”Kriminalromanen är den ultimata genren”
Nu finns Unni Lindells kriminalroman Djävulskyssen ute i bokhandlarna. Romanen är den nionde i serien om Cato Isaksen och Marian Dahle och idéen till berättelsen kom till under en promenad på en fabriksväg i Norge.
När Djävulskyssen gavs ut i Norge 2012 klättrade den direkt upp till förstaplatsen på topplistorna och stannade där i tio veckor.
Kriminalromanen är den nionde boken i den populära serien om kommissarierna Cato Isaksen och Marian Dahle som, när en trebarnsmamma hittas mördad bakom sitt radhus, får ovanligt många spår att följa upp.
Stänger in sig i lägenheten
Idéen till Djävulskyssen föddes när Unni Lindell befann sig i sin sommarstuga i Norge och tillsammans med sin man promenerade på en fabriksväg.
– Plötsligt kom det två tonårspojkar ut ur en stor, tom lagerbyggnad. Man såg på dem att de inte fick lov att vara där och på några sekunder hade jag hela historien framför mig. Min man hatar när jag får idéer, eftersom jag jobbar så mycket, så när han undrade vad det var, sa jag bara ”ingenting”. Men så kom storyn till Djävulskyssen, där två pojkar har en viktig del i historien.
Trots att Unni Lindells romanidéer kommer plötsligt och väldigt snabbt, tar hon tid på sig att lära känna historien. Under ungefär ett års tid funderar hon över karaktärerna för att de ska kännas trovärdiga, lägger ner stor omsorg vid namnen som inte får kännas tillgjorda, och jobbar med intrigen som noteras på gula post it-lappar och hängs upp på väggen.
– När det är dags att börja skriva är hela historien klar och då tar det ungefär fyra månader. Jag säger hejdå till min familj och huset och åker till min lilla lägenhet i Oslo, där jag låser in mig och helt går in i historien. Under den här tiden jobbar jag från tidig morgon till sen kväll och tackar nej till allt socialt. Det är svårt för jag blir väldigt sliten, men det medför en galenskap som jag också får in i boken.
Avslutas precis innan terrordåden
I kriminalromanerna om Cato Isaksen och Marian Dahle har Unni Lindell alltid vävt med inslag från verkligheten. När det så blev dags att skriva om sommaren 2011 ställdes hon inför ett svårt val.
– Det var fruktansvärt hemskt med det som hände i regeringskvarteren och på Utøya. Jag insåg också att poliserna inte skulle haft tid att efterforska det mord jag skriver om, men så kom jag på att boken skulle avslutas klockan 15.24 den 22 juli. Precis innan sprängningarna. Det var mitt sätt att lösa det.
Unni Lindell menar också att sommaren 2011 kändes väldigt tung redan innan terrordådet.
– Som jag minns det regnade det hela tiden. Det var som en depressiv stämning över landet och det har jag försökt att använda i boken. Jag känner att jag har fått till den stämningen.
För att skriva kriminalromaner krävs mycket researcharbete. Unni Lindell får hjälp av en väninna som jobbar inom polisen, samt av en känd norsk advokat som läser manusen och rättar där det inte stämmer. Dessutom uppsöker hon platserna hon skriver om och river ständigt ut artiklar i tidningarna om polisutredningar och undersökningar.
För fem böcker sedan introducerade Unni Lindell karaktären Marian Dahle – till personligheten lite lik Lisbeth Salander, men som faktiskt kom till före Salander.
– Hon är sårbar, lite sjuk i huvudet, men väldigt duktig och catchy. Hon och Cato knivas alltid om vem som är bäst och det skapar en dynamik mellan dem. På något sätt har Marian Dahle blivit huvudpersonen. Hon har en speciell bakgrund, är adopterad från Korea och möter mycket fördomar – vilket det finns inom polisen. I den här boken dricker hon lite för mycket, men det vet bara läsaren. Det blir en täthet mellan henne och läsaren och jag älskar att skriva om henne.
”Känner mig halvsvensk”
Även om hon själv mest läser skönlitteratur, anser Unni Lindell att kriminalromanen är den ultimata genren eftersom den har allt.
– Du kan ha en god historia, berätta något med spänning så att läsarna vill ha mer och mer, samtidigt som du fördjupar dig i människorna och tar dig an problem i samhället. Där tänker jag att vanliga romaner har mycket att lära av kriminalromanen. Den har ett driv, en fart och ger en önskan om att läsa vidare.
Bland Unnis egen favoritläsning finns litteratur som liknar kriminalromaner, men inte helt, som Kerstin Ekmans Händelser vid vattnet, eller Sofi Oksanens Utrensning.
– Annars är Göran Thunström min stora favorit. Jag åker till Sunne varje år och besöker hans grav. Jag har ett väldigt starkt förhållande till Sverige och svenska författare och känner mig faktiskt halvsvensk.
Förhållandet till Sverige får Unni Lindell snart en chans att fördjupa ännu mer. För tillfället arbetar hon med den tionde och preliminärt sista boken i serien om Marian Dahle och Cato Isaksen. Efteråt väntar en paus från kriminalromangenren för att i stället ge tid åt ett annat stort projekt: en släkttrilogi.
– För två år sedan medverkade jag i programmet ”Vem tror du att du är” som finns i både Sverige och Norge. Mitt namn, Lindell, är ju svenskt och kommer från min gammelfarfar Karl Vilhelm Teodor Lindell som kom till Norge från Linköping 1898. Det verkar som han rymde från något, men vi fick aldrig veta varför. När vi undersökte hans släkt och bakgrund upptäckte vi att det var rena kriminalromanen. Jag vill skriva en trilogi baserad på den historien och ska försöka forska vidare. Min gammelfarfar hade nämligen en lillebror som hette Axel Fredrik Lindell och som tydligen har massa släkt i Stockholm.
Efter över 70 böcker inom flera genrer och trots hektiska tider med författarturnéer, festivaler, intervjuer och tv-inspelningar, stundar alltså fler spännande projekt för den aktiva författaren. Men först väntar några lugna veckor och semester i Frankrike.
– Jag ska passa på att njuta av livet lite mer. Och kanske kan jag skriva ännu bättre då? Det är faktiskt en fantastisk känsla. Jag har skrivit över 70 böcker, men jag vet att jag ännu inte har skrivit min bästa bok. Det är som att jag precis har börjat.