Följ oss på sociala medier:
”Det är ju nästan omöjligt att inte gilla det! Författaren skriver ...”Läs mer
”Jag inser att det som gjort djupast avtryck i minnet är beskrivningarn...”Läs mer
”Hans röst i etern följer med in i hans böcker, där hans...”Läs mer
”Flickan som fick en röst är en fantastiskt fin debutroman som ger...”Läs mer
”Starkt och osentimentalt om kvinnor som bär både skam och armod och om...”Läs mer
”Nå, hur var det nu med Luciasången och andra frågor? Var det...”Läs mer
”Ett tag funderade jag på om inte nutida Gertrud kunde ha gestaltats so...”Läs mer
”Jonas Jonasson skriver skrönor som är njutbara att läsa. ... Skrönor t...”Läs mer
”Ebervalls och Samuelsons skildring av fyrtiotalets Stockholm och Köpen...”Läs mer
”Jan Guillou har slutfört ett imponerande verk. 1900-talet har fått sin...”Läs mer
”Det finns flera anledningar att sluka Johan Erlandssons bok om Maj Wah...”Läs mer
”Låt det brinna är en grov, mörk, hård och oförutsägbar deckare som man...”Läs mer
”Anne Holt skriver spännande om aktuella samhällsproblem och ger en tro...”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Jag skrattade högt åt den här boken! ... Lärarinnan är en välskriven m...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Men David Wibergs roman är också en poetisk dialog, och mer än...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

”Den bästa bok jag har skrivit”

Nu finns Christoffer Carlssons Den fallande detektiven i bokhandeln. Den fristående uppföljaren till ”2013 års bästa kriminalroman” och årets pocketsuccé.

Förra året utsågs Christoffer Carlssons Den osynlige mannen från Salem till Årets bästa deckare och under året har boken toppat pocketlistorna. Nu finns den fristående uppföljaren Den fallande detektiven i bokhandeln – en roman som under sommaren varit följetong i Dagens Nyheter.

Intresset för Christoffer Carlsson är stort, även utanför Sverige. Innan den ens utkom i Sverige såldes Den fallande detektiven till Danmark, Frankrike, Tyskland, Polen, Slovakien, Spanien och England. Vi bad Christoffer Carlsson berätta mer om sitt författarskap:

Berätta om Den fallande detektiven:

– Det hela börjar med ett grovt brott och riskerar att kulminera i något ännu värre. Natten till Lucia ligger en forskare på en bakgård i centrala Stockholm, knivhuggen till döds, och den som får fallet på sitt bord heter Leo Junker, som i den här boken är tillbaka på våldsroteln. Samtidigt, i andra änden av staden, vandrar en diktafon med farligt innehåll från hand till hand och vem den än hamnar hos så tycks den ställa till med problem för innehavaren. Det blir, så småningom, en bok om svunnen vänskap i de nationella respektive autonoma rörelserna, politiskt våld, lögner, svek och dubbla lojaliteter. Att Leo och hans kollega i förbigående lyckas klara upp både ett och två brott är en klen tröst, med tanke på allt annat som bryter lös. Den fallande detektiven är den bästa och mest obehagliga bok jag har skrivit, och den andra och fristående delen i serien om Leo Junker.

Hur får du idéer till dina böcker?

– Oj, jag vet inte, haha. Det är så svårt att förklara. Det kan variera lite, ibland får jag en idé av att läsa något, som en tidningsartikel eller en bra bok, eller se en bra tv-serie. Inte på så sätt att jag läser eller ser något jag sedan ”tar”, utan mer som att ”oh, det där var intressant …” och sedan studsar det där vidare några gånger i mitt huvud, tills en historia utkristalliserar sig. Men exakt varför jag tycker att något är just intressant, alltså varför en viss tidningsartikel eller film slår an något kreativt i mig, vet jag inte. Men det är aldrig så att jag kommer på någonting ”av mig själv”, liksom, det är  alltid någonting utifrån, typ att jag läser en tidningsartikel om något, som skapar idén hos mig. Sedan frågar jag alltid mig själv om den då tänkta berättelsen är något jag själv skulle bemöda mig med att läsa, och typ 18 av 20 gånger är svaret nej. En av de resterande två gångerna försöker jag skriva ner berättelsen utan att lyckas, eftersom idén visar sig bli för dålig på papper (åtminstone kan inte jag få den att funka). Den enda återstående, tjugonde gången, det är då det blir en bok. Haha.

Hur ser skrivprocessen ut?

– Jag använder varken post-its, synopsis eller något annat. I Den fallande detektiven tvingades jag till slut göra upp en tidslinje eftersom händelseförloppet var så intrikat, men det gjorde jag inte förrän jag insåg att jag inte hade något val: jag kunde inte längre hålla berättelsens trådar i huvudet. Min skrivprocess, det går att jämföra det med att köra bil i mörkret. Jag har en idé om vart jag slutligen vill komma, men under tiden jag kör så ser jag inte längre än det strålkastarna lyser upp för mig. Men det går att köra hela vägen på det viset. Det har ett oändligt antal nackdelar, till exempel blir det ganska kostsamt om jag kör vilse och måste backa tillbaka och finna den punkt där jag gjorde fel val och svängde vänster istället för höger. Men det har också en oslagbar fördel. Det kräver att man lyssnar noga på berättelsens puls och känsla, inre logik, ton och stämning – något varje berättelse har, oavsett om författaren uppfattar det eller inte.

Hur gör du research inför skrivandet?

– Jag gör research i takt med att jag upptäcker vad jag ännu inte vet och behöver veta. En fördel med att vara akademiskt skolad är att man blir ganska bra på att veta hur och var man får tag på information. Så i de fall det behövdes läste jag vetenskapliga artiklar, böcker eller rapporter, i det här fallet från bland annat Brottsförebyggande Rådet, Säkerhetspolisen och Expo. I några fall pratade jag också med folk, men jag brukar försöka undvika det till en början. Ju mer jag kan om något, desto klokare frågor kan jag ställa till de jag sedan behöver prata med. Samtidigt tummar jag betänkligt på sanningen i de fall jag känner att berättelsen behöver det. Kriminalromaner gör ju inga sanningsanspråk, det viktiga är att de skapar en egen verklighet i läsarens huvud.

Den osynlige mannen från Salem utnämndes ju till Årets bästa deckare och har fått otroligt fina recensioner och stor uppmärksamhet. Hur har det senaste året varit? Några höjdpunkter?

– Ja, herregud. Det senaste året har varit helt enastående för en ung hallänning från landet, haha. Höjdpunkterna är så många att det är svårt att välja någon, men att just få Svenska Deckarakademins pris, och att bli nominerad till Glasnyckeln, var oerhört stort. Det var dessutom så himla, himla fint att Leif GW Persson både skrev så fint om den i Expressen och pratade om den i Veckans Brott. Jag tycker ju om Leif så himla mycket, både som författare och som kriminologikollega.

I våras doktorerade du även i kriminologi. Vad gör du nu, när du inte skriver böcker?

– Jag arbetar fortfarande som kriminolog vid Stockholms universitet, så jag bedriver forskning och undervisar studenter.

Vad läser du själv helst för böcker och har du några boktips?

– Åh, jag läser allt ifrån ”klassiska” kriminalromaner till Hjalmar Söderberg och Therese Bohman. Just nu läser jag Donna Tartts Steglitsan. En helt fantastisk bok. Om jag ska tipsa om någonting så tipsar jag om Slutstation Brooklyn, en magisk klassiker av Hubert Selby Jr., som nyligen kom som nyöversatt på svenska.

Får vi se mer av Leo Junker framöver?

– Ja! Det kommer mycket mer om Leo framöver. Jag arbetar just nu på den tredje delen, men kan inte säga så mycket mer om den än eftersom jag inte har en aning om när den kommer ut. Kanske 2016? Vi får se.

>> Läs mer om Den fallande detektiven
>> Läs ett utdrag ur Den fallande detektiven