Följ oss på sociala medier:
”Bästa boken i serien. Läs!”Läs mer
”Det är lågmält beskrivet, med en stor portion humor där även det allva...”Läs mer
”Hem till Appleby Farm är charmig och livsbejakande, människorna på gå...”Läs mer
”Tredje Monikaboken är om möjligt ännu bättre än de två tidigare. Perfe...”Läs mer
”Det är humoristiskt och välskrivet på Emma Hambergs eget livsbejakande...”Läs mer
”En mordgåta rullas upp, långsamt och nervkittlande… En verklig bladvän...”Läs mer
” ....debutdeckare med en intressant story om hemligheter och trauman. ...”Läs mer
”Författaren beskriver trions liv på ett medryckande och genomarbetat v...”Läs mer
”Actionfylld militärthriller med internationell atmosfär. Det är verkli...”Läs mer
”Jagformen har gjort Jan Guillou gott. Riktigt gott. ... Guillous som a...”Läs mer
”... svindlande tempo och överraskningseffekter. ... hon har aldrig var...”Läs mer
”Historieskrivningen ... är en kulturgärning av rang.”Läs mer
”Sara Lövestam är halsbrytande rolig, med en förmåga att skriva lätt oc...”Läs mer
”Projekt jul är en välskriven feelgood om känslor av utanförskap och hu...”Läs mer
”Björn Paqualin är också manusförfattare. Det märks. Hans formuleringar...”Läs mer
”"Vem fan är du" borde läsas i alla politiska partier idag. Förutom att...”Läs mer
”Romanen är en riktigt fartig och rolig skröna ... Här finns några rikt...”Läs mer
”Här får ni massor av spänning i en underbar förpackning. Passar alltså...”Läs mer
”Wollin skriver på ett sätt som jag skulle kalla effektfullt. Varje men...”Läs mer
”Boken handlar om sorg, depression, psykoser och övernaturliga fenomen....”Läs mer
”Att bokens undertitel är "Skriftställning 2005-2021" måste förstås läs...”Läs mer
”... en övertygande comeback. Miljöskildringen imponerar, liksom gestal...”Läs mer
”Wow vilken fantastisk bok! Birgitta tillhör en av mina favoritförfatta...”Läs mer
”...en mysig roman, en sådan som man behöver ibland. Jag gillar också a...”Läs mer
”Intrigen fängslar från början till slut trots många förgreningar. Det ...”Läs mer
”Thunberg Schunkes kriminalromaner är alltid ambitiösa med intriger som...”Läs mer
”Rappt och trovärdigt berättat om en tragisk verklighet som snart ingen...”Läs mer
”Detta är en gripande skildring om det sociala arvet, barnlängtan, hopp...”Läs mer
”Emma Hamberg kan konsten att peppa sina läsare; hennes berättelse är...”Läs mer
”Intressant och angelägen läsning är det, för än finns förhållanden att...”Läs mer
”Idag Dör Alla Gudar av Mattias Leivinger och Johannes Pinter är en spä...”Läs mer
”...kapitel för kapitel skruvas spänningen upp och till slut är jag hel...”Läs mer

”Hur kan en mor överge sina barn?”

I dag, onsdag 9 oktober, utkommer Liza Marklunds nya kriminalroman Lyckliga gatan. Här berättar Liza Marklund själv om hur romanen uppkom.

Nora

Det är snart femton år sedan, men jag minns det fortfarande med skuld- och skamkänslor: hur jag satt vid min dator och sneglade över axeln, beredd att klicka bort dokumentet om någon skulle komma in i rummet.

Jag försökte skriva en roman om en mamma som överger sina barn.

Just de åren levde jag som intensivast i min mammaroll, med ett dagisbarn, ett skolbarn och en tonåring. Min skamfyllda önskan att penetrera en svikande moders innersta kom inte av någon sådan önskan för egen del, faktiskt absolut inte, utan tvärtom. Den kom sig av en fullkomligt obegriplig förfäran vid blotta tanken:

Hur kan man överge sina barn?

Jag har träffat somaliska kvinnor som vandrat genom öknen i veckor och tvingats lämna kvar hälften av sina barn i sanden, annars skulle de alla dö, men det är inte den typen av val jag tänkte på.

Vad driver en kvinna som blivit mamma, i vår tid, med våra resurser, att avkläda sig rollen, att avstå moderskapet, att frivilligt ge upp sina små?

Jag minns att jag skrev, sida efter sida, men någonstans längs vägen måste jag ha storknat, för texten finns inte kvar. I något ögonblick, vid någon genomläsning, blev tanken för tung.

Jag kunde inte gestalta det som krävdes.

Men frågan dröjde sig kvar.

Känslan, som jag bara snuddat vid, hade lämnat en fläck inuti mig som inte gick bort.

* * *

Ett antal år senare satt jag på en föreställning på Stadsteatern i Stockholm, en premiär var det faktiskt, och såg Helena Bergström gestalta Ibsens Nora i ”Ett dockhem”. Hon spelade rollen med samma sårbara, knivskarpa lätthet som bara hon har förmågan att göra, våndan över brottet Nora har begått, ångesten över att bli avslöjad, insikten om vad hon varit och vem hon hade blivit.

Jag såg föreställningen flera gånger, levde med i Noras förtvivlan, delade hennes lärdom.

Pjäsen slutar med att Nora går ut och smäller igen dörren bakom sig. Maken Torvald och de tre små barnen är kvar inne i huset, men Nora står utanför.

Efteråt har Helena och jag talat mycket om Nora och vad som hände sen. Det finns givetvis ett oändligt antal scenarior, det ena mer fascinerande än det andra, och min gamla begravda romanidé om en kvinna som övergav sina barn fick nytt liv – nu i form av en roman om Nora.

Henrik Ibsen skrev ”Ett dockhem” i Italien i slutet av 1870-talet, den hade urpremiär 1879. Om jag skulle skriva en fortsättning på dramat så skulle jag således läsa in mig rätt så rejält på de europeiska förhållandena – kulturella, historiska och politiska likväl som personliga och privata (mat, kläder, hygien) – och det blev ett lite för stort projekt. Jag kom mig inte för att tag mig an det.

Förrän jag helt bytte fot, gav upp den historiskt europeiska bakgrunden och helt sonika flyttade Nora till min egen tid och min egen stad: Stockholm på 2010-talet.

Resultatet blev Lyckliga gatan.

/Liza Marklund