Följ oss på sociala medier:
”"... handfasta tips finns i de allt mer populära skrivarhandböckerna. ...”Läs mer
”Boken är skriven i ett högt tempo och händelserna avlöser varandra. .....”Läs mer
”Sverigevänner lyfter fram internets betydelse bättre än något annat ja...”Läs mer
”… detta och mycket annat tar plats i boken, där Guillou skickligt bala...”Läs mer
”Morgan Larssons språk känns igen från radion, och det är en prosa som ...”Läs mer
”Livet som singel och 45 mitt i verkligheten beskrivs på ett sådant sät...”Läs mer
”Tolvåriga Elvira och hennes mamma fyller den här romanen, som är debut...”Läs mer
”Att en grammatikbok skulle göra mig glad, det trodde jag aldrig. Men S...”Läs mer
””Kicki Sehlstedt etablerade sig på parnassen med sin debut ’Sweet Loli...”Läs mer
”Känns mycket initierat och trovärdigt … Sammantaget har Anne Holt lyck...”Läs mer
”Även om den sociala miljön som skildras i "Historien om ett anständigt...”Läs mer
”Listig story effektivt berättad … effektivt i korta välformulerade kap...”Läs mer
”… ett effektivt litterärt grepp, att leka med dikt och verklighet och ...”Läs mer
”Jag tycker att detta är en mysig och bra bok. Boken har...”Läs mer
”Skickligt konstruerad thriller som är spännande rakt igenom, men som o...”Läs mer
”Redan från första sidan dras jag in i Julias liv och blir...”Läs mer
”Fantastiskt!!! … Dessa böcker är bättre än juveler! De är flykter från...”Läs mer
”Sträckläsning om skräck, osäkerhet och en massa kärlek.”Läs mer
”En perfekt bok för den som inte kan välja mellan klassisk polisroman o...”Läs mer

”Hur kan en mor överge sina barn?”

I dag, onsdag 9 oktober, utkommer Liza Marklunds nya kriminalroman Lyckliga gatan. Här berättar Liza Marklund själv om hur romanen uppkom.

Nora

Det är snart femton år sedan, men jag minns det fortfarande med skuld- och skamkänslor: hur jag satt vid min dator och sneglade över axeln, beredd att klicka bort dokumentet om någon skulle komma in i rummet.

Jag försökte skriva en roman om en mamma som överger sina barn.

Just de åren levde jag som intensivast i min mammaroll, med ett dagisbarn, ett skolbarn och en tonåring. Min skamfyllda önskan att penetrera en svikande moders innersta kom inte av någon sådan önskan för egen del, faktiskt absolut inte, utan tvärtom. Den kom sig av en fullkomligt obegriplig förfäran vid blotta tanken:

Hur kan man överge sina barn?

Jag har träffat somaliska kvinnor som vandrat genom öknen i veckor och tvingats lämna kvar hälften av sina barn i sanden, annars skulle de alla dö, men det är inte den typen av val jag tänkte på.

Vad driver en kvinna som blivit mamma, i vår tid, med våra resurser, att avkläda sig rollen, att avstå moderskapet, att frivilligt ge upp sina små?

Jag minns att jag skrev, sida efter sida, men någonstans längs vägen måste jag ha storknat, för texten finns inte kvar. I något ögonblick, vid någon genomläsning, blev tanken för tung.

Jag kunde inte gestalta det som krävdes.

Men frågan dröjde sig kvar.

Känslan, som jag bara snuddat vid, hade lämnat en fläck inuti mig som inte gick bort.

* * *

Ett antal år senare satt jag på en föreställning på Stadsteatern i Stockholm, en premiär var det faktiskt, och såg Helena Bergström gestalta Ibsens Nora i ”Ett dockhem”. Hon spelade rollen med samma sårbara, knivskarpa lätthet som bara hon har förmågan att göra, våndan över brottet Nora har begått, ångesten över att bli avslöjad, insikten om vad hon varit och vem hon hade blivit.

Jag såg föreställningen flera gånger, levde med i Noras förtvivlan, delade hennes lärdom.

Pjäsen slutar med att Nora går ut och smäller igen dörren bakom sig. Maken Torvald och de tre små barnen är kvar inne i huset, men Nora står utanför.

Efteråt har Helena och jag talat mycket om Nora och vad som hände sen. Det finns givetvis ett oändligt antal scenarior, det ena mer fascinerande än det andra, och min gamla begravda romanidé om en kvinna som övergav sina barn fick nytt liv – nu i form av en roman om Nora.

Henrik Ibsen skrev ”Ett dockhem” i Italien i slutet av 1870-talet, den hade urpremiär 1879. Om jag skulle skriva en fortsättning på dramat så skulle jag således läsa in mig rätt så rejält på de europeiska förhållandena – kulturella, historiska och politiska likväl som personliga och privata (mat, kläder, hygien) – och det blev ett lite för stort projekt. Jag kom mig inte för att tag mig an det.

Förrän jag helt bytte fot, gav upp den historiskt europeiska bakgrunden och helt sonika flyttade Nora till min egen tid och min egen stad: Stockholm på 2010-talet.

Resultatet blev Lyckliga gatan.

/Liza Marklund