Drömmen om att få en oskyldig man fri
Malin Persson Giolito börjar ana ett mönster. Arbetet med andra boken om advokaten Sophia Weber, Bortom varje rimligt tvivel, var en bergochdalbanefärd kantad av omskrivningar, perspektivbyten, euforisk skrivarglädje och stress, lik en stundande hjärtinfarkt.
Foto: Peter Knutson
– Det är en så märklig sak det här med att skriva böcker. Först är det så trögt, så trögt och så plötsligt rasslar allt in på samma gång och då blir man så upphetsad att det känns som om man ska få en hjärtinfarkt. Jag hade tänkt vänta in den här boken, inte skriva förrän jag var helt på det klara med vad jag ville. Men uppenbarligen kan jag inte smita undan att det är svårt i början.
Bortom varje rimligt tvivel inleds med att Sophia Weber ombeds läsa akten om Stig Ahlin, nästan 14 år tidigare dömd för mord på en 15-årig flicka. Sophia ger sig motvilligt i kast med läsningen och sakta men säkert börjar hon misstänka att han kanske är oskyldig. Hon bestämmer sig för att ta sig an fallet och hjälpa honom med hans resningsansökan.
– Kortfattat kan man säga att boken handlar om en man, den livstidsdömde Stig Ahlin, som glor in i en vägg och en kvinna, advokaten Sophia Weber, som bläddrar i en massa papper. Utmaningen är att få det spännande. Jag har sagt till mina skrivande kompisar att det är omöjligt. Men det kanske det inte är, skrattar Malin.
I romanens inledningsscen följer vi den 15-åriga flickans sista timmar i livet. Berättelsen växlar därefter mellan Sophias efterforskningar och den dömde mannens fängelseliv i nutid samt utredningsgruppens arbete i dåtid.
– Sophia försöker göra det som är varje advokats högsta dröm: att få en oskyldig man fri. Men vad som är skuld och oskuld är väldigt komplicerat, inte minst inom rättsväsendet. Att någon är felaktigt dömd är inte nödvändigtvis samma sak som att personen är oskyldig.
Parallellt med utredningen av mordet var Stig Ahlin även anklagad för att ha utnyttjat sin fyraåriga dotter sexuellt. Stig åtalades aldrig för incest men dömdes mot sitt nekande för mordet på den unga flickan.
– Jag visste på ett mycket tidigt stadium att min dömde brottsling måste ha varit dubbelt anklagad för de här två brotten. Det är nämligen först när vi pratar om sexuellt utnyttjande av små barn som vi släpper alla normala krav på rättssäkerhet. Flickan som mördas är i gränslandet. Hon är den typ av offer som vi är beredda att tulla på rättssäkerheten för. När det visar sig att en man som hon haft ihop det med också misstänks för att ha utnyttjat sin egen, mycket unga dotter sexuellt, då blir det svart framför ögonen på dem som ska utreda mordet. De vill göra allt för att det inte ska kunna hända igen. Den skyldiga måste straffas. Och precis här uppstår konflikten som den här romanen bygger på.
Hur har arbetet med boken sett ut?
– Jag skrev mordscenen, bokens första sidor, och avslutningsscenen för två år sedan. Dem höll jag på med en hel sommar. Sedan gav jag mig på Stig, hans liv i fängelset. Först skrev jag de scenerna i jagform. Jag ville krypa in under skinnet på honom och göra honom till någon som det inte gick att värja sig mot. Men samtidigt får vi inte komma för nära. För han är ju den enda som faktiskt vet precis vad som har hänt. Det tog ett bra tag att komma underfund med, men jag fixade inte att kombinera det i jagform.
Mycket länge trodde Malin att hon skulle vara tvungen att skippa honom helt och hållet. Stryka allt stirrande in i fängelsevägg och bara koncentrera sig på Sophias bläddrande i papper. Men så skrev hon om scenerna till tredjeperson i stället.
– Det blev förvånansvärt bra. Jag blev riktigt överraskad. Men då sa min kollega Åsa (författaren Åsa Larsson, reds anmärkning) att hon har lärt sig att först skriva i jagform och sedan byta, för att komma en tredjeperson nära. Och det funkade verkligen för mig.
Du och Åsa Larsson arbetar en del ihop?
– Vi fick kontakt förra sommaren och insåg ganska snabbt att något klaffade mellan oss. Vi letade båda efter en kollega att bolla idéer och utkast med och bestämde oss för att försöka. Egentligen begriper jag inte hur det gick till, för jag vågar inte lämna ifrån mig massor av sidor till någon jag knappt känner. Men Åsa var väldigt generös och lämnade mycket av sitt till mig, lät mig säga precis vad jag tyckte och då släppte pressen. Vi är jurister båda två, tänker lite på samma sätt. Men Åsa brukar säga att hon skriver blodiga sagor medan jag skriver mer realistiskt, manligare på sätt och vis. Fast jag vet inte vad jag tycker om det. Hon är rätt testosteronstinn, kan jag tycka. Jag sitter i Bryssel och skriker: ”Låt henne leva!” och hon sitter i Mariefred och tjuter: ”Dö, han ska bara dö!”
Men Sophia Weber får förhoppningsvis leva ett tag till. Planen är att det ska bli fler böcker om henne framöver.
– Det är svårt att säga hur många det kan bli. Jag har tänkt tre eftersom jag har haft tre ganska specifika idéer, men när det går trögt med skrivandet är jag så trött på henne att jag kan kräkas. Samtidigt finns det så mycket spännande som jag kan låta Sophia göra. Hon är verkligen advokaten jag hade velat vara. Och hennes liv, jag undrar verkligen hur det ska gå för henne. När jag tänker så, kan det lika gärna bli tio delar.
Bortom varje rimligt tvivel utkommer den 10 oktober. Läs mer om boken här.