Intervju – Drömfabriken

Björn Vingård, i ett kvarts sekel chefredaktör på några av Sveriges största tidningar, blev journalist i en tid då allt var möjligt. I en Mad Men-inspirerad roman om verkligheten fångar han en epok då auktoriteter föll och Mick Jagger åt köttbullar i Örebro. Välkommen till Drömfabriken.

Mars 1967 och en helt annan tid. Björn Vingård är utsänd av tidningen Expressen för att bevaka Rolling Stones Sverigeturné när arrangören plötsligt frågar honom: ”Jag kollade just deras kontrakt och där står att de ska ha en road manager under hela turnén. Har du någon aning om vad det kan vara för något?”

Björn Vingård är inte helt säker, men anar att det handlar om att någon ska följa med bandet under resan och se till att allt funkar.

Jobbet är hans. Han ska ju ändå med och skriva.

Ungefär 20 minuter in i sin nya yrkeskarriär hittar Björn Vingård Rolling Stones-medlemmen Brian Jones livlös på sitt hotellrum. Efter att jourhavande läkare har fått liv i gitarristen inleds en vecka där Vingård, Mick Jagger, Keith Richards, Bill Wyman, Charlie Watts och Jones åker från Helsingborg till Jönköping, Örebro och Göteborg i en vit turnébuss och äter köttbullar på svenska vägkrogar.

– Det säger någonting om hur öppet och oskyldigt samhället var. På stående fot blev jag erbjuden att bli road manager för Rolling Stones och det var inget konstigt med det. Det tyckte varken jag eller Rolling Stones, konstaterar Björn Vingård.

Hans yrkesliv är fullt av hisnande historier och flera gånger har han blivit tillfrågad om att skriva sina memoarer. Att ens tänka den tanken tycker han har verkat självupptaget. Däremot. Om han bara själv slapp att spela huvudrollen så kom allt i ett nytt läge.

Därför har han valt att kalla sin debutbok Drömfabriken för en roman om verkligheten, och låtit handlingen kretsa kring den unge reportern Astolf Erixson.

Det var först när Björn Vingård såg tv-serien Mad Men, som utspelar sig på den fiktiva reklambyrån Sterling Cooper i New York på 60-talet, som han kom på hur han skulle skriva boken.

– Då kände jag direkt att det är ju precis det här jag har varit med om, fast i svensk redaktionsmiljö. Det var förlösande att se att man kan berätta en historia utan lik i bagageluckan eller några stora dramatiska händelser. Att skildra tidsandan, relationerna, myllret, allt det där ville jag också få med.

Beröringspunkterna mellan de galna reklammakarna på Madison Avenue på Manhattan och redaktionsrävarna på Torsgatan i Vasastan är många. Kreativiteten styrde och tyglarna var fria. ”Gör som du vill så länge du levererar”, var ett mantra i båda miljöerna. Om vägen till en bra idé gick via en lång representationslunch, så visst, inga problem.

– Det fanns en sorglöshet som grundade sig i att konkurrensen var mindre. Det fanns mycket pengar och gott om tid. Skulle man till Tylösand för ett reportage om badmode så åkte vi eget reportageplan. För intervjuer till en filmvisning kunde vi kliva ombord på en båt mellan Venedig och Kanarieöarna och vara borta i en vecka. Det var en rolig tid, för ingenting var omöjligt, säger Björn Vingård.

Med hjälp av sina sparade bordsalmanackor återvände Björn Vingård till den här tiden.

Under sina 44 år som journalist har han sällan haft anledning att titta bakåt. Det har alltid funnits en ny deadline att passa, nya sidor att skicka till tryckeriet.
Det som slog honom när han nu saktade ner och funderade på sitt liv var hur mycket han faktiskt har upplevt.

– Jag tror att alla journalister drömmer om att få skriva en bok, men jag antar att det finns en anledning till att det inte har blivit av för mig förrän nu. Kanske för att det är ett ensamt arbete och att jag är van vid en redaktionsmiljö. Kanske för att jag är lat. Det är arbetsamt att skriva. Och svårt. Jag gick i cirklar runt datorn innan jag vågade börja.

Björn Vingård frågade Jan Guillou hur man gör och fick svaret: ”Vissa går omkring och tänker och känner efter. Riktiga författare skriver. Skriv.”

När Björn Vingård väl hade börjat så kunde han nästan inte sluta.

– När jag hade skrivit klart ett kapitel var jag hög. Jag har aldrig tagit knark, men jag föreställer mig att det är så här det känns att ta speed. Det var en oerhörd upplevelse. Jag har läst intervjuer med etablerade författare som säger att texten tar över. Jag har aldrig riktigt förstått det. För mig har aldrig någon text tagit över, tvärtom. Det har varit ett svettigt hantverk för att komma till punkt. Men nu förstår jag plötsligt vad de menar, hur det är att absorberas och dras in i en annan värld.