Följ oss på sociala medier:
”Historien byggs sakta upp och miljöbeskrivningarna är målande. Doftern...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Boken Lärarinnan är både allvarlig och rolig. Och den är både tankeväc...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Det är välformulerat och vasst, men också plågsamt och ibland nästan o...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”… man kan se den här boken som en kommentar till det...”Läs mer
”I första halvan av Skrivboken skildrar Kristina Ohlsson vägen fram til...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer
”Tidigare i höstas läste jag första delen om Kajan och Aida, Sweet Loli...”Läs mer
”Efter att ha läst också de andra åtta av Jan Guillous tidigare...”Läs mer
”Livet som singel och 45 mitt i verkligheten beskrivs på ett sådant sät...”Läs mer
”Lövestam har en ton som gör att hon aldrig blir påstridig ......”Läs mer

Dagbok från Dadaab

Måndag 19 september 2011

 

Det är fortfarande becksvart natt när jag åker iväg till Wilson Airport i Nairobi, en liten flygplats nästan mitt i stan för det kenyanska inrikesflyget. Det går inga kommersiella plan till Dadaab, men UNHCR, FN:s flyktingorgan, har ett chartrat plan som ska dit upp den här morgonen och jag och fotografen Martin von Krogh har fått köpa in oss. Visserligen går det att köra bil upp till Dadaab (stor jeep med fyrhjulsdrift och beväpnad eskort är absoluta måsten) men det är dyrt och farligt och tar en hel dag.

Jag glömmer min mobiltelefon i avgångshallen, en ny Samsung Galaxy, men någon hittar den och jag får tillbaks den en halvtimme senare, ute på startbanan.

Hade det gått lika lätt på Arlanda?

 

Planet är trångt och lågt och absolut fullt.

Vi hämtas på landningsbanan i Dadaab av en bil från UNICEF som kör oss till kontoret, en rödmålad träbarack med ett tiotal biståndsarbetare i varje rum. De sitter på varandra, bokstavligen.

Vi får en snabb introduktion av läget och körs sedan direkt ut till ett mottagningscentrum för nyanlända flyktingar, och sedan till en svältakut för gravt undernärda småbarn.

Det börjar bli riktigt hett, solen står i zenit och jag har inte ätit något alls idag, inte druckit kaffe, jag känner huvudvärken komma krypande och skäms över mina prinsessan-på-ärten-aktiga i-landsproblem.

 

Klockan ett äter vi lunch i UNHCR:s personalmatsal. Den är den minst dåliga, hävdar experterna (sämst är Rädda Barnens).

Jag skrattar tveksamt åt de andras skämt – får man klaga på maten när man arbetar mitt i en hungerkatastrof?

UNHCR serverar ris, bönor, ugali (kokt majsmjöl) och kyckling den här dagen (och alla andra dagar också, ska det visa sig). Det smakar ingenting, men det känns ändå helt okey att få äta.

 

Alla hjälparbetare bor och äter tillsammans i samma område, en förläggning bakom grindar, taggtråd och beväpnade vakter. Det handlar knappast om någon lyxtillvaro. Vi hänvisas till ett tältläger tillsammans med annan personal, med luftmadrass på golvet och gemensam toalett utan papper eller toasits. Standaren är högre än i flyktinglägret intill, men inte särskilt mycket.

Jag köper en ficklampa av en kvinna som har en liten affär inne längs bygatan i Dadaab. Den kostar motsvarande 17 kronor, plus batterier, och ger knappt ledljus.

I en liten butik bredvid UNHCR:s matsal köper jag en sjal som jag använder som handduk.

På kvällen ställer jag upp min nyinköpta ficklampa i den gemensamma duschen (plåtväggar och betonggolv). Det finns inget varmvatten, men det behövs inte.

När jag går ut tappar jag ficklampan i golvet och den går i bitar. Nödtorftigt lyckas jag sätta ihop den, men den lyser ännu sämre än tidigare, och blinkar.

Jag somnar som en sten.

 

Tisdag 20 september

 

På morgonen är luften hög och sval, tänk om det kunde få fortsätta så!

Det finns inte en enda spegel någonstans i lägret, jag målar mascara på känn.

 

Vi åker norrut, förbi lägret Dagahaley.

Det är besvärligt att ta sig runt i området, och det beror inte bara på de obefintliga vägarna (till och med de stora, fyrhjulsdrivna jättejeeparna kör fast i ökensanden).

Vi har beväpnad eskort hela tiden. I går blev en hjälparbetare kidnappad inne i ett av lägren, Hagadera – han hade ingen eskort. Man kommer att hitta hans fordon inne i Somalia så småningom, men mannen är fortfarande försvunnen.

Våra säkerhetsvakter, fyra stenhårda män med kamouflageuniformer och automatvapen, kör framför oss. Dammet som deras fordon rör upp gör att vi susar framåt i ett moln av guld.

Vi passerar en kvinna som bär ett spädbarn på armen och håller en tvååring i handen, ökenvinden sliter i hennes klädnad. Vart är hon på väg, mitt ute i ingenstans?

Jag har varit i det här området förut, för ett år sedan, av privata skäl (research för ett bokprojekt). Det var torrt på marken då också, men träden var fortfarande gröna. Nu är de skimrande silvergrå, grenarna spretar som skelett mot den stora himlen.

Tunn plast täcker marken längs sandvägen, hänger i buskar och trädkronor. Någon har försökt göra arbetstillfällen av skräpet, att samla in det, tvätta det och väva shoppingbagar av det. Framgången har uteblivit.

Ute på landsbygden, ett trettiotal kilometer norr om Dadaab, träffar vi Mohamed Omar, huvudlärare på en skola som har byggts av Unicef. Han visar oss runt, mycket stolt, och tar oss med till nästa stora händelse i byn: en gigantisk anläggning för brunnsborrning, märket är svenskt – Atlas Copco. Det här är tredje hålet man borrar, de fösta två var torra trots att man drillade till 148 meter.

Några hundra meter bort skymtar vi några manyattas, gårdar av risbuskar. Där bor flera stora grupper av kenyanska flyktingar, sådana som inte får komma in i lägren i Dadaab. Torkan drabbar förstås lika hårt på båda sidor om gränsen. Mannen som äger jorden har erbjudit sina landsmän att stanna så länge de behöver. Han bor själv i närheten i en liknande hydda, han hälsar hjärtligt på oss.

Man tar hand om varandra, inser jag.

 

Vi besöker en BB-avdelning och en förlossningsavdelning, kvinnorna ligger i rader som på vilket sjukhus som helst.

Men här är 99,99 procent av kvinnorna omskurna – och vi talar tredje gradens omskärelse. Det innebär inte bara att klitoris har skurits bort, inre och yttre blygdläpparna är också borta och slidöppningen har sytts ihop.

– Det gör förlossningarna svårare och farligare, säger barnmorskan går jag runt tillsammans med.

Vi stannar vid en kvinna som sitter med ryggen mot rummet. Hon heter Bisharo Dahir och är 23 år gammal.

I går kväll födde hon sitt femte barn, det dog under förlossningen.

– Alla mina barn har dog när de föddes, säger hon och gråter ner i sin klädnad.

 

Vi följer med till Hagadera (där biståndsarbetaren kidnappades igår) och ska besöka ett projekt ute i lägret. Jag sträcker fram handen för att hälsa på mannen som ska visa oss runt, men han tar genast ett steg tillbaka. I stället för att hälsa höjer han händerna framför sig, som om jag hotade honom med ett vapen.

Han hälsar inte på kvinnor, förstår jag, och insikten gör mig tvärt och oresonligt förbannad.

 

På kvällen sitter vi runt ett bord i mörkret och dricker ljummen Tusker öl. Kommunikationsradion står i mitten.

Plötsligt hör jag mitt eget anrop, bokstäverna och numret, någon skickar mig radion och jag tar den och trycker in knappen till vänster som jag blivit tillsagd, jag svarar med min kod och orden jag blivit instruerad.

– Roger that, säger en röst bakom sprakandet.

Den lilla säkerhetsövningen gör mig egendomligt illa till mods.

Onsdag 21 september

 

Vi kör österut, till Liboi vid somaliska gränsen.

Området runt somaliska gränsen är extremt farligt. Att kvinnor och barn försvinner under flykten mot tryggheten är inte ovanligt. Under juli och augusti identifierade UNICEF 994 barn som kommit bort från sina föräldrar, eller reste helt ensamma.

Enligt en sammanställning av UNHCR, UNICEF och flera andra organisationer som arbetar i området händer det att både kvinnor och flickor kidnappas och våldtas, ibland av stora gäng.

 

Det känns märkligt att vara här igen.

Jag var i Liboi för bra precis ett år sedan och trodde aldrig någonsin att jag skulle komma tillbaka.

Vi hälsar på en av stadens män, kanske är han borgmästaren, han är helt klädd i vitt och har vit mössa och han tar inte heller kvinnorna i hand. Den här gången är jag beredd och blir inte arg.

Mycket är sig likt i Liboi, men stämningen är en helt annat. För ett år sedan stod en get och tuggade lite taggtråd på bygatan. Idag sjuder det av aktivitet i varje buske.

Läkare utan gränser berättar att de har ett bekräftat fall av kolera i sin barack.

På baksidan av deras lokaler, i ett förråd bakom dubbla lås, hittar vi lådor av Unicefs nötkräm, sådan man kan köpa på svenska UNICEFs hemsida.

Det känns riktigt bra.

 

Torsdag 22 september

 

Vi kör norrut, timme efter timme, tills vi kommer till Wajir, en ökenstad med 32000 invånare enligt den senaste offentliga statistiken (från 1999).

Vägen är så usel att Abdi, vår chaufför, kör i sanden vid sidan om. Vi skakar och kastas omkring, flera gånger slår jag huvudet i taket.

– Som att åka torktumlare, säger Martin.

I en by utanför själva staden stannar vi vid en brunn som konstruerades med hjälp av Unicef i januari. Uppemot 500 liter vatten per dag tas upp av människorna i byn.

Konstruktionen är en vanlig handpump, jag tar i rejält när och trillar nästan omkull när jag upptäcker över hur oerhört lätt det går. Ett barn kan klara det, utan vidare.

Vattnet kan fyllas i dunkar eller rinna ner till en lång cementränna för att nås av djuren.

Och i manyattan (gården) intill pumpen upptäcker jag något jag inte sett sedan jag kom till norra Kenya för en vecka sedan: en prunkande köksträdgård. Jorden, som är sönderbränd i landskapet runt omkring, är mörk och fuktig under tomatplantorna. Den är inte död på något sätt.

Slaget är inte förlorat.

 

Bishara Ahmed bor i byn Griftu, en timmes skakig bilresa rakt ut i öknen från Wajir. Dammet virvlar mellan risbuskar och jordhögar. Marken är glödande het, det måste vara över 40 grader i skuggan.

Hon visar oss sin bostad, en basthydda inne i en manyatta, en gård bakom murar av ris och buskage. I skuggan bakom hyddan viker hon ut en bastmatta och bjuder oss att sitta ner.

Bishara hade inte råd att gå till doktorn när hennes tvååriga flicka fick diarré.

Flickan dog i hyddan bakom oss.

Konsekvenserna av torkan är densamma för henne som för alla andra.

– Vi har förlorat alla djur. Det finns inget arbete att utföra här. Livet är mycket svårt.

Det är nödhjälp i form av ris och majsmjöl som håller hennes lilla familj vid liv.

Av framtiden önskar hon sig en sak:

– Regn.

 

I Wajir bor vi på hotellet Hilton Palace. Det låter ju väldigt tjusigt. Jag är väldigt nöjd – ända tills jag får mitt rum och inser att jag delar det med någon annan. Det ligger manskalsonger och strumpor på golvet, ytterligare ett par kalsonger hänger på tork i badrummet, det står två begagnade tandborstar i tandborstglaset, på tvättstället ligger en tom tandkrämstub. Garderoben är full av tomma ölflaskor.

Hotelldirektören förstår inte riktigt mina bryderier.

– Mannen har åkt. Du kan väl bara samla ihop hans saker om du inte vill ha dem?

Fredag 23 september

 

Byn Lehley ligger en timmes körning utanför Wajir. Där finns ett av Unicefs utskänkningsställen av näringstillskott. Lådorna med Plumpy Nut, en sorts nötkräm, står staplade intill funktionärernas bord. Ett hundratal barn, kanske fler, trängs i skuggan under träden intill. Mammornas färggranna klädnader böljar när händer sträcks efter barn som är väg åt fel håll, som rätar till byxor och skjortkragar, som håller fram vattenmuggar eller prasslar med sina medhavda påsar.

Nötkrämen de utmärglade barnen får fyller flera syften.

För det första är den oerhört näringsriktig, god och energirik. Barn som inte längre kan äta vanlig föda lyckas oftast få sig krämen. Och själva tempot med vilket barnen får i sig nötmassan är en indikator på hur långt undernäringen har gått.

En gång i veckan kommer funktionärerna hit till Lehley och kontrollerar barnens hälsotillstånd. De mäts och vägs, och på överarmen kontrolleras graden av undernäring med hjälp av ett särskilt måttband. Om den gröna färgen dyker upp i avläsningsfönstret räknas barnet som normalviktigt. Gul betyder undernärd och röd svält.

Varje barn har ett eget kort, en sorts journal, där resultaten dokumenteras. Beroende på grad av undernäring ges olika typer av näringstillskott och mediciner.

– När barnen kommer första gången avmaskas de, säger Emiliana Mbelenga, dietist som arbetar med samordningen av hjälpinsatserna.

– De får antibiotika mot sina infektioner och tillsats av vitamin A. Sedan följer vi deras utveckling tills hjälpen inte längre behövs.

Förutom Unicefs näringstillskott får familjerna också hjälp med mjöl och några andra basvaror.

Runt om i distriktet finns det 43 liknande utskänkningsställen.

– Ibland har det varit svårt att få ut leveranser av förnödenheterna till människorna som behöver dem, säger Emilana.

– Det är faktiskt bara Unicef som aldrig har krånglat.­

 

Lördag 24 september

 

Från Wajir finns kommersiell flygtrafik ner till Nairobi, men inte åt andra hållet. Ett plan från Somalia landar i Wajir varje eftermiddag för en säkerhetskontroll innan det får flyga vidare ner mot huvudstaden, och det åker vi med på lördagen.

 

Bilden av Dadaab som jag bär med mig när jag till sist sitter i jätteplanet på väg upp till Europa och Amsterdam är naturligtvis den av katastrof – men inte av kaos.

Hjälpen når fram. Den distribueras med rättvisa och omtanke. De allra flesta barn kan räddas.

Och den sista natten i Wajir började det regna.