Följ oss på sociala medier:
”Det är ju nästan omöjligt att inte gilla det! Författaren skriver ...”Läs mer
”Jag inser att det som gjort djupast avtryck i minnet är beskrivningarn...”Läs mer
”Hans röst i etern följer med in i hans böcker, där hans...”Läs mer
”Flickan som fick en röst är en fantastiskt fin debutroman som ger...”Läs mer
”Det här är en bok man vill sätta i händerna på sina...”Läs mer
”Att leda in en förhärdad särskrivare på rätt spår är en grannlaga uppg...”Läs mer
”Ett tag funderade jag på om inte nutida Gertrud kunde ha gestaltats so...”Läs mer
”Jonas Jonasson skriver skrönor som är njutbara att läsa. ... Skrönor t...”Läs mer
”Ebervalls och Samuelsons skildring av fyrtiotalets Stockholm och Köpen...”Läs mer
”Jan Guillou har slutfört ett imponerande verk. 1900-talet har fått sin...”Läs mer
”Det finns flera anledningar att sluka Johan Erlandssons bok om Maj Wah...”Läs mer
”Låt det brinna är en grov, mörk, hård och oförutsägbar deckare som man...”Läs mer
”Anne Holt skriver spännande om aktuella samhällsproblem och ger en tro...”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Jag skrattade högt åt den här boken! ... Lärarinnan är en välskriven m...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Men David Wibergs roman är också en poetisk dialog, och mer än...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

På språng med penna och löparskor (aug-12)



Utan skrivandet ingen löpning. Utan löpning inget skrivande. Därför har Martina Haag nu förärat sporten en alldeles egen krönikesamling.



Hon börjar få upp flåset. Flyger fram med flätor och färgglatt linne. Faktum är att löparskorna är Martina Haags viktigaste arbetsredskap förutom datorn – och nu har hon skrivit en krönikesamling om löpning: Heja, heja!



Martina har flera krönikesamlingar i bagaget. Den första, Hemma hos Martina, handlar om mammachocken, Martina-koden om att hitta sin karriär, Fånge i Hundpalatset om att vara ofrivillig hundägare.

Nästa steg? Löpning. 

Men det var långt ifrån självklart. Innan 2008, när fjärde barnet Diana föddes, hade Martina knappt sprungit ett steg – men med ont om tid blev löpning den ultimata mammasporten. Författaren snörde på sig gympadojorna och gav sig ut. Tolv minuter senare kom hon tillbaka. Det kändes som om hjärnan var på väg att rinna ut genom näsan så det var nog bäst att stanna.

– Men nästa dag tänkte jag: ”Kunde jag springa tolv minuter igår kan jag springa tretton minuter idag.”

Det kunde hon – och idag har Martina Haag klarat såväl Venedig maraton som drygt fem mil under en resa till Portugal. Men allra längst sprang hon i somras.

– Jag såg på nätet att det skulle gå ett lopp mellan Hornstull och Järna. Vi har sommarställe utanför Järna och loppet skulle gå av stapeln strax innan min semester började och jag tänkte: ”Varför kan jag inte lika gärna springa till vårt sommarhus?”

Sagt och gjort. Maken Erik tog barnen och packningen i bilen och Martina satte på sig sin vätskeryggsäck – och sprang. Sex långa mil. Det tog en hel dag.

Vad har du fått för kommentarer från löparproffsen som läser dina krönikor i Runner’s World?

– Många säger att de skrattar jättemycket åt mina krönikor. Ibland när jag själv har sprungit ett lopp kommer de fram och frågar ”Vad fick du för tid?” och blir jätteglada när de slår mig. Många som skriver i Runner’s World är omöjliga att slå, de är för duktiga, så folk är väldigt glada när de får bättre tid än jag. ”Jag slog dig på Tolvanlopppet och på Tjejmilen, haha!” Det är bara roligt.

Men faktum är att löpningen hjälper henne framåt i författandet. Om tankarna krockar eller fastnar i textgeggan sticker Martina ut och springer en runda.

– Då får jag syre i skallen och jag får en massa idéer. 

Först kommer nerförsbacken från huset, då går allt lätt, men sedan kommer uppförsbacken. Då börjar jag alltid tänka att jag egentligen inte är någon löpartyp, att jag har fel sorts kroppskonstitution. De som kan springa lätt har kroppar mer gjorda av balsaträ medan jag är gjord av järnek, kanske ska jag börja med brottning istället? Men för att hålla undan negg-tankarna brukar jag satsa på att tänka på den bok som jag just håller på att skriva och så kommer jag på någon rolig idé och så fortsätter jag med att utveckla den och så plötsligt står jag framför min egen ytterdörr igen utan att jag har märkt av att jag har sprungit. Jag har jobbat istället.

Martina skrev inget alls när hon var yngre, inköpslistor på sin höjd. Hon hade inga skrivardrömmar, hon skulle ju bli skådespelerska. Men när Martinas svägerska Jonna Bergh, då chefredaktör på Cosmopolitan, bad henne skriva en krönika, tänkte Martina: ”Aldrig i livet. Jag kan ju inte ens stava.”
Jonna kontrade med: ”Du pratar ju roligt, då kan du säkert formulera dig i skrift också.”

Och voilà. Resultatet blev en rolig krönika om hennes bristande allmänbildning. 

Sex böcker senare har hon skaffat ett eget kontor i huvudstadens kärna. När Martina skriver går det undan. Hon snubblar inte över något. Kommer hon inte på vad en häst med mycket hår på hovarna heter skriver hon ”luddhäst” och fortsätter. Sedan är det dags att gå tillbaka och rätta gröten av bokstäver. Skriva om och om och om igen.

– Lättläst är inte detsamma som lättskrivet. Att skriva något kan ta tjugo minuter men att få det helt klart kan ta tre veckor. Sedan blir urvalsprocessen ungefär som att koka buljong. Man drar ifrån, fyller på och till slut blir det något gott.

Läs mer om Heja, heja! här.