Intervju Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv

 

HUR BLEV LILLE JAN från Södertälje egentligen ”Guillou” med hela svenska folket? För det är ”Guillou” han är. ”Har du läst Guillous senaste? Hörde du Guillou på tv igår? Jag ska fan sätta Guillou på de där politikerna!”

Ja, filmerna om Arn kallas till och med ”Guilloufilmerna” i folkmun. Få svenskar har den statusen. Kanske ingen annan? Men nu har denne alltid lika unge och arge skribenten och debattören blivit folkpensionär. 65 år. Som Michael Douglas, Göran Stangertz och Danny DeVito. Guillou själv skrattar åt pensionsåldern:

– Jag trodde inte att det var något särskilt med att fylla 65, eftersom en författare pensioneras av en hjärnblödning och inte av sin ålder. Men man får så mycket påminnelser. Billigare sprit på Ålandsfärjan till exempel eller, favoriten, ett erbjudande om att delta i en kurs i kreativt skrivande för pensionärer.

Jo, det är faktiskt sant. Nu innebär inte epitetet folkpensionär att han tänker köpa fågelfrö för sina bokpengar och sätta sig hos duvorna. Naturligtvis inte. Nej, han tänker inte skjuta duvor heller, trots det välbekanta jägarepitetet. Han ska däremot, precis som nu, fortsätta mata både småfåglarna och rådjuren kring gården i norra Roslagen och däremellan jaga både storvilt och maktmissbrukare.

Och så ska han skriva vidare. Han är ju Guillou.

 

Hur han egentligen blev det framgår i nya boken Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv. Begrepp som IB-affären, Hamilton, Arn, Mellanösterndebatt, Ondskan hamnar här i ett sammanhang. Den visar hur A lett till B som givit C och till slut, tja, kort och gott blivit begreppet GUILLOU. Själv blev han förvånad när han började skriva den kommande boken:

– Jag har tio meter arkiv. I pärmar finns alla reportage, debatter och, till min överraskning, ett antal ovanligt lyckade personangrepp på mig själv. Jag har sparat mycket, vilket är en bra hjälp. Det går att rekonstruera ett yrkesliv där, faktiskt, väldigt mycket är bortglömt. Även en del rätt dramatiska händelser har jag glömt. Det förvånade mig.

Han uppfattas av många som tvärsäkerheten personifierad, men bjuder i boken på många anekdoter som visar att även solen har sina fläckar.

– Ta Allan Fagerströms totala förintelse av mig, efter ett klumpigt uttalande i en tv-debatt i Palestinafrågan. Tro mig, det fanns inget kvar av den unge Guillou efter detta utbrott. Jag skrek av skratt när jag läste det nu. Och det jävliga är att karln hade ju rätt…

– När jag läst klipp ser jag att jag i början inte lärt mig huvudregeln: om du trampar i klaveret – stå still. Jag gör inte det. Tvärtom. Jag springer runt som en dåre med ett dragspel runt vänster fot och gör allt värre och värre och värre. Jag skriver överallt för att försvara någon ovanligt dum formulering, klamp, klamp, klamp, där jag borde ha hållit käften. Hamnar man i hetluften före 25 års ålder kommer man att gå på många minor innan man lärt sig.

 

Guillou visar i boken sin väg in i offentligheten, där han först ville vara det unga litterära geniet ”som var olidligt pretentiös och imiterade Claude Simon”. Hans första romaner R och Ré refuserades, något han i dag är tacksam för. Att han senare själv brände dem, i ilska sedan Säpo beslagtagit dem och kort och gott klassificerat dem som ”porr”, ångrar han däremot.

På ett bananskal halkade han in på journalistiken. Där ville han, förstås, vara det unga journalistiska geniet ”men kastades ut från en intervju i Monaco för att jag inte var ett dugg påläst och gjordes bort av hockeytränaren Tarasov för att jag ställde förutsägbara frågor och dessutom hade gylfen öppen”.

Han lärde av misstagen och skaffade en instrumentell, inte konstnärlig, syn på skrivandet. Vad ville han egentligen säga? Hur skulle han göra det? Det journalistiska scoopet IB-affären, som först gav honom fängelse, men senare i högsta grad bidrog till hans framgång på alla plan hade gett en massa överinformation. Information som långt senare kunde användas i böckerna om Hamilton.

 

Stora upplagor, vilka ”det unga litterära geniet som rökte franska Gauloises” föraktat, ändrade han uppfattning om.

– Det skedde nog i takt med att mina egna upplagor blev stora, skrattar han. Problemet med journalistiken är att det måste vara sant. I romanformen kan man fejka men får ändå något sagt.

Nu har han sålt ganska exakt tio miljoner böcker bara i Sverige. Boken Ondskan, som faktiskt sågades i Sverige när den kom ut, har sålt allra mest med omkring en miljon exemplar. Jan Guillou skriver fortfarande i princip varje vardag.

– Jag har femdagarsvecka. Det är ett jobb som måste göras. Man har en deadline, tvingas disciplinera sig. Inspiration är för amatörer, slår han fast.

 

Ligger sällan sömnlös över bråken

Guillou hamnar ofta i hetluften. Fast, säger han, när han skrivit något ligger han inte och förväntansfullt hoppas på världskrig.

– Jag blir ofta förvånad. Av två anledningar. Antingen för att ingen bryr sig om det eller för att, va, blev de arga för det där? Blir det löpsedelsnivå handlar det ofta om kändisbråk, där de fått andra kändisar att uttala sig. Jag kan se med viss humor på den typen av uppgörelser, men många är mer känsliga än jag är. Om man får välja bråk är det helt okej, men när man hamnar i bråk som man inte fått välja själv är det mindre kul. Det är bra om kritik uppmärksammas, men inte när det blir Skönheten mot Odjuret.

Fast han ligger inte sömnlös ens då.

– Jag blev utpekad som jätteskurk i Expressen första gången 1969. Då var jag upphetsad och hade svårt att sova. Fyrtio år senare ska det mycket till för att jag ska ligga vaken om nätterna.

 

Arbetet med boken om yrkeslivet gav tid att tänka igenom vad han egentligen åstadkommit på sin gamla tyska Adler, som han envisas att skriva på eftersom han inte klarar datorernas tangentbord.

– Det viktigaste jag skrivit är nog det samlade skrivandet om diskriminering av utlänningar, den tilltagande utlänningsfientliga lagstiftningen, säger han.

När han skriver sina romaner vet han alltid hur boken ska sluta redan när han börjar. I Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv hade han ingen aning om när i karriären han egentligen skulle sätta punkt. För boken, alltså. Inte för skrivandet. För givetvis följs den sista punkten i boken om Guillous skrivande liv av en ny stor bokstav och en ny mening i något annat sammanhang. Aftonbladet ska ju ha sina krönikor levererade och ett debattinlägg borde skrivas och så väntar nog Den stora europeiska berättelsen på

att skrivas och så… Annars vore Guillou inte Guillou. Duvorna får snällt vänta.