Längs fiktionens vindlande väg

Han har en teddybjörn, en blå kavaj – och en ny bok. Den har inspirerats av flakmoppen hemma i Dalarna.
– Jag har alltid älskat ord och vad man kan göra med dem, säger Lasse Berghagen, som nu utkommer med första skönlitterära boken Flakmopedisten.

Drömmen står parkerad i garaget i Dalarna. Färg som lakrits, omgiven av en sötoljig doft av bensin.

– Förra året köpte jag äntligen min första flakmoped, det var en barndomsdröm som gick i uppfyllelse. Jag har velat ha en sådan ända sedan jag var liten, säger Lasse Berghagen.

Därför var boktiteln, Flakmopedisten, given.

– När jag satt på flakmoppen i somras kom den här historien till mig. Tack vare den hittade jag det redskap som min huvudperson Hubbe använder och han träffar olika spännande människor under resans gång.

Med hjälp av dalmasen Hubbe Åkesson skildrar Lasse Berghagen sin egen barndom längs en vindlande väg av fiktion och självbiografi. Högst verklig är Maria Sparring, en sista skärva av det gamla Sverige. Lasse minns henne som en gumma med huckle, sex kor på släp och så krum att hennes ansikte inte sett himlen på länge.

– Pappa och jag tog av oss våra mössor när hon passerade efter vår fisketur, ungefär som vid ett begravningståg. Och så var det ju, den tiden dog med henne.

Marias, Hubbes och Lasses älskade landskap Dalarna är epicentrum i den historia som briserar i Hubbes gräl med hustrun.

– Han ville testa kärleken genom att sticka iväg. Hubbe var en stolt ägare av en flakmoppe och var med i ett milt sagt udda moppegäng. Så det blir en makalös historia.

Sommarnattens daggdroppar finns nära Carl Larssons Sundborn där den unge Berghagen tillbringade sin barndoms somrar. Släktgården som har gått i arv sedan 1939 är nu hans och familjens.

– Jag har alltid åkt dit för att skriva, det är lugnt och skönt där och jag känner mig som hemma.

I höstas skulle några kortnoveller och låttexter födas just på den gården. Men så började ungdomen och traktens påverkan forsa tillbaka över honom, vindla in i tankarna, ta över.

Lasse började pränta ner trasselsuddarna av hö, feta mjölkmustascher, flugor som surrar kring kortbyxade ben.

– Det fanns så många starka personligheter runt om på gårdarna, de var en del av det sista bondesamhället. Efter boken förstår jag bättre hur jag har formats av den miljön som asfaltsgrabb, hur min kärlek till naturen växt tack vare Dalarna. Hur jag blev en realist men också en drömmare, något man måste vara för att skriva böcker eller sångtexter.

Vad är det för skillnad mellan att skriva låttexter och en hel bok?

– En sångtext är svårare att skriva. Nils Ferlin är ju en av våra mest tonsatta diktare, han hade en rytm i sitt skrivande som gör dikterna lätta att tonsätta. Att skriva en hel bok är inte så mycket knep och knåp, det är bara att låta orden flöda på. Det har varit otroligt lustfyllt.

Lasse liknar skapandet av en sångtext med att lösa ett korsord. Rätt som det är kommer du till något olösligt som du måste lägga ifrån dig, kanske en hel dag. Plötsligt säger det bara poff! och orden kommer. Ungefär som när allsångssuccén Stockholm i mitt hjärta föddes. Nyckelraden ”… genom Mälarens kärlek till havet, en blandning av sött och salt” kom inte förrän Lasse hade åkt till Slussen och sett Mälaren möta Saltsjön.

– De raderna tog en månad att skriva – och det är dem folk minns.

Att kasta sig med huvudet före in i den skönlitterära världen beskriver Lasse som förlösande.

– Jag beundrar alla författare som skriver i två år, kanske får dåliga recensioner och sedan säljer två hundra exemplar av sin bok. Min försörjning är ju att sjunga och göra shower.

Du har ju blivit recenserad för dina sånger i hela ditt liv. Hur känns det inför en helt ny typ av recensioner?

– Det är en tuff bransch för alla som har författandet som jobb, jag är lyckligt lottad som kan försörja mig på annat. Men det är ingen som kan ta ifrån mig glädjen över att ha skrivit en bok. Jag har skrivit enbart för att jag har haft lust att göra det.

Flakmopedisten utkommer den 12 september. Läs mer om boken här.