Följ oss på sociala medier:
”Författaren är väl insatt i tidsandan och kvinnohistorien. Mönstret le...”Läs mer
”Sara Lövestam är en gudabenådad ciceron i vårt svenska språk, och tack...”Läs mer
”Romandebutanten Moa Gammel Ginsburg lånar Hjalmar Söderbergs hundra år...”Läs mer
” Författaren behärskar sitt hantverk. ... Jonasson låter sina skrönor ...”Läs mer
”Återigen har författar- och advokatparet skrivit en roman om händelser...”Läs mer
”Jan Guillou går hur som helst lyckligt i mål med sin uppgift....”Läs mer
”Det är verkligen rappt berättat och det märks att författaren inte vil...”Läs mer
”Johan Erlandsson, till vardags journalist på Kommunalarbetaren, har gj...”Läs mer
”Oerhört spännande hela vägen in i mål.”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Boken Lärarinnan är både allvarlig och rolig. Och den är både tankeväc...”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Det är välformulerat och vasst, men också plågsamt och ibland nästan o...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

”Relationsporr för intellektuella”

Fem år efter den flerfaldigt prisade debuten Grundläggande genetik är Mikael Fant tillbaka. Vattnet i mars beskriver han som ”relationsporr för intellektuella” – en roman som först uppkom i ren revanschlust. 

Foto: Henette Wester

Mikael Fant debuterade som författare 2008 med Grundläggande genetik – en roman som hyllades i recensioner och på kultursidor och dessutom tilldelades Stora Läsarpriset i kategorin Årets debutant. Nu är författaren äntligen tillbaka och presenterar med Vattnet i mars en storslaget anlagd roman om svek och lojalitet, sorg och omsorg, brott och uppbrott.

Hur skulle du beskriva Vattnet i mars?

– Det är ett sorts pusseldrama om en egensinnig norrländsk familj, genom tre generationers ögon. En såpa med storhetsvansinne, med bortåt tio huvudpersoner. Tre sinsemellan väldigt olika systrar i fyrtioårsåldern står i centrum och det hela utspelar sig under ett drygt år efter det att deras mamma dött. Relationsporr för intellektuella, slängde jag lite skämtsamt ur mig vid ett tidigare tillfälle men den beskrivningen är faktiskt inte så dum ändå.

Ville ge sig själv en utmaning

Idéen till Vattnet i mars föddes redan för sju år sedan och handlade till en början om revansch. När manuset till Grundläggande genetik var färdigskrivet stod förlagen, till författarens förvåning, inte på kö för att få ge ut den. Mikael Fant berättar att han ruvade på hämnd, samtidigt som han ville ge sig själv en utmaning.

– Jag ville visa de jävlarna liksom, och därför satt jag och funderade på vad jag var riktigt bra på som författare. Och jag tänkte: Jomen gestalta karaktärer är jag bra på. Och då följde tanken: Jaha, om du nu tycker att du är så jävla bra på det, då ska du fan få nånting att bita i. Då ska du få gestalta allt mellan 17-åringar och 82-åringar, kvinnor och män, homo och hetero, stadsbor och folk på landet.

Mikael Fant beskriver hur kritikerna i USA ständigt är på jakt efter ”The Great American Novel” – en rejäl tegelsten till samtidsskildring – men att ingen här hemma var inne på temat, eller verkade våga försöka sig på svensk samtid.

– När förlaget Forum i mitten av förra decenniet utlyste en romantävling på temat för att kanske vaska fram en debutant så lyckades de inte kora någon vinnare. Inget av bidragen höll. Så, i min enfald och gravt överskattande min egen förmåga, började jag själv skissa på den där stora svenska romanen… Sedan löste det sig så småningom på bästa sätt med debuten, men när revanschlustan lagt sig så satt jag redan där med det här vansinnesprojektet i knät. Det fanns ingen återvändo, jag hade kommit lite för långt för att kunna släppa det.

”Jag var tvungen att bli dem”

Liksom i debutromanen har Mikael Fant med Vattnet i mars arbetat mycket med sina karaktärer, något som har bidragit till att boken har tagit lång tid att skriva. Särskilt då han plötsligt satt med nio huvudkaraktärer att lära känna utan och innan.

– Syftet är att göra dem så levande som möjligt, så att även karaktärer som ligger långt från läsaren kan väcka sympati och engagemang. Ska jag lyckas göra detta för läsarna måste jag först och främst göra det för mig själv. Det handlar om att försöka tänka sig in i deras ambitioner och drivkrafter, med vetskap om hur deras liv har sett ut hittills, vilka smällar de åkt på, hur de ser på livet och vad till exempel lycka eller tillfredsställelse är för dem. I det här fallet, eftersom det handlar om en och samma familj, också hur de stötts och blötts mot varann, berättar Mikael Fant.

Han tillägger att det inte bara handlar om ytliga beskrivningar, utan att ta fasta på vad som är viktigt på riktigt. För att komma riktigt djupt in i karaktärernas värld, var författaren tvungen att sluta tänka utifrån sig själv och börja om från noll.

– Jag fick bli både hallick och lyxhustru, jag var tvungen att bli dem. Ska jag kunna gestalta dem kan jag inte sitta där med olika förbehåll eller reservationer eller äckel inför vad de håller på med. Alla de konstigheter som romanpersonerna håller på med måste jag svälja.

 I Vattnet i mars bildar nio personers historia en helhet. För Mikael Fant var det därför viktigt att få en stor bredd där romanfigurerna skulle vara olika. Utöver att skildra en familj, ville han även skildra Sverige.

– Såväl i ett samhälle som i en familj är det, åtminstone numer, centralt att den känsla av samhörighet som man förhoppningsvis försöker få till stånd inte grundar sig på likhet utan på ett bejakande av mångfald.

Känner igen sig i många teman

Du är själv från Skåne, varför har du valt att romanen utspelar sig i Medelpad?

– Jag vill ha lite distans till det jag skriver om, inte sitta och skriva om min egen vardag och dess miljöer, i någon mån för att inte tråka ut mig själv. Skrivandet är ju i viss mån verklighetsflykt för mig som författare och inte bara för läsaren. Medelpad var praktiskt, det låg inte alltför långt bort så att jag kunde köra bil från Stockholm och reka, var naturskönt, hade den symboliskt nödvändiga älven och en fin trappstege: by-samhälle-stad, som jag var ute efter, i Nedansjö, Matfors och Sundsvall.

Mikael Fant berättar att han kan känna igen sig i många av romanens teman och ibland även har kommit ikapp karaktärer, eftersom arbetet har tagit så lång tid. Ett av dessa teman är romankaraktären Evas gryende längtan efter barn.

När jag började på boken var jag själv inte särdeles intresserad av att få barn, och har under arbetets gång gjort resan till att gå med på att skaffa barn, till att inte kunna, till fyra IVF-försök och att verkligen vilja, kanske just bara för att vi inte kunde, och till att till slut få barn. Nu när boken kommer ut är Vega drygt ett år. Men gestaltningen av Evas önskan skedde när jag själv inte ville, och jag har inte behövt ändra den nämnvärt i efterhand. Sånt är lite roligt, när man så att säga får facit i efterhand och kan konstatera att det där man inbillade sig och försökte gestalta inte låg så långt från sanningen ändå.

När Vattnet i mars nu finns ute i bokhandlarna är det en enorm lättnad för författaren, som menar att det har varit en pärs.

– Jag önskar att jag kunde skriva mer spontant, men min redaktörssjäl lägger sig i hela tiden och hackar och petar. Ofta sitter jag där och formulerar precisa meningar istället för att bara komma vidare och snygga till i efterhand.

Vad vill du väcka för tankar med romanen?

– Jag har ingen programmatisk agenda på det viset, men vill väl väcka tankar om och vilja till samhörighet och gemenskap, och påpeka självklarheten att ingen någonsin har åstadkommit något på egen hand.

>> Läs mer om Vattnet i mars
>> Läs mer om Mikael Fant