Intervju Malin från Skaftnäs

Många tycker om Malin Wollin, ännu fler tycker om henne. Nu kommer hennes bästa krönikor i en samlingsvolym, inspirerad av Kristina från Duvemåla.

I augusti 2006 bloggdebuterade Malin Wollin som Fotbollsfrun, döpt så eftersom hon är sambo och har tre barn med den tidigare allsvenske fotbollsspelaren Joachim Lantz. Han var under elva säsonger en trygg mittback i Kalmar FF. Hon är något mer offensiv i sin läggning och sparkar helst uppåt.

Aftonbladet och tidningen Amelias läsare har lärt känna henne som en person med drastisk humor och stor självdistans. När ett urval av hennes bästa krönikor nu ska samsas så står – något överraskande – Kristina från Duvemåla som den sammanhållande länken.

Krönikorna delas in i avsnitt som var och ett handlar om livets väsentligheter: Kärleken, barnen, utseendet. Mellan kapitlen reflekterar Malin Wollin kring sin vägledare Kristina.

– Som kvinna, mamma och flickvän är hon en förebild, konstaterar Malin Wollin. Många av dagens ikoner och de som tjejer ser upp till är pillerknaprande anorektiker. Kristina står för allting som jag vill vara.

Känns hon inte lite… daterad?
– Nej. Vi har mycket att lära av henne. I dag har alla så fruktansvärt stora drömmar. Vi vill se allt och vara allt på en och samma gång. Vi ska kämpa för vårt kön och samtidigt vara sexiga och vältränade och ha vackra hem. Kristina var glad för det lilla i livet. Hon arbetade hårt och var nöjd om hon fick leva i frid och föda sina barn. Det finns någonting i det som är väldigt, väldigt sunt.

Det låter som en reaktion mot inredningshets och vår ständiga strävan efter yttre statusmarkörer?
– Det är inte så att vi har stampat jordgolv hemma hos oss och bara badar barnen på julafton. Vi vill också gärna ha ljust och fräscht och att alla fotografier är sorterade i vita boxar från Granit. Det inredningsintresset delar nog inte Kristina med mig. Men det är ett slags reaktion mot att allt ska vara så hysteriskt och att vi aldrig kan vara nöjda med det vi har. Jag är väldigt värdekonservativ. Det var bättre förr, det tycker jag absolut. Utveckling är inte alltid bra. Vi utvecklar ihjäl oss. Kristina var nöjd bara hon fick sitt astrakanäpple.

Men en del saker har väl blivit bättre sedan Kristinas tid?
– Självklart har kvinnor det mycket bättre i dag än på Kristinas tid och ingen vill ju ha tillbaka 1800-talets kvinnosyn. Min romantiska syn på Kristinas liv förblindar mig, men en del saker var enklare på hennes tid. Allt behövde inte bli en könskamp då. Det fanns inte mycket feminism att prata om. Man odlade sin lilla lott och det var ganska gött. Häromdagen fick jag ett sms från en kompis som ville att vi skulle gå på afrodans. Nej, det ska vi inte, tänkte jag. Jag vill bara sitta här och laga min morotssoppa.

Från början var det meningen att Malin Wollin skulle bli kantor. Det tyckte pappa och förr i tiden så gjorde man som sina föräldrar sa. Eller, inte riktigt.

Problemet var att Malin inte ville spela orgel och inte trodde på Gud, så istället flyttade hon till Stockholm och jobbade på förskola och på SJ för det här var på den tiden som ungdomar fick arbete.

– Jag hade ingen plan, jag trivdes inte och lät bara tiden gå. Så fruktansvärt korkat, minns hon.

Så Malin flyttade hem till Kalmar och såg att lokaltidningen Barometern sökte ungdomsreportrar till sin (numera nedlagda) ungdomsbilaga åXå.

Malin Wollin funderar på hur hon har utvecklats sedan hon började skriva för drygt tio år sedan.

– Jag hoppas att jag är väldigt mycket bättre. När jag läser gamla texter så skäms jag som ett barn som är åtta år och hittar en teckning som hon ritade när hon var sex. Jag var väldigt omogen, alldeles för arg och alldeles för upprorisk. Man blir gammal, lat och moderat och vill bara titta på På Spåret.