gryningen sprang jag upp till datorn
och slog upp Eniro nyhetssök och kunde knappt bärga mig
innan sidorna med landsortspressens recensioner hade laddats.
Ett tecken på mognad, eller möjligen förhävelse?
Intervjuas av Expressen.
Bokar in italienska intervjuer tills på måndag.
Går på bio med Lotta Snickare och ser ”Patrik 1,5”. Startar
en tvättmaskin. Läser James Pattersons ”Pop goes the Weasel” innan jag somnar.
Torsdag
Går upp kvart i sex. Hänger upp tvätten. Hälsar på Adam och Gry i Mix Megapol. Sedan Gert, Titti och Roger i Rix MorronZoo. Packar för Göteborgsmässan, planet går 12.
Skickar in den här krönikan till Expressen. Den innehåller
lika mycket text som två boksidor.
Uppriktigt sagt tycker jag inte den är särskilt kul, varken att
läsa eller skriva.
Men 1 598 sidor till så är jag Lars Norén.

Nedanstående text skrev jag som en av mina sista krönikor till Expressen i juni 2010, men när jag skulle skicka in den så svek modet.
Jag tordes inte visa mig så här sårbar.
Jag skrev om skolan i stället.
Fegis.
Inte tidigare publicerad.

Att befinna sig på andra sidan
– Hur är det att ge intervjuer? frågar reportern. Att vara en
sådan framgångsrik författare?
Jag ser på henne och ler artigt.
Tänk om jag skulle ge ett uppriktigt svar, för en gångs
skull.
Tänk om jag, faktiskt, skulle säga vad jag tycker?
Tänk om jag skulle berätta hur det är att placeras i en hotellsvit eller något liknande utrymme för att ge intervjuer på löpande band, från tio till uppemot femtio stycken i rad.
Svara – jo, tack, så här är det:
I början underskattade jag ansträngningen. Det var ju reportern som gjorde jobbet, tänkte jag – jag skulle ju bara svara på några frågor.
Det dröjde en (1) dag innan jag förstod magnituden av min
felbedömning.
Att ge en intervju innebär samma arbetsinsats som att göra
en.
Ingen journalist skulle drömma om att intervjua femton
författare i sträck, av förklarliga skäl.
Första gången svimmade jag av utmattning. Bokstavligen. I
Norge, för övrigt.
Genom åren har jag utvecklat olika sätt att hantera situationen.
Jag har lärt mig radera varenda intervju ur mitt medvetande
omedelbart efter att den ägt rum. Jag hör alla frågor för första gången. Jag svarar på allting som om jag aldrig har gjort det förut. Journalisterna förtjänar den respekten. De har tagit sig tid att läsa min bok, de har förberett sig (nåja, ibland) och de har avsatt utrymme i sitt medium för att sprida vad jag har att säga.
Och den första intervjun går alltid bra. Frågorna känns fräscha och nya. Jag orkar lyssna och reagera och svara.
Den andra fungerar också fint, och den tredje.
Vid den fjärde börjar déjà vu-erna komma krypande. Jag
drabbas av någon sorts svindel som suddar ut dialekt, utseende och kön. Journalisterna glider ihop: deras ord och röster och ansikten. Deras frågor är desamma varenda gång. Ofta kommer de dessutom i samma ordning. Jag får för mig att jag redan sagt exakt de meningar jag precis uttalar, till exakt den här personen framför mig och jag stannar upp, blir osäker, försöker läsa reporterns reaktion: Upprepar jag mig? Eller ska jag fortsätta svara?
Jag har tagit för vana att byta stol mellan varje intervju, att
flytta på mig så att jag får en annan bakgrund bakom journalisten.
Det fungerar ganska bra, blir ett stöd för minnet.
Tillvägagångssättet har emellertid sina nackdelar.
Eftersom jag lärt mig deleata intervjuerna tämligen effektivt
så känner jag ofta inte igen de reportrar jag träffat. Inte ens om jag mött dem flera gånger. Deras ansikten kan vara
bekanta, men jag kan inte placera dem.
Det har lett till flera ganska pinsamma episoder.
Det innebär också att jag aldrig kan gå tillbaka och kommentera något som sades under en intervju för, säg, en vecka eller en månad sedan. Jag kommer helt enkelt inte ihåg situationen.
Det kan verka nonchalant och respektlöst, men är sprunget ur nödvändighet.
En annan faktor som ökar med framgången är, märkligt
nog, isoleringen och utanförskapet.
Man upphör att vara människa och blir en pappfigur, någon
som inte riktigt existerar på riktigt, som inte längre antas besitta mänskliga känslor och reaktioner. Okända individer kan komma fram på gatan och ställa sig alldeles intill en och prata om en i tredje person – som om man inte hörde dem.
Medierna kan säga och skriva vad som helst och komma
undan med det.
Relationerna med vissa kollegor förändras också med framgången.
I mitt fall höll det ganska länge, men sedan kom de, naturligtvis: avundsjukan, förtalet, knivarna i ryggen.
Ska jag svara det?
Är det vad reportern framför mig vill höra? Är det sådan jag
vill framstå som: gnällig, småsint, mänsklig?
Jag ler.
– Jag är så tacksam, svarar jag, över att så många människor vill ta till sig av det jag har att säga.
Och det är ju också sant.

Att vara författare är att ha en röst, och det förpliktigar.
Expressen, juni 2007.

 

Jag som ännu har läppar
Anna Lindh talar till mig på planet till Amsterdam.
– Politiska ledare borde vid det här laget veta att det varken
finns ursäkter eller undanflykter, säger hon.
Hon sa det till deltagarna i Internationella fredsakademien
också, i juni 2003. Jag hör hennes röst i boken ”Människovärdet är grunden”, som just kommit ut och innehåller hennes tal och skrifter.
Jag kände Anna. Vi sms-ade dagen innan hon dog, skojade
om vilka kläder hon skulle ha på sig under tv-debatten om
EMU-valet följande kväll.
På planet till Amsterdam får jag bita mig i insidan av kinden
för att inte börja gråta.
Framme på hotellet ger jag intervjuer på löpande band. Det
höglitterära magasinet har kläckt den lysande idén att fotografera mig på ett tortyrmuseum. Fotografen vill att jag ska luta mig baklänges över en tortyrstol full av spikar. Jag sväljer och lyder. Min blick fastnar på en illustration från 1600-talet som hänger på väggen: en naken kvinna sitter fastkedjad på den stol jag står vid, fyra män lutar sig över henne. Hon vrålar av smärta.
– Kan du luta huvudet lite åt sidan och le? frågar fotografen
och där, precis där, gick gränsen.
Fotograferingen genomförs i stället i hotellets bibliotek.
På kvällen äter vi på en minimalistisk trendkrog där alla
ingredienser är jättekrångliga och alla rätter jättesmå. Fred,
min holländska förläggare, lägger ifrån sig besticken och ser
sig om i lokalen.
– Exakt här satt vi med Ingrid Betancourt, säger han. Precis
vid det här bordet, faktiskt. Det var ett par månader innan
hon försvann.
Ingrid Betancourt?
– Hon var senator och presidentkandidat i Colombia, arbetade framför allt för att stoppa korruptionen och få bort drogpengarna inom politiken. Hon kidnappades av FARC-gerillan i Colombia i februari 2002. Såvitt man vet är hon fortfarande vid liv, fånge någonstans i djungeln. Vi publicerade hennes memoarer.
Jag ser mig omkring i den bullriga restaurangen.
Precis här satt hon. Kanske åt hon samma tillkrånglade
och meningslösa fisk som jag. Minns hon fortfarande hur den smakade?
Tillbaka på hotellet läser jag om henne på Internet, om
Ingrid Betancourt, diplomatdottern som växte upp på ambassaden i Paris, som gifte sig med en fransk diplomat och fick två barn, Melanie och Lorenzo. Jag hittar bilder, hon är i min ålder och mycket vacker.
Ingrid valdes in i det colombianska underhuset 1994. Hela
mandatperioden kritiserade hon den korrupte presidenten
Ernesto Samper. År 1998 kandiderade hon till senator och
fick flest röster av alla politiker i Colombia. Inför presidentvalet 2002 skrev hon sina memoarer, ”La rage au coeur” – Hjärtats ilska. Boken publicerades på flera språk (bland annat holländska) innan den slutligen också gavs ut i Colombia.
Dödshoten kom nästan genast. Hon skickade iväg sina barn
till Nya Zeeland, där de tidigare bott, för att de inte skulle
komma till skada.
Den 23 februari 2002 åkte hon till byn San Vicente del
Caguan för att föra fredssamtal med den allt aggressivare
FARC-gerillan. Sedan dess har hon hållits fången.
Jag sover illa på natten.
Några dagar senare, på planet till Madrid, läser jag journalisten Anna Politkovskajas bok där hon beskriver president Putins Ryssland.
– Putin har inte slutat bete sig som den före detta överstelöjtnant ifrån KGB han egentligen är, skriver Anna. Han är fortfarande fullt upptagen med att krossa friheten på samma sätt som han gjorde tidigare i sin karriär.
Anna Politkovskaja sköts ihjäl utanför sin lägenhet den 7
oktober i fjol.
Jag måste lägga ifrån mig boken och blunda.
Så många kvinnor som dött och plågats genom åren, från
politiker till journalister och påstådda häxor.
Med ens hör jag rösten från en annan Anna, Anna Lindh,
från hennes minnesord över Olof Palme på våren 1986:
– Tala du som ännu har läppar.
PS. Ingrid Betancourt fritogs den 2 juli 2008. Hade det varit presidentval i Colombia den dagen hade hon vunnit med uppemot procent av rösterna.