Intervju En ung naken kvinna

Arja Saijonmaa vet att musik kan vara så mycket mer än en stunds trallande. Musik kan starta revolutioner och vara på liv och död. Nu har hon skrivit en bok om året som förändrade hennes liv för alltid.

Sångerskan Arja Saijonmaa kräver ingen närmare presentation. Det räcker att nämna Jag vill tacka livet och Högt över havet så väcks allsångslusten till liv.

Men författaren Arja Saijonmaa?

Vad många inte vet är att är att hon har en fil.kand. i drama, litteratur och musikvetenskap från Helsingfors universitet och att ett av hennes stora intressen är att läsa. Nu gör hon romandebut efter att i fem år ha arbetat med En ung naken kvinna.

Innehållet är självbiografiskt, men det är ingen traditionell självbiografi hon har skrivit.

– Min ambition är litterär och jag vill skriva poetiskt. Detta är berättelsen om ett år i mitt liv. Ett år som har styrt allt som har hänt sedan dess, konstaterar Arja Saijonmaa.

Berättelsen börjar i november 1970 och är dramatisk inte bara för Arja. I Europa pågår ett uppror mot diktaturer, vänstervindar blåser. I Grekland har den populäre sångaren Mikis Theodorakis fängslats för sin musik. En ung (25 år) teater- och musikstuderande Arja Saijonmaa fastnar för skönheten i musiken, men förstår inte heller hur detta kan vara så känsligt.

Hon får veta att kompositören till Den hemliga stranden och flera andra av hennes favoritsånger ska komma till Helsingfors för att tala inför studenter, politiker och allmänhet. Hon får också reda på att den grekiske världsstjärnan Mikis Theodorakis, som då nyligen släppts ur grekiskt fängelse efter att ha torterats, söker en lokal sångerska eller skådespelerska som kan framföra hans sånger, gärna på finska. Arja Saijonmaa övertalas att åta sig uppdraget.

Så började Arja Saijonmaas nya liv. Hon fick två dygn på sig att avsluta sitt gamla.

– Det var som ett mirakel, så omvälvande dramatiskt, en big bang, att den här mannen dyker upp och öppnar portarna till världen, säger hon.

Hon anländer till Paris, som på många sätt är navet för revolutionen och där många regimkritiker lever i exil. Världsturnén tar dem runt stora delar av Europa, till Sydamerika och Australien.

Arja Saijonmaa beskriver i boken Mikis Theodorakis frihetskamp, hur politik och musik inte är två olika saker utan oskiljaktiga, och om hur det de sjunger på sin turné bokstavligt talat är på liv och död.

När som helst kan Mikis Theodorakis och hans landsmän föras bort.

– Sången var ett verktyg för en bättre värld. Han var orädd, en frihetshjälte, en visionär, en kompositör. Självklart blev jag kär i honom, berättar hon.

Under det ambitiösa arbetet med att skriva boken har hon träffat Mikis Theodorakis i Aten vid fler än tio tillfällen under sex års tid och fått tillgång till hans privata dagböcker. Dessutom har hon sökt upp många av personerna som var med på världsturnén igen.

– Vissa har jag haft kontakt med kontinuerligt, andra har jag återförenats med. Jag hade glömt bort hur viktiga de här personerna var för mig. När så mycket står på spel så kommer man varandra väldigt nära. Men det gick lång tid innan jag visste om det skulle bli en bok av allt mitt arbete. Det här har varit mitt hemliga projekt. Att jag nu har lyckats skriva boken är en sådan eufori, extas. Jag gjorde det! Jag kände inte att jag kunde gå vidare med mitt skrivande eller ens med mitt liv innan jag lade det här bakom mig.

Arja har förstått att intresset för de turbulenta åren har ökat på senare tid. Många yngre människor har frågat om frihetskampen och fått något avundsjukt i blicken.

– De menar att vi hade någonting att tro på. Vi slogs för vår övertygelse. Jag tror att många i dag känner sig vilsna och inte vet vad de ska kämpa för eftersom fiendebilden är mycket mer komplicerad. Vi hade en tydlig motståndare och det gjorde kampen enklare. Vi spelade för att störta diktaturer. Om det är något jag hoppas på med den här boken så är det att ge unga inspiration till att våga ha ideal, visioner och något att brinna för. Det vore en välsignelse. Jag har ingått en pakt med en av mina vänner från den här tiden att alltid behålla min idealism och naivitet. Jag tror att de är en motor för nyfikenheten.