”Har man en skatt, ska man hämta den”

Hur skriver man sitt livs berättelse? Det funderade Danny Wattin länge på, ända tills hans son kom på den självklara idéen. Nu finns äntligen Herr Isakowitz skatt i bokhandeln. 

Herr Isakowitz skatt tar avstamp i en av de få saker Danny Wattins judiska farfar berättade om tiden före det att han kom till Sverige. Hur hans far, Hermann Isakowitz, innan han deporterades av nazisterna grävde ner det värdefullaste han ägde vid ett träd på sin tomt. I boken får vi följa med när Danny tillsammans med sin pappa och son bilar ner till Polen för att leta efter herr Isakowitz skatt och även ledtrådar till släktens förflutna.

Herr Isakowitz skatt är en på samma gång sorglig och humoristisk berättelse om ett av historiens mörkaste kapitel. Det är Danny Wattins fjärde bok och en berättelse som han burit på länge.

– Jag har velat berätta om det här så länge jag kan minnas. Ända sedan jag insåg vad mina mor- och farföräldrar varit med om, säger Danny Wattin och berättar att samtliga var judiska förintelseöverlevare.

– Deras livsöden var mer dramatiska än de flesta romaner, så det saknades inte saker att skriva om. Att jag inte försökt förrän nu har att göra med att jag varit rädd för att inte kunna göra deras historier rättvisa.

Dessutom kände Danny Wattin länge att det var en övermäktig uppgift att berätta om sin familjs exceptionella människoöden på ett sätt som var intressant för andra än för dem i familjen. Men så en dag berättade han historien om herr Isakowitz nedgrävda ägodelar för sin då sjuårige son, som förklarade att de så klart måste hämta skatten.

– För mig var berättelsen om gammelfarfars nedgrävda saker bara en historia bland många. Dessutom var det vanligt att tyska judar gjorde så på den tiden, grävde ned sina värdesaker i hopp om att kunna komma tillbaka och hämta dem senare. Men för min son var denna berättelse något närmast magiskt. För den betydde att vi, att vår familj, hade en skatt. Och har man en skatt, förklarade han, måste man faktiskt åka och hämta den. Så vi gjorde det, och detta gav mig i sin tur en ram inom vilken jag kunde hålla ihop alla dessa historier som jag så länge velat berätta.

Under arbetet med boken har Danny Wattin noga valt ut vad han vill berätta och i vilken utsträckning. Framför honom fanns reseanteckningar, arkivmaterial och intervjuer som gjorts med släkt och vänner under närmare tjugo års tid. Allt i boken är sant, men Danny Wattin berättar att han, trots att många av berättelserna är djupt tragiska, valt att fokusera på det ljusa. Annars hade det blivit en helt annan typ av bok.

Skrivprocessen beskriver Danny Wattin som enkel eftersom allt redan fanns där. Utmaningen blev istället att arrangera allt till en sammanhållen enhet.

– Eftersom många historier skulle hållas ihop bestämde jag mig tidigt för att inte experimentera med bokens form, utan bara berätta så som det var, rätt upp och ned.

Danny Wattin menar också att han burit runt på historierna i boken länge.

– Jag är trots allt barnbarn till förintelseöverlevare och uppväxt i en släkt där man pratade om att folk blev ”förintade” i samma ton som man i andra ber en att ta ut soporna.

När boken så var färdigskriven var det en nervös författare som skickade ut den till släkten.

– Mina avsikter var goda, men man vet aldrig hur folk kommer att uppfatta saker och ting. Och jag ville inte såra någon, säger Danny Wattin och menar att han var allra mest nervös inför sin pappas reaktion, då pappan som medresenär spelar en mycket viktig roll i boken:

– Hade han inte gett sitt godkännande, så hade det nog inte blivit någon bok. Men som tur var älskade han historien och sa att det var en av de bästa han läst – även om han också påpekade att jag, på sina ställen, gott kunde ha framställt honom i en något mer fördelaktig dager.

I dag tycker Danny Wattin att han har en ganska självklar förhållning till sin släkts historia i dag och inser att den har format honom betydligt mer än vad han tidigare har förstått.

– Jag har alltid trott att jag var så originell, men undrar nu om det inte bara handlar om gener och beteendemönster som förs ned genom generationerna. Och dessutom är det knappast svårt att som barnbarn till fyra judiska förintelseöverlevare vara originell då man växer upp i ett så pass homogent svenskt bostadsområde som jag gjorde.

Förutom att det blev en bok, gav resan ned till Polen också ett minne för livet.

– Det är en upplevelse som bara känns viktigare ju längre tid som går. Det är trots allt inte varje dag man får chansen att ge sig iväg på en skattjakt med sin pappa och sin son, säger författaren och tillägger:

– Skrivandet och arbetet som föregick det har fått mig att förstå mer om det min släkt gick igenom och hur det format dem såväl som oss i följande generationer. Faktum är att ju mer jag har förstått av deras förflutna, desto mer samhörighet och förståelse har jag känt för dessa personer och sättet de uppträdde på. Beteenden som tidigare föreföll smått vansinniga, känns nu helt självklara.

>> Läs ett smakprov ur boken här
>> Läs mer om Herr Isakowitz skatt
>> Läs mer om Danny Wattin