”Har älskat 1700-talet sen jag var barn”
Nu finns Anna Laestadius Larsson roman Barnbruden i din bokhandel. En roman som kom till författaren när hon stod öga mot öga med porträttet av den yngsta kungliga bruden i Sveriges historia.
Med Barnbruden debuterar journalisten Anna Laestadius Larsson som författare. Barnbruden är första delen i en planerad trilogi. En berättelse om vänskap, svek, maktlystnad och frihetstörst som för läsaren tillbaka till den gustavianska tiden, skildrad ur kvinnornas perspektiv.
Här berättar Anna Laestadius Larsson mer om arbetet med romanen.
Hur skulle du beskriva Barnbruden?
– Det är en roman i 1770-talsmiljö om de unga kvinnorna som rör sig kring Gustav III:s hov. Min intention är att man som läsare ska få göra en tidsresa och se världen genom deras ögon. Sidenet prasslar, löss rasslar, korsetterna skaver och hovskvallret gnager. Det är en bit kvinnohistoria, och temat är frihetstörst. Sedan hoppas och tror jag att den även är rätt spännande.
Hur föddes idén till Barnbruden?
– Jag är oerhört intresserad av historia, har pluggat det på universitetet en gång i tiden och har älskat 1700-talet sedan jag var barn. Idén till boken fick jag på Drottningholms slott när jag plötsligt stod öga mot öga med porträttet av den 15-åriga Hedvig Elisabeth Charlotta, den yngsta kungliga bruden i Sveriges historia. Vi fick kontakt genom århundradena, jag kände att det var hon och jag och på den vägen är det, hon blev en av mina tre huvudpersoner och den som handlingen i den första boken – det är tänkt som en trilogi – kretsar kring.
Hur kom det sig att du fastnade för just 1700-talet?
– Jag har alltid älskat historia. Det var mitt favoritämne i skolan och jag har pluggat både det och idéhistoria på universitet en gång i tiden. 1700-talet blev jag passionerat förälskad i när jag var nio år och på semester i Paris med min familj. Jag samlade på souvernirdockor och fick en som föreställde Marie-Antoinette. Mamma och pappa berättade att hon var en vacker drottning som blev halshuggen av folket och på den vägen var det. När vi kom hem sprang jag till biblioteket och lånade böcker om henne. Och jag ritade hundratals ”krinolinkvinnor” (idag vet jag att de platta, breda kjolarna heter styvkjol eller panier men det visste jag inte då) som barn.
Vad gör du när du inte skriver böcker?
– Jag har jobbat som journalist i många år med både tv och och på tidningar. Skrev en kolumn i SvD i många år. Just nu frilansar jag. Och så spelar jag fotboll i Korpen – det är det roligaste jag vet! Och jag har precis hoppat på trenden att springa långlopp (men har bara hunnit till halvmaran än).
Hur var det att skriva en roman – i stället för journalistiska texter?
– Jag trodde att det skulle vara lätt som en plätt. Men det var jättesvårt! Jag visste precis vilken historia jag ville berätta, men hur? Det blev några utkast med rätt komplicerad berättarteknik innan jag hittade min röst. Och jag fick god hjälp av min kompis och kollega Liza Marklund. Man skulle faktiskt kunna säga att hon förlöste mitt skönlitterära skrivande. Tack Liza!
Vad har varit roligast under skrivprocessen?
– Det var researchen. Tack vare Barnbruden fick jag en möjlighet att fördjupa mig i 1700-talet under sju års tid. Inte på heltid så klart, jag har jobbat också, men jag har plöjt hyllmeter av avhandlingar, biografier, brevsamlingar och dräktböcker. Och så Hedvig Elisabeth Charlottas dagböcker så klart, hon skrev varje månad 1775-1817. Jag har läst och lärt mig oerhört mycket men har sedan tillåtit mig författarens frihet i skrivprocessen.
Hur pass sanningsenlig är då Barnbruden?
– Den är både sann och helt påhittad. Det är en roman och jag har tagit mig stora friheter. En del karaktärer är helt påhittade. Andra – som Charlotta, hennes man Karl, Sophie von Fersen och Gustav III – har funnits men de är fyllda med min röst och det är min tolkning av dem. Charlotta skrev dagböcker under i stort sett hela sin tid i Sverige, det är nio böcker på sammanlagt nästan 5000 sidor och jag har läst dem alla, vissa flera gånger, och använt dem lite som uppslagsverk för att fånga hennes personlighet och skildra saker hon faktiskt gjorde och trodde på. Jag har också besökt miljöerna och slotten jag skriver om för att få detaljerna rätt. Och läst hyllmeter med brevsamlingar, biografier, doktorsavhandlingar med mera för att fånga tidsandan så bra jag bara kan.
Vem skulle du själv vara om du måste välja någon från denna tid?
– Mary Wollstonecraft, engelskan som skrev ”Till försvar för kvinnans rättigheter”, ett av de allra första feministiska manifesten, som jag nyligen läste från pärm till pärm. Vilken kvinna! Hennes liv var kanske inte helt lyckligt men så spännande! Hon var i Frankrike under revolutionen, var sambo långt innan ordet fanns och hon gjorde faktiskt också en resa till Sverige. Kanske dyker hon upp i andra delen av trilogin, i Pottungen som jag skriver på nu.