Följ oss på sociala medier:
”Författaren är väl insatt i tidsandan och kvinnohistorien. Mönstret le...”Läs mer
”Sara Lövestam är en gudabenådad ciceron i vårt svenska språk, och tack...”Läs mer
”Romandebutanten Moa Gammel Ginsburg lånar Hjalmar Söderbergs hundra år...”Läs mer
” Författaren behärskar sitt hantverk. ... Jonasson låter sina skrönor ...”Läs mer
”Återigen har författar- och advokatparet skrivit en roman om händelser...”Läs mer
”Jan Guillou går hur som helst lyckligt i mål med sin uppgift....”Läs mer
”Det är verkligen rappt berättat och det märks att författaren inte vil...”Läs mer
”Johan Erlandsson, till vardags journalist på Kommunalarbetaren, har gj...”Läs mer
”Oerhört spännande hela vägen in i mål.”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Boken Lärarinnan är både allvarlig och rolig. Och den är både tankeväc...”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Det är välformulerat och vasst, men också plågsamt och ibland nästan o...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

”Gillar de inte vad jag skriver får de sparka mig”

I 25 år har Liza Marklund roat och oroat, retat och rotat i sina krönikor. Makthavare har synats. Misshandlade kvinnor har fått en röst.

Nu samsas de bästa krönikorna från ett kvarts sekel i Nya röster sjunger samma sånger – och andra krönikor 1985–2010.

Att läsa Liza Marklunds krönikor har varit lite som att gå omkring med ett skavsår. Obekvämt, efterhängset. Gång på gång har hon envisats med att skriva om ämnen som hennes chefer egentligen inte ville veta av.

– I alla år har jag fått höra att mina saker är fullkomligt stendöda kommersiellt. ”Vi säljer inte en tidning på det här”. Jag har stångat huvudet blodigt, en gång i veckan, konstaterar hon.
Ämnet hon har återkommit till, från den första krönikan i Norrbottens-Kuriren 1985, är våldet mot kvinnor.
Då kallades kvinnorna ”gnälliga kärringar”. Att slå sin fru hade nyss blivit kriminellt. När polisen ryckte ut till familjer där en kvinna höll på att bli ihjälslagen hette det att man kom dit ”för att medla”.

– Jag kommer aldrig att glömma den första misshandlade kvinnan jag intervjuade. I texten kallades hon Sara och vi träffades i hennes kök. Hennes man hade ett helt batteri av advokater som kunde berätta vilken subba hon var, medan Sara inte hade något juridiskt ombud, bara en kompis från kvinnojouren som följde med henne till rätten. Så är det inte i dag. Mycket har blivit bättre, konstaterar Liza Marklund.

När hon valde att vända blicken bakåt och på nytt läste sina krönikor från Norrbottens-Kuriren, Arbetaren, Aftonbladet, Expressen, Financial Times, tyska Welt am Sonntag, danska Dagbladet Information, finska Iltalehti i Finland och norska Verdens Gang så slogs hon av hur hon så konsekvent har hållit sig till samma ämnen.
– Om jag är stolt över någonting så är det att jag inte har gett mig om kvinnovåldet. Det har varit så provocerande för många. Att skriva om det är inte populärt i ett enda läger, förutom hos läsarna och de drabbade kvinnorna. När jag gjorde Lite stryk får dom tåla för TV4 fick jag tre tusen brev, mejl och fax. Det här är ett samhällsproblem som vi har negligerat i så många år och jag har blivit ett slags sista överklagandeinstans. Om ingen annan har lyssnat så har de här kvinnorna vänt sig till mig.
Att bli en offentlig röst för att kunna driva de frågor hon brinner för var ett mycket medvetet beslut från Liza Marklund.

Ett sätt att nå den här plattformen där andra lyssnade på henne var att börja skriva romaner. Elva miljoner sålda böcker senare så får man nog säga att Liza Marklund har lyckats.
– Egentligen är inte skillnaden mellan romanförfattaren och krönikören Liza Marklund så stor. Jag säger samma saker och driver samma frågor fast i två olika forum.
Hon konstaterar att det ena skrivandet har befruktat det andra. All tid hon ägnat åt research och intervjuer för sina krönikor har hon haft nytta av när hon skriver romaner. Krönikorna har tvingat henne att ständigt hålla sig uppdaterad i den dagliga debatten.
Men i och med att hon nu har samlat sina dem i bokform tycker hon att tiden är inne att lämna krönikeskrivandet bakom sig.
Känner hon inte att hon sviker alla dessa kvinnor som hon har gett en röst?
– Nej. Jag tycker att medierna tar den här frågan på större allvar i dag. Jag vill inte bli en papegoja. Jag har sagt det jag ska säga. Det räcker nu. Tyvärr ser inte världen ut som jag vill ha den.

Hur har du förändrats som krönikör under de här 25 åren?
– Jag har blivit säkrare och tordats bli mer seriös. Ett tag försökte jag alltid att skruva till det och vara lite extra provokativ. Med åren har jag lagt av med det. Jag har blivit mer orädd och självständig och tänkt att gillar de inte vad jag skriver så får de väl sparka mig. Men det har de inte gjort. Istället har de bara gett mig mer och mer utrymme.
Har du blivit en snällare krönikör?
– Nej. Jag bestämde mig tidigt för att aldrig stryka medhårs. Jag har försökt att inte vara en röst mitt i kören som skriker samma sak som alla andra. Ambitionen har varit att ta ett steg längre, vända på argumenten och säga: Vänta nu, är ni inte på väg åt fel håll? Jag har jobbat journalistiskt med mina krönikor och inte suttit och känt efter så mycket, vilket jag tycker att många krönikörer gör i dag. Jag har lagt ner mycket tid på varje krönika och minns varenda en som jag har skrivit.