Följ oss på sociala medier:
”"... handfasta tips finns i de allt mer populära skrivarhandböckerna. ...”Läs mer
”Boken är skriven i ett högt tempo och händelserna avlöser varandra. .....”Läs mer
”Sverigevänner lyfter fram internets betydelse bättre än något annat ja...”Läs mer
”… detta och mycket annat tar plats i boken, där Guillou skickligt bala...”Läs mer
”Morgan Larssons språk känns igen från radion, och det är en prosa som ...”Läs mer
”Livet som singel och 45 mitt i verkligheten beskrivs på ett sådant sät...”Läs mer
”Tolvåriga Elvira och hennes mamma fyller den här romanen, som är debut...”Läs mer
”Att en grammatikbok skulle göra mig glad, det trodde jag aldrig. Men S...”Läs mer
””Kicki Sehlstedt etablerade sig på parnassen med sin debut ’Sweet Loli...”Läs mer
”Känns mycket initierat och trovärdigt … Sammantaget har Anne Holt lyck...”Läs mer
”Även om den sociala miljön som skildras i "Historien om ett anständigt...”Läs mer
”Listig story effektivt berättad … effektivt i korta välformulerade kap...”Läs mer
”… ett effektivt litterärt grepp, att leka med dikt och verklighet och ...”Läs mer
”Jag tycker att detta är en mysig och bra bok. Boken har...”Läs mer
”Skickligt konstruerad thriller som är spännande rakt igenom, men som o...”Läs mer
”Redan från första sidan dras jag in i Julias liv och blir...”Läs mer
”Fantastiskt!!! … Dessa böcker är bättre än juveler! De är flykter från...”Läs mer
”Sträckläsning om skräck, osäkerhet och en massa kärlek.”Läs mer
”En perfekt bok för den som inte kan välja mellan klassisk polisroman o...”Läs mer

”En resa jag aldrig ska glömma”

26 mars utkommer Danny Wattins nya roman Herr Isakowitz skatt. Här berättar Danny Wattin varför han skrev romanen.

”Jag har velat berätta om det här så länge jag kan minnas. Sedan jag som liten insåg att min familj skilde sig från alla andra familjer. Sedan jag förstod att de gamla män och kvinnor som jag trodde var min släkt i själva verket var gamla vänner som suttit i koncentrationsläger tillsammans. Sedan jag som tjugoåring började intervjua mina släktingar och deras vänner om det de varit med om som judiska barn och ungdomar i nazityskland.

Men trots att jag under årens lopp samlat på mig så mycket material har jag inte vågar skriva någonting om detta. Delvis för att jag var rädd för att inte kunna göra de här människorna och deras livsöden rättvisa. Men också för att historierna om släktens överlevnad var så många och dramatiska att varenda en av dem skulle kunna bli en roman i sig. Och jag hade ingen aning om hur jag skulle bära mig åt för att hålla ihop alla dessa berättelser som ligger mig så varmt om hjärtat.

Det var min son som kom på hur jag skulle göra. Jag hade precis berättat historien om de värdesaker min gammelfarfar grävde ned på sin mark i Tyskland innan han försvann. Den historia som i stort sett var det enda min farfar berättade om sin bakgrund. För mig var denna berättelse bara en av många, då det inte var ovanligt att judar på den här tiden grävde ned sina värdesaker (i hopp om att återvända och gräva upp dem senare). Men för min son var det någonting helt annat. En insikt om att vi hade en familjeskatt och därmed också borde åka och leta efter den.

Han hade naturligtvis rätt. Dessutom, insåg jag snart, skapade hans förslag en möjlighet för mig att hålla ihop alla dessa dramatiska överlevnadshistorier och ge dem en röd tråd som en läsare kunde hålla fast i.

Det tog ett tag innan vi kom iväg. Först följde två år av research. Jag pratade med forskare, kontaktade arkiv världen över och mejlade släktforskare, kommunfolk och hobbyhistoriker. Alla de som jag trodde kunde berätta mer om min släkt och den plats där min gammelfarfar, Hermann Isakowitz, begravt sin skatt.

Och sedan, sommaren 2012, bilade jag, min son och min pappa ned till Polen. Det är en resa jag aldrig ska glömma och som resulterade i denna bok. En bok som jag till sist, efter 20 års tid, vågade skriva. Jag är fortfarande orolig för att inte ha gjort människorna i den rättvisa. Det finns, inser jag, en stor risk att så inte är fallet. Men jag har i alla fall gjort så gott jag kan.”

/Danny Wattin