Följ oss på sociala medier:
”Detta är en mysig och charmig roman om familjeband, sorg, goda minnen,...”Läs mer
”Den är spännande med ett driv och många cliffhangers, som fick mig att...”Läs mer
”Boken är välskriven och lättläst med ett språk som flyter fint. En ep...”Läs mer
”Ja, men läs den bara! … Det är så underfundigt och så...”Läs mer
”IB – som i inhämtning Birger är spännande och intressant ... Mycket lä...”Läs mer
”Spännande, lättläst, rolig, intelligent spänningsroman ... I del två h...”Läs mer
”Det är en mycket spännande bladvändare i samma klass som Unni Lindells...”Läs mer
”... slarvar inte fram sina gestalters öden. Haawind beskriver målande ...”Läs mer
”Liza Marklund i sitt esse.”Läs mer
”När de stora dragen i feelgoodromaner nästan alltid följer en välbekan...”Läs mer
”En spännande, lärorik roman... Betyg 4, Mycket bra”Läs mer
”... med "Det elfte manuset" visar hon åter vem som är Norges...”Läs mer
”Varmt, hjärteknipande och med en gåta som gör läsningen till en riktig...”Läs mer
”Det här är en spännande berättelse förlagd till dagens hårdnande samhä...”Läs mer
”Thunberg Schunke lyckas åter förmedla en intressant och skrämmande ber...”Läs mer
”Det är lågmält beskrivet, med en stor portion humor där även det allva...”Läs mer
”Hem till Appleby Farm är charmig och livsbejakande, människorna på gå...”Läs mer
”Tredje Monikaboken är om möjligt ännu bättre än de två tidigare. Perfe...”Läs mer
”Det är humoristiskt och välskrivet på Emma Hambergs eget livsbejakande...”Läs mer
”En mordgåta rullas upp, långsamt och nervkittlande… En verklig bladvän...”Läs mer
” ....debutdeckare med en intressant story om hemligheter och trauman. ...”Läs mer
”Författaren beskriver trions liv på ett medryckande och genomarbetat v...”Läs mer
”Actionfylld militärthriller med internationell atmosfär. Det är verkli...”Läs mer
”Jagformen har gjort Jan Guillou gott. Riktigt gott. ... Guillous som a...”Läs mer
”Härlig spänningsroman med en sympatisk medelålders hjältinna och många...”Läs mer
”... en övertygande comeback. Miljöskildringen imponerar, liksom gestal...”Läs mer
”Emma Hamberg kan konsten att peppa sina läsare; hennes berättelse är...”Läs mer

”Hur kan en mor överge sina barn?”

I dag, onsdag 9 oktober, utkommer Liza Marklunds nya kriminalroman Lyckliga gatan. Här berättar Liza Marklund själv om hur romanen uppkom.

Nora

Det är snart femton år sedan, men jag minns det fortfarande med skuld- och skamkänslor: hur jag satt vid min dator och sneglade över axeln, beredd att klicka bort dokumentet om någon skulle komma in i rummet.

Jag försökte skriva en roman om en mamma som överger sina barn.

Just de åren levde jag som intensivast i min mammaroll, med ett dagisbarn, ett skolbarn och en tonåring. Min skamfyllda önskan att penetrera en svikande moders innersta kom inte av någon sådan önskan för egen del, faktiskt absolut inte, utan tvärtom. Den kom sig av en fullkomligt obegriplig förfäran vid blotta tanken:

Hur kan man överge sina barn?

Jag har träffat somaliska kvinnor som vandrat genom öknen i veckor och tvingats lämna kvar hälften av sina barn i sanden, annars skulle de alla dö, men det är inte den typen av val jag tänkte på.

Vad driver en kvinna som blivit mamma, i vår tid, med våra resurser, att avkläda sig rollen, att avstå moderskapet, att frivilligt ge upp sina små?

Jag minns att jag skrev, sida efter sida, men någonstans längs vägen måste jag ha storknat, för texten finns inte kvar. I något ögonblick, vid någon genomläsning, blev tanken för tung.

Jag kunde inte gestalta det som krävdes.

Men frågan dröjde sig kvar.

Känslan, som jag bara snuddat vid, hade lämnat en fläck inuti mig som inte gick bort.

* * *

Ett antal år senare satt jag på en föreställning på Stadsteatern i Stockholm, en premiär var det faktiskt, och såg Helena Bergström gestalta Ibsens Nora i ”Ett dockhem”. Hon spelade rollen med samma sårbara, knivskarpa lätthet som bara hon har förmågan att göra, våndan över brottet Nora har begått, ångesten över att bli avslöjad, insikten om vad hon varit och vem hon hade blivit.

Jag såg föreställningen flera gånger, levde med i Noras förtvivlan, delade hennes lärdom.

Pjäsen slutar med att Nora går ut och smäller igen dörren bakom sig. Maken Torvald och de tre små barnen är kvar inne i huset, men Nora står utanför.

Efteråt har Helena och jag talat mycket om Nora och vad som hände sen. Det finns givetvis ett oändligt antal scenarior, det ena mer fascinerande än det andra, och min gamla begravda romanidé om en kvinna som övergav sina barn fick nytt liv – nu i form av en roman om Nora.

Henrik Ibsen skrev ”Ett dockhem” i Italien i slutet av 1870-talet, den hade urpremiär 1879. Om jag skulle skriva en fortsättning på dramat så skulle jag således läsa in mig rätt så rejält på de europeiska förhållandena – kulturella, historiska och politiska likväl som personliga och privata (mat, kläder, hygien) – och det blev ett lite för stort projekt. Jag kom mig inte för att tag mig an det.

Förrän jag helt bytte fot, gav upp den historiskt europeiska bakgrunden och helt sonika flyttade Nora till min egen tid och min egen stad: Stockholm på 2010-talet.

Resultatet blev Lyckliga gatan.

/Liza Marklund