Följ oss på sociala medier:
”Hans röst i etern följer med in i hans böcker, där hans...”Läs mer
”Författaren är väl insatt i tidsandan och kvinnohistorien. Mönstret le...”Läs mer
”"Handbok för språkpoliser" är en fin liten bok som förmedlar en massa ...”Läs mer
”Romandebutanten Moa Gammel Ginsburg lånar Hjalmar Söderbergs hundra år...”Läs mer
”Återigen har författar- och advokatparet skrivit en roman om händelser...”Läs mer
” Författaren behärskar sitt hantverk. ... Jonasson låter sina skrönor ...”Läs mer
”Jan Guillou går hur som helst lyckligt i mål med sin uppgift....”Läs mer
”Johan Erlandsson, till vardags journalist på Kommunalarbetaren, har gj...”Läs mer
”Det är verkligen rappt berättat och det märks att författaren inte vil...”Läs mer
”Oerhört spännande hela vägen in i mål.”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Boken Lärarinnan är både allvarlig och rolig. Och den är både tankeväc...”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Det är välformulerat och vasst, men också plågsamt och ibland nästan o...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

”En resa jag aldrig ska glömma”

26 mars utkommer Danny Wattins nya roman Herr Isakowitz skatt. Här berättar Danny Wattin varför han skrev romanen.

”Jag har velat berätta om det här så länge jag kan minnas. Sedan jag som liten insåg att min familj skilde sig från alla andra familjer. Sedan jag förstod att de gamla män och kvinnor som jag trodde var min släkt i själva verket var gamla vänner som suttit i koncentrationsläger tillsammans. Sedan jag som tjugoåring började intervjua mina släktingar och deras vänner om det de varit med om som judiska barn och ungdomar i nazityskland.

Men trots att jag under årens lopp samlat på mig så mycket material har jag inte vågar skriva någonting om detta. Delvis för att jag var rädd för att inte kunna göra de här människorna och deras livsöden rättvisa. Men också för att historierna om släktens överlevnad var så många och dramatiska att varenda en av dem skulle kunna bli en roman i sig. Och jag hade ingen aning om hur jag skulle bära mig åt för att hålla ihop alla dessa berättelser som ligger mig så varmt om hjärtat.

Det var min son som kom på hur jag skulle göra. Jag hade precis berättat historien om de värdesaker min gammelfarfar grävde ned på sin mark i Tyskland innan han försvann. Den historia som i stort sett var det enda min farfar berättade om sin bakgrund. För mig var denna berättelse bara en av många, då det inte var ovanligt att judar på den här tiden grävde ned sina värdesaker (i hopp om att återvända och gräva upp dem senare). Men för min son var det någonting helt annat. En insikt om att vi hade en familjeskatt och därmed också borde åka och leta efter den.

Han hade naturligtvis rätt. Dessutom, insåg jag snart, skapade hans förslag en möjlighet för mig att hålla ihop alla dessa dramatiska överlevnadshistorier och ge dem en röd tråd som en läsare kunde hålla fast i.

Det tog ett tag innan vi kom iväg. Först följde två år av research. Jag pratade med forskare, kontaktade arkiv världen över och mejlade släktforskare, kommunfolk och hobbyhistoriker. Alla de som jag trodde kunde berätta mer om min släkt och den plats där min gammelfarfar, Hermann Isakowitz, begravt sin skatt.

Och sedan, sommaren 2012, bilade jag, min son och min pappa ned till Polen. Det är en resa jag aldrig ska glömma och som resulterade i denna bok. En bok som jag till sist, efter 20 års tid, vågade skriva. Jag är fortfarande orolig för att inte ha gjort människorna i den rättvisa. Det finns, inser jag, en stor risk att så inte är fallet. Men jag har i alla fall gjort så gott jag kan.”

/Danny Wattin