”Jag ville gå till botten med fenomenet”

Kristina Ohlsson arbetar som Counter Terrorism Officer på världens största säkerhetsorganisation. Det är inte ofta som en författares liv verkar lika spännande som en av hennes romankaraktärers. Författare ska väl bekämpa terrorister i sina böcker, inte i verkligheten?

Ärligt talat så låter författares liv sällan särskilt upphetsande.
De flesta sätter sig varje morgon framför sin dator och hamrar. De brottas med karaktärernas trovärdighet, inre konflikt, själsdjup, med gestaltning, dialog, dramaturgi och andra abstrakta ting. Ibland äter de lunch.
Det är världens ensammaste jobb och det pågår dag efter dag. Kristina Ohlsson, nu aktuell med sin tredje kriminalroman – Änglavakter – skulle inte kunna låsa in sig från morgon till kväll för att skriva.
– Jag är ett socialt djur, jag funkar inte om jag inte får gå till jobbet. Men om du hör talas om en arbetsgivare som tycker att det är okej att jag sitter på jobbet och skriver böcker hela dagarna så tar jag gärna emot tips, säger hon.

Kanske är det fortfarande ett 20 år gammalt telefonsamtal som gör att Kristina Ohlsson vägrar att släppa taget om sin andra karriär.
Redan som tolvåring hade hon bestämt sig för att hon ville skriva. Hon skickade brev till flera författare. Maria Gripes svar var kort: ”Jag hinner inte svara på alla dina frågor. Ring mig så pratar vi om saken.”
De pratade i över en timme och Maria Gripe sa:
– Du har inte förstått hur ensamt det är att vara författare.
– Men jag älskar att vara ensam, svarade Kristina.– Du vet inte vad ensamhet är för du bor hemma hos din familj. Som författare är du ensam hela dagen, kanske hela kvällen, för du har inga kollegor.
Det där har Kristina Ohlsson burit med sig sedan dess.
– Då ville jag inte ha några motargument som tog ner min dröm på jorden. Nu när jag faktiskt kan kalla mig författare så förstår jag att hon hade helt rätt.

Samtalet förtog dock inte skrivlusten. Den där andra karriären, vid sidan av författandet, har tagit henne till utrikesdepartementet, Försvarshögskolan, Säpo, Bagdad och nu Wien, där hon arbetar som Counter Terrorism Officer på OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa.Men det är först sedan Kristina Ohlsson blev författare som hon har förstått att det är någonting exotiskt och fantasieggande med hennes andra yrkesliv.
– Det beror på vilka referensramar man har. När jag jobbade på Säpo så tyckte jag att det var som att jobba på Skatteverket ungefär. Folk i min omgivning hade liknande karriärer, så det var ju inget särskilt med det, säger hon och fortsätter:
– Min nuvarande tjänst i Wien är inte heller särskilt spännande. Jag är inte ute och jagar terrorister på nätterna. Jag är en utbildad statsvetare med ett skrivbordsjobb. Just nu förbereder jag ett seminari

um som handlar om att olika länder ska bli bättre på att motverka terrorism.Så kanske överträffar dikten i det här fallet trots allt verkligheten.

Uppföljaren till de framgångsrika böckerna Askungar och Tusenskönor (som har sålts till 15 länder) heter Änglavakter och är en från början dyster historia som sedan blir ännu mörkare.
– Jag kände ganska tydligt när jag skrev att jag ville slå an en ton direkt, en stämning av att det är på väg åt helvete, säger Kristina Ohlsson.
Liksom tidigare är det utredaren Fredrika Bergman som läsaren får följa. Ett av bokens teman är så kallad snuffilm, alltså en typ av film där människor påstås ha dödats framför kameran för filmens skull.
– Jag ville gå till botten med varför fenomenet har blivit så stort, trots att inget polisdistrikt i världen någonsin har rapporterat att de har kommit över en snuffilm, berättar Kristina Ohlsson.Bli inte förvånad om författaren och terroristbekämparen i framtiden dyker upp i ytterligare en ny identitet.
– Jag funderar på att utbilda mig till journalist. Jag insåg under medias rapportering kring självmordsbombaren i Stockholm och de gripanden som skedde i Göteborg tidigare under förra året att det finns en sjuk kunskapslucka bland journalister i de här frågorna. Det saknas grundläggande fakta och det tycks som om journalister medvetet eller omedvetet inte förstår ämnet. Jag tror att jag skulle kunna skriva med viss pondus i ämnet.