”Jag vill lyfta fram kvinnors liv”
Nu finns Anna Laestadius Larssons Pottungen i bokhandeln. Romanen är den fristående fortsättningen på Barnbruden och vi befinner oss nu i slutet av 1700-talet.
Berätta kort om Pottungen
– Pottungen är andra delen i min trilogi om prinsessan Charlotta, adelskvinnan Sophie och den fattiga Johanna. Det här är Johannas bok och vi har förflyttat oss framåt lite i tiden till 1792. Kung Gustav III är mördad, skjuten till döds på en maskeradbal. Hertig Karl är tillfällig regent och visar upp sig för foket på slottets balkong. Johanna som en gång var slottets pottunge står på borggården med sin son Nils. Hon vet, men kan inte berätta för någon, vad hertigen är kapabel till. I en tid då kopplerskor lurar på krogarna, plitar griper lösdriverskor på gatorna och de flesta försörjningsmöjligheter är stängda för en ogift mor är hon fast besluten att skapa sig ett bättre liv. Men hur?
Hur var det att skriva Pottungen i jämförelse med Barnbruden?
– Mycket lättare, till min stora glädje. Berättelsen flöt på fint. Och när jag hamnade i de djupa dystra dalar, som nog de flesta författare gör i bland, förstod jag vad det handlade om den här gången. Jag visste att jag behöver inte slänga laptopen och fundera på alternativ karriär. Det kommer att lossna igen om någon dag.
Medan förra delen utspelade sig mycket i slottsmiljö är vi denna gång på Stockholms gator. Hur var det att gestalta detta och hur gör man research inför det?
– Lite slott är ju med i den här också eftersom den även handlar om Charlotta och Sophie men, visst, huvudsakligen befinner vi oss i de fattigares kvarter. Det var väldigt intressant att läsa om i researchsyfte men mycket svårare att hitta material. De rikas liv på 1700-talet är väl omskrivet och en hel del miljöer finns befarade, men de fattiga har inte så många intresserat sig för och det finns inte så mycket sparat. Jag har till exempel läst Per Anders Fogelströms Vävarnas barn och Krigens barn och tagit del av modern forskning bland annat om månglerskor och rodderskor.
Vad har överraskat dig mest i researchen?
– Roligt – och bortglömt – är att Stockholms första kollektivtrafik faktiskt sköttes av kvinnor. Rodderskor som gick i linjetrafik mellan bestämda bryggor. Det var ett snabbt, billigt och förhållandevis bekvämt sätt att ta sig fram för passagerarna eftersom stadens gator på den här tiden lämnade en hel del övrigt att önska. Och det var en av få näringar som var tillåtna för kvinnor.
Kan du berätta lite mer om Blåstrumporna?
– Litterära salonger var mycket populära, framför allt i Frankrike, på 1700-talet så jag tänkte att det är klart att Charlotta och Sophie ska ha en! Blåstrumporna fanns på riktigt på 1700-talet i England och verkade för att kvinnor skulle få utbildning och hålla ihop. Ordet blåstrumpor kom sedan att användas som ett ord för den första vågens borgerliga feminister. När feminismen på 1960-talet blev mer socialistisk fick dess företrädare således heta rödstrumpor. Så man kan säga att mina Blåstrumpor är en blinkning till feminismens historia.
Vilket mottagande har Barnbruden fått?
– Nästan uteslutande positiv respons. Ganska många har sagt att de egentligen inte är särskilt intresserade av historia men nu har de fått mersmak och vill veta mer. Det blir jag otroligt glad över att höra. För vid sidan av att vilja skriva intressanta och spännande romaner har jag också ett missionerande syfte. Jag vill lyfta fram kvinnors liv och erfarenheter ur vår mansdominerade historieskrivning.
Kan du berätta något mer om nästa del?
– Bara lite för jag har precis börjar arbeta med den. Det är den avslutande delen i trilogin och Sophies bok. Tiden är tidigt 1800-tal och den är mörk, hotfull och dramatisk. Sophies bror, Axel von Fersen, blev som bekant mördad den 20 juni 1810, lynchad av en vildsint folkmobb …
>> Läs mer om Pottungen
>> Läs ett utdrag ur boken