Intervju Brobyggarna

Tre norska bröder. Två världskrig. Ett århundrade. Jan Guillou är tillbaka med sin mest omfattande romansvit någonsin.

I sin förra bok, Ordets makt och vanmakt, blickade Jan Guillou tillbaka på sitt skrivande liv: Avslöjanden som har resulterat i både fängelsedom och Stora Journalistpriset. Politiska ställningstaganden som har gett honom vänner och fiender för livet. Romangestalterna Carl Hamilton och Arn Magnusson som för alltid har ritat om kartan för svensk skönlitteratur. – Jag har skrivit 40 böcker och har statistiskt 20 år kvar framför mig. Jag insåg att om jag ska hinna med en tredje stor romanserie så måste jag börja nu, säger Jan Guillou.

Om man vill vara dramatisk och låta en smula ödesmättad så kan man därför se det som Jan Guillou nu har skrivit som början till slutet. Detta är hans sista bokprojekt och något som garanterat kommer att hålla honom sysselsatt så länge han lever.

– Det är så enormt stort att jag nästan rodnar när jag berättar det. Det är på gränsen till storhetsvansinne att gapa över detta, men någon gång ska man spänna bågen. Jag ska skriva 1900-talets historia. Mänsklighetens största, grymmaste och blodigaste århundrade, konstaterar han.
Utan att rodna.

Idén till innehållet hittade Jan Guillou i sin egen släkt. Hans morfar tog ingenjörsexamen i Dresden 1901, vid världens förnämsta tekniska universitet. När morfar och två av hans bröder – fattiga bondpojkar från norska fylket Østfold – utexmaninerades i Dresden höll rektorn på skolan ett brinnande och framtidsoptimistiskt tal.

Århundradet som just hade börjat skulle innehålla så stora tekniska språng, menade rektorn, att de nästan skulle vara svåra att föreställa sig. Han utlovade fantastiska saker som kommersiell flygtrafik mellan länder, kanske rent av mellan kontinenter, och oceanernas djup skulle genomfaras på ett sätt som inte hade varit möjligt annat än i romaner av Jules Verne. Och det bästa av allt: Teknikens framsteg skulle föra det gudomliga med sig att den omöjliggjorde alla krig.
Stormande applåder i aulan. Den ljusnande framtid var deras. Det är öppningsscenen till Jan Guillous nya roman Brobyggarna.

– Det är en hisnande tanke att pojkarna i den här aulan ännu inte hade sett ett flygplan, men att de under sin livstid skulle få uppleva hur människan landade på månen, säger Jan Guillou.

Hur det gick vet vi. Under 1900-talet visade människan sina bästa och sämsta sidor.

– Historia är väldigt intressant om man tar ner den och berättar ur mikroperspektiv istället för makroperspektiv. De flesta av oss känner ju historien och kan rabbla årtalen för skotten i Sarajevo, när Hitler kom till makten, atombomberna i Japan. Allt det där finns att läsa i uppslagsverken. Det som blir spännande är när man försöker att närma sig de enskilda människorna som levde då. Hur tänkte de här norska pojkarna som inte hade en aning om vad som väntade vid horisonten?

Jan Guillou ställer de mest centrala frågor man kan formulera i litteratur: Vad är en människa? Hur blev vi dem vi blev? Och den mer konkreta och fasansfulla frågan: hade du och jag kunnat bli nazister?

Istället för att låta pojkarna vara bonddrängar från Østfold (som Guillous morfar) så förvandlas de till faderslösa fiskarpojkar från Vestlandet.

– Østfold är det osexigaste landskapet i hela Norge. Där finns ingenting. På Vestlandet finns fjälltoppar med snö, vattenfall, hav, fjordar. Där blir det lite schvung i historien, konstaterar Guillou.

Tack vare att pojkarnas tekniska talanger upptäcks (på nätterna bygger de i smyg en exakt modell av vikingaskeppet Gokstadsskeppet i skala 1:5) så finansieras deras studier av herrklubben Den gode Hensikt. Istället för att bli fiskare utbildas de alltså till järnvägsingenjörer och brobyggare.

Handlingen utspelar sig i två vitt skilda världar. En av bröderna – Lauritz – återvänder av moralisk plikt till Norge efter sin tekniska examen för arbetet med Bergensbanen, det spektakulära järnvägsbygget från Bergen till Oslo, tvärs över högfjällsplatån Hardangervidda. En annan av bröderna – Oscar – flyr till tyska Östafrika, dagens Tanzania. Även hans tekniska utbildning kommer väl till pass i samband med det gigantiska järnvägsbygget mellan Dar es-Salaam och Tanganyikasjön.

– Man hade byggt järnväg förr, men inte bland människoätande lejon, anfallande noshörningar, malariaträsk och giraffer som trasslar in sig i telegrafledningar, berättar Jan Guillou.

Med Afrikaperspektivet får Guillou möjlighet att berätta om första världskriget ur ett perspektiv som inte är sönderskrivet eller uttömt på History Channel.

– Ingen kan den här historien. Den är bortglömd och genom den kan jag också beskriva kolonialismens början som är så viktig för 1900-talet.

När vi lämnar de tre fiskarsönerna och den första delen i romansviten är över så har året blivit 1919. Första världskriget är slut.

Hur många delar det här jätteprojektet kommer att mynna ut i vet inte Jan Guillou i dag, men den logiska slutpunkten för berättelsen om 1900-talet skrivs den 11 september 2001.

Utmaningarna är flera. En är att hitta ett språk som passar för tiden han skildrar och som alltså måste förändras och moderniseras ju närmare nutid handlingen kommer.

Det föresvävade dig aldrig, efter 40 böcker och fyllda 67 år, att trappa ner och njuta lite av vad du har åstadkommit?

– Jo. Det är inte nödvändigt att skriva böcker. Om man inte har någonting att säga så ska man hålla käften. Men… En större berättelse än den här finns inte. Och jag tror att det skulle kunna bli jävligt tråkigt att vara pensionär.