”Jag gav upp och skrev det jag ville”

Förra året Augustprisnominerades hon för Lex bok. Nu utkommer Sara Kadefors Hon som älskade honom – en kärleksroman med absolut gehör för samtiden.

I Hon som älskade honom skriver Sara Kadefors om Malena som lämnar staden för att söka lugnet i en sörmländsk avkrok, men tillbringar allt mer tid med mannen i grannfamiljen.

Hon som älskade honom är Sara Kadefors fjärde roman för vuxna efter framgångar som Kast med liten kniv, Borta bäst och Fågelbovägen 32. Förra året utkom även ungdomsromanen Lex bok som nominerades till Augustpriset. Vi bad Sara Kadefors berätta mer om romanen.

Berätta om Hon som älskade honom:

– Det är en roman om en kvinna som minst av allt vill komma nära en annan människa men som nästan mot sin vilja dras in i en relation. Hon fattar det knappt själv förrän det har hänt. Det är en roman om vad det kan innebära att älska, hur viktigt det kan vara för en människas utveckling men hur många man samtidigt kan skada på vägen. Är det då möjligt att njuta av kärleken om man vet att det finns de som betalar ett pris för den?

Hur föddes idéen till berättelsen? 

– Jag började på en annan bok som byggde på en intellektuell idé om vad min roman skulle handla om. Den var mer samhällskritisk och i viss mån viktig för mig, men det kändes trögt när jag skulle skriva den. Den grep inte tag känslomässigt, vilket på nåt sätt är nödvändigt om jag ska orka i 300 sidor och sjuttiotusen timmar. Jag gav i alla fall upp till slut och skrev det jag ville skriva: en kärleksroman. Jag följde helt känslan under skrivandet, satte inte upp några barriärer eller hinder för berättelsen. Det flöt bara på.

Varför ville du skriva en kärleksroman och hur upplevde du att det var att skriva en sådan? Finns det några beståndsdelar som en kärleksroman måste ha?

– Jag har alltid velat skriva en kärleksroman, eftersom jag älskar berättelser om kärlek, särskilt romantisk sådan. Problemet är bara att det finns så många fallgropar. Hur många gånger har man inte läst om romantiska känslor? Klichéerna är inte lätta att undvika. Jag bestämde mig för att sluta försöka vara tuff och göra tvärtom, och istället skriva min berättelse oavsett om det kommer klyschor eller inte. Det finns en anledning till varför det finns klichéer. Det man känner när man attraheras starkt av någon är universellt. Det är ingen idé att slå knut på sig själv med att försöka hitta på bilder man inte hört förut. En annan sak som är viktig för att kärleken ska kännas är ju att det finns hinder för dess existens. Det är förstås svårare idag, när man kan skilja sig hur lätt som helst. I min berättelse är det en mans höga moral som är hindret, vilket visar sig vara tufft motstånd.

Hur ser din egen relation ut till kärleksromaner och har du några favoritböcker?

– Jag älskar böcker och filmer om kärlek. Det är underbart att gå in i den känslan helt enkelt, Två av de bästa berättelserna i genren är Jane Eyre och Anna Karenina, även Svindlande höjder och så Jane Austens böcker förstås. Jag har sett Borta med vinden fem gånger och Doktor Zjivago i olika tappningar. Uppskattar också Den allvarsamma leken till exempel, men där är det egentligen mer problem än kärlek.

Hur har du fått inspiration till dina karaktärer?

– Jag har en vän som hyrde hus på landet en sommar och var med om det som Malena i boken upplever i relation till naturen. Jag är en ganska känslig människa själv som har den delen gemensamt med Malena. Men hon påminner också om andra människor jag känner. Av någon anledning dras jag till psykiskt sköra personer, människor som vågar vara nära sina känslor. Problemet är att dessa känslor kan utgöra stora problem för en. Det är på gott och ont att känna starkt! När det gäller flyktingkillarna i historien skrev jag om dem utan att själv ha träffat pojkar som kommit hit ensamma. Men medan jag skrev tog en kvinna kontakt med mig som engagerat sig i ensamma flyktingbarn. En av hennes pojkar hade läst en av mina böcker och fångats enormt av den. Hon skrev till mig för att berätta att mina böcker kan göra skillnad. Jag bestämde mig för att åka dit och hälsa på – och fick genom det en annan relation till pojkarna i boken. Det var en helt fantastisk och känslomässigt stark upplevelse.

Hur var det att skildra Malena och Nathan? Har du fått ta hänsyn eller gå balansgång?

– Malena var lätt att skriva eftersom det kändes som om jag kände henne från början. Nathan var svårare. Han är ju lite av en kliché, samtidigt ville jag att det skulle kännas trovärdigt att Malena attraherades av honom. Om han var en liten käck typ kanske man inte skulle köpa det på samma sätt.

Romanen behandlar också människans relation till staden och skogen. Hur ser ditt eget förhållande till detta ut?

– Jag är ganska rädd av mig, är gärna mest hemma och gillar inga större utsvävningar. Jag är uppväxt i ett samhälle med skog utanför fönstret, men sedan jag flyttade hemifrån har jag bara velat bo i stan. Det passar mig inte med mörker och tystnad. Jag blir deprimerad om jag inte ser att människor rör dig ute. Jag vill kunna känna att om jag bara vill kan jag kliva ut genom dörren och det kan hända saker. Samtidigt kan jag få allt starkare naturupplevelser, känna hur ögonen tåras när jag ser knoppar och sånt. Jag flyttade nyligen till en ny lägenhet för att kunna se träd utanför fönstret.

Vilka tankar hoppas du väcka eller vad vill du att läsaren ska ha med sig efter att ha läst Hon som älskade honom?

– Jag vill bara att man ska dras in i berättelsen och vilja vara kvar där. Detta är ingen berättelse om galen passion, det är snarare något vemodigt över den – och den känslan hoppas jag ska nå fram till läsaren.

>> Läs mer om Hon som älskade honom
>> Läs ett utdrag ur boken