Följ oss på sociala medier:
”Jag inser att det som gjort djupast avtryck i minnet är beskrivningarn...”Läs mer
”Hans röst i etern följer med in i hans böcker, där hans...”Läs mer
”Flickan som fick en röst är en fantastiskt fin debutroman som ger...”Läs mer
”En riktig bladvändare som kan fånga läsare i olika åldrar.”Läs mer
”Det är underhållande läsning, där Sara Lövestam tar upp historiska frå...”Läs mer
”...Gammels bok stannar kvar länge i mina tankar.”Läs mer
”Ebervalls och Samuelsons skildring av fyrtiotalets Stockholm och Köpen...”Läs mer
”Jonas Jonasson skriver skrönor som är njutbara att läsa. ... Skrönor t...”Läs mer
”Jan Guillou har slutfört ett imponerande verk. 1900-talet har fått sin...”Läs mer
”Låt det brinna är en grov, mörk, hård och oförutsägbar deckare som man...”Läs mer
”Det finns flera anledningar att sluka Johan Erlandssons bok om Maj Wah...”Läs mer
”Anne Holt skriver spännande om aktuella samhällsproblem och ger en tro...”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Jag skrattade högt åt den här boken! ... Lärarinnan är en välskriven m...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Men David Wibergs roman är också en poetisk dialog, och mer än...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

Liza om skrivandet på safaricampen

I dag skriver Liza Marklund om sin vistelse på safaricampen Entumoto i Masai Mara i Kenya, där hon började skriva på nyligen utkomna Lyckliga gatan. I text, bilder och film får vi en inblick i livet på campen och dessutom reda på varför massajerna kallar Liza för Nkoisiriri.

Slutet av december 2012:

Snön viner runt taxibilen. Det är svårt att köra, går alldeles för långsamt. Klockan är halv fem på morgonen. Vårt plan lyfter från Arlanda om två timmar. De gula lamporna längs Essingeleden fladdrar över våra ansikten, bakom dem är världen becksvart, och plötsligt, i nästa andetag, som i ett blixtsken ser jag det framför mig:

Strömkabeln till datorn ligger kvar under skrivbordet i mitt arbetsrum.

Jag bara vet det. Vet att den ligger där. Med brinnande fingrar söker jag ändå igenom datorväskan men den är ju inte där, jag vet ju.

Taxin får vända, och nu är vi väldigt, väldigt sena.

Det är inte ett omen, säger jag till mig själv, upprepar det som ett mantra.

Inte ett omen, inte ett omen, inte ett omen.

Det här kommer att gå bra. Vi kommer att hinna till planet. Vi kommer att landa på Kenyatta International, Nairobi kommer att vara varmt och soligt och fridfullt, visserligen är det val i Kenya om två månader men allt kommer att flyta lugnt, inga våldsamheter den här gången. Vi kommer att ta en kaffe på Westgategallerian och hoppa på ett litet miniplan ut till Masai Mara. Jag kommer att sitta i mitt tält och se ut över savannen och sparka igång med den nya romanen, inget kommer att gå fel.

Utsikt från vår safaricamp

Just idag, exakt nio månader senare, hämtade jag den tryckta och färdiga boken från postkontoret: Lyckliga gatan, min tionde och näst sista roman om Annika Bengtzon.

Allt gick bra med boken, faktiskt över all förväntan.

Det kenyanska valet i mars gick också lugnt tillväga. Visserligen är både den segrande presidenten och vicepresidenten efterlysta av krigstribunalen i Haag, men så kan det vara i Afrika.

Terminalbyggnaden på Kenyatta International, däremot, har brunnit ner till grunden. Westgategallerian har bombats, skjutits sönder och ockuperats av terrorister, frågan är väl när den kan öppna igen.

Slutsats: Man kan aldrig vara för säker på vad som kommer att hända när man bestämmer sig för att göra någonting i Afrika.

 

Så här gick det till när boken skrevs: 

På en bergssida ovanför Masai Mara, ganska exakt mitt emellan byarna Sekenani och Ooloaimutia, ligger Entumoto, safaricampen som jag och min man Micke är delägare i (mer om den kan man läsa här: www.entumoto.com).

Eftersom jag ska påbörja arbetet med min nya roman har jag bett personalen skaffa ett bord som jag kan sitta och skriva vid. Det kan låta lättare än det verkar.

Att skriva en hel roman tar VÄLDIGT lång tid. Man tillbringar VÄLDIGT MÅNGA TIMMAR i ergonomiskt urusla kroppsställningar.

Bordet man skriver vid måste därför ha en särskilt anpassad höjd, annars får man väldigt ont i axlarna. Det får inte ha några tvärslåar under så att man slår i lår och knän. Det får inte vara för stort och inte för litet.

När vi kom in i vårt tält blev jag därför väldigt glatt överraskad: där stod ett bord i exakt rätt höjd, med rätt storlek och bara tvärslåar på baksidan.

Nkoisiriris bord

Förundrat frågade jag Rimoine, vår kompis, var personalen hittat en sådan perfekt möbel.

”De byggde den”, svarade Rimoine. ”Det där är Nkoisiriris bord.”

Nkoisiriri, det är massajernas namn på mig.

Det betyder ”Den raka”.

Varje dag satt jag och skrev vid Nkoisiriris bord.

Det gick uppriktigt sagt jävligt trögt i början.

Jag fick inte ihop historien, den hängde och sladdrade som tvätt på tork.

Det var på väg ner till matsalen en morgon som bitarna ramlade på plats. Jag vet exakt när det hände, var jag stod, hur det såg ut.

Så här ska det vara, tänkte jag.

Matsalen på Entumoto

Snart kunde jag lyfta blicken och ta in resten av världen omkring mig. Jag började ta promenader över savannen, ner till någon av byarna som låg ungefär en mil bort, naturligtvis alltid tillsammans med en vakt. Det finns massor av vilda djur både i och omkring campen. Den här killen är mest trött…

På väg tillbaka brukade jag lifta med någon mattransport eller bil på väg hem från en safaritur.

Den här filmen gjorde jag i byn Sekenani där vi blev stående en eftermiddag i väntan på en livsmedelstransport från Narok:

Min man, Micke, utbildade sig till safariguide medan jag skrev bok.

Han skrev tentamen på Kenya Wildlife Service i Nairobi och godkändes med den äran (han var faktiskt bäst av alla 56 som skrev provet).

Här är han med Isaac, vår chefsguide:

Isaac bor med sin familj inne i Narok, massajernas huvudstad, drygt två oerhört skakiga timmar bort.

Här är han med sina barn Caleb och Tatiana hemma i vardagsrummet:

Vi har inga staket runt campen. De vilda djuren strövar helt fritt genom lägret, det är därför vi alltid har vakter med oss, särskilt när det blivit mörkt.

De här djuren har jag träffat under någon av bilturerna nere på savannen:

En gigantisk leopardhanne, den största jag sett

En annan leopard, av betydligt mindre modell

Jag vet inte i vilken mån boken har färgats av det faktum att den till hälften är skriven i Kenya (den andra halvan är för övrigt skriven i södra Spanien).

Kanske har jag varit lite friare i tanken än om jag skrivit den på Solsidan.

/Liza