”Relationsporr för intellektuella”

Liksom i debutromanen har Mikael Fant med Vattnet i mars arbetat mycket med sina karaktärer, något som har bidragit till att boken har tagit lång tid att skriva. Särskilt då han plötsligt satt med nio huvudkaraktärer att lära känna utan och innan.

– Syftet är att göra dem så levande som möjligt, så att även karaktärer som ligger långt från läsaren kan väcka sympati och engagemang. Ska jag lyckas göra detta för läsarna måste jag först och främst göra det för mig själv. Det handlar om att försöka tänka sig in i deras ambitioner och drivkrafter, med vetskap om hur deras liv har sett ut hittills, vilka smällar de åkt på, hur de ser på livet och vad till exempel lycka eller tillfredsställelse är för dem. I det här fallet, eftersom det handlar om en och samma familj, också hur de stötts och blötts mot varann, berättar Mikael Fant.

Han tillägger att det inte bara handlar om ytliga beskrivningar, utan att ta fasta på vad som är viktigt på riktigt. För att komma riktigt djupt in i karaktärernas värld, var författaren tvungen att sluta tänka utifrån sig själv och börja om från noll.

– Jag fick bli både hallick och lyxhustru, jag var tvungen att bli dem. Ska jag kunna gestalta dem kan jag inte sitta där med olika förbehåll eller reservationer eller äckel inför vad de håller på med. Alla de konstigheter som romanpersonerna håller på med måste jag svälja.

 I Vattnet i mars bildar nio personers historia en helhet. För Mikael Fant var det därför viktigt att få en stor bredd där romanfigurerna skulle vara olika. Utöver att skildra en familj, ville han även skildra Sverige.

– Såväl i ett samhälle som i en familj är det, åtminstone numer, centralt att den känsla av samhörighet som man förhoppningsvis försöker få till stånd inte grundar sig på likhet utan på ett bejakande av mångfald.

Känner igen sig i många teman

Du är själv från Skåne, varför har du valt att romanen utspelar sig i Medelpad?

– Jag vill ha lite distans till det jag skriver om, inte sitta och skriva om min egen vardag och dess miljöer, i någon mån för att inte tråka ut mig själv. Skrivandet är ju i viss mån verklighetsflykt för mig som författare och inte bara för läsaren. Medelpad var praktiskt, det låg inte alltför långt bort så att jag kunde köra bil från Stockholm och reka, var naturskönt, hade den symboliskt nödvändiga älven och en fin trappstege: by-samhälle-stad, som jag var ute efter, i Nedansjö, Matfors och Sundsvall.

Mikael Fant berättar att han kan känna igen sig i många av romanens teman och ibland även har kommit ikapp karaktärer, eftersom arbetet har tagit så lång tid. Ett av dessa teman är romankaraktären Evas gryende längtan efter barn.

– När jag började på boken var jag själv inte särdeles intresserad av att få barn, och har under arbetets gång gjort resan till att gå med på att skaffa barn, till att inte kunna, till fyra IVF-försök och att verkligen vilja, kanske just bara för att vi inte kunde, och till att till slut få barn. Nu när boken kommer ut är Vega drygt ett år. Men gestaltningen av Evas önskan skedde när jag själv inte ville, och jag har inte behövt ändra den nämnvärt i efterhand. Sånt är lite roligt, när man så att säga får facit i efterhand och kan konstatera att det där man inbillade sig och försökte gestalta inte låg så långt från sanningen ändå.

När Vattnet i mars nu finns ute i bokhandlarna är det en enorm lättnad för författaren, som menar att det har varit en pärs.

– Jag önskar att jag kunde skriva mer spontant, men min redaktörssjäl lägger sig i hela tiden och hackar och petar. Ofta sitter jag där och formulerar precisa meningar istället för att bara komma vidare och snygga till i efterhand.

Vad vill du väcka för tankar med romanen?

– Jag har ingen programmatisk agenda på det viset, men vill väl väcka tankar om och vilja till samhörighet och gemenskap, och påpeka självklarheten att ingen någonsin har åstadkommit något på egen hand.

>> Läs mer om Vattnet i mars
>> Läs mer om Mikael Fant