Vägen till Tillbaka till henne (2012)
Sara Lövestams Tillbaka till henne, utkom 28 mars och mötte recensenternas hyllningar. Men resan fram till färdig bok krävde mängder av research.
För Sara Lövestam är känslan av att skriva en bok som att vara i ett förhållande. Att sätta sista punkten är som att bli singel igen. Fri i tanken sonderar hon då terrängen efter nya bokidéer. Känner av dem, släpper eller fångar upp.
– När jag blir klar med en bok så är jag klar sedan, jag saknar den inte. Istället tänker jag att nu gör jag något bättre! Om nya idéer tar sig in ovanpå någon jag redan valt, vet jag att det är fel. Det måste vara något som fortsätter att engagera.
Tillbaka till henne var ett bokmanus vars första fyra kapitel hamnat i skrivbordslådan och som Sara hittade en dag när hon städade. Hon läste och insåg att hon kommit på hur fortsättningen skulle se ut. Fyra föremål har en bärande roll: Ett par skor, en trälinjal, ett par stålbågade glasögon och en silverbrosch.
– Jag har alltid gillat gamla prylar, det ser man ju om man kollar runt här. Om jag tittar på skrivmaskinen så vet jag att det är någon som för länge sedan har haft den och arbetat på den. Det enda som finns kvar nu är maskinen. Människan är borta.
Tillbaka till henne är två parallella berättelser i två tidsepoker. Hanna i nutid som jobbar på Arbetsförmedlingen, är bitter och sockerberoende. Signe i dåtid 1906, en drömmare som engagerar sig för kvinnlig rösträtt.
– Hanna dök inte upp som person, jag såg först storyn och tänkte att det vore intressant om personen var rätt så dryg. Och om man är dryg och lite bitter, var jobbar man då? Jo på Arbetsförmedlingen, men av helt fel orsaker. Vad har man som gör livet lite jobbigare, jo ett beroende, inte ett tungt drogberoende, utan något lättare. Så det blev sockerberoende. Familjeförhållanden, relationen till hennes egen kropp, hennes förhållande med pojkvännen, allt bildade efter ett tag det som jag kände var Hanna.
Bokens Signes hemort är Tierp, vilket fick Sara att fördjupa sig i den norduppländska plats som nog är okänd för många. Den 700 sidor långa hembygdsredovisningen Tierp , en sockenbeskrivning lärde henne det mesta.
– Jag har gjort enormt mycket research. Jag läste Tierpsboken tämligen grundligt, jag lärde mig allt från hur husen såg ut till vilka sädesslag som odlades på åkrarna. Sedan läste jag kärleksbreven mellan Selma Lagerlöf och Valborg Olander för att få en känsla av hur de skrev, hur de uttryckte sin kärlek till varandra och om hur jobbigt det var att inte få uttrycka den offentligt.
Tillbaka till henne är i storformat och 583 sidor lång. Längden var nödvändig för att kunna berätta hela historien. Men något dolt budskap finns inte, enligt Sara.
– Det är många som säger att jag är en så politisk författare, men jag skriver bara om det som berör mig. När jag skriver tänker jag väldigt mycket och att skriva är att tänka långsamt. Sedan hoppas jag ju att den långsamma tanken som blir väldigt mycket snabbare på ett papper, landar någonstans. Det är ju det som är så coolt, alla läser en bok helt utifrån sitt eget perspektiv.
Sara jobbar heltid som svensklärare och skriver på kvällar, helger och andra lediga stunder. Tillbaka till henne blev till under en niomånadersperiod då familj, vänner och det mesta av det sociala livet försummades.
– Jag skrev mellan tio och tjugo timmar i veckan. Jag var tvungen, jag var helt kär i historien, det var nästan som ett kärleksförhållande. Jag kunde vara ute på någon klubb, alla sa ”det är så kul”, och jag bara ”mm, fast jag vill hem till min bok”.
Varför skrev du Tillbaka till henne?
– Den tanke som väcktes hos mig själv när boken var klar, var att jag kanske inte har skrivit boken som jag trodde att jag skulle skriva, den om att vi framför allt måste minnas rösträttsrörelsen. Jag har snarare skrivit en påminnelse om att alla de människor som vi har glömt betyder något och kanske fortfarande gör det utan att vi vet om det. De små stubbarna i släktträdet som inte ledde någonstans och som ingen vet vilka de är. Den lilla tåten, namnet utan barn, kan mycket väl ha något att göra med den jag är och det jag gör idag. Så boken är ett riktigt ode till alla som levt och verkat utan att synas.
Läs mer om Tillbaka till henne här.