Gunilla Jensen skriver om Lars Molin

I vår utkommer Gunilla Jensens personliga bok Lars Molin – mitt i berättelsen. Vi bad henne berätta lite mer om sig själv och om arbetet med boken.

Gunilla Jensen är dramaturg, journalist och dansexpert som under många år arbetade på SVT. I sitt arbete som dramaturg kom hon att jobba mycket nära Lars Molin och blev en del i hans tv-familj.

I vår är Gunilla Jensen aktuell med biografin Lars Molin – mitt i berättelsen. En personlig bok där hon följer den folkkäre författaren och regissörens liv. Vi bad Gunilla Jensen berätta lite mer om sig själv och arbetet med biografin.

Hej, Gunilla! Berätta för oss, vem är du?

– Jag gick i pension från mitt arbete som dramaturg vid Sveriges Television för några år sedan. Förutom att jag har skrivit boken om Lars Molin, vilket tagit det mesta av min tid under nästan två år, har jag i dagsläget ett par dramaturguppdrag för SVT och medverkar regelbundet som dansskribent i Svenska Dagbladet. Jag är också aktiv i flera föreningar som ägnar sig åt dans, opera och teater. Jag har tidigare skrivit en bok om Bo Widerberg och en bok om hur jag gav en njure till min bror.

När det gäller litteratur är jag allätare men avgjort mycket intresserad av memoarer och biografier. Kopplar gärna av med en spänningsroman och tycker om att läsa lyrik. Nyfiken på den nya danska poesivågen. Återvänder ofta till favoritförfattare som Dylan Thomas och Dorothy Parker. Senast lästa bok: Britt-Marie Mattssons När kriget kom till Lyckholm; en gripande släktkrönika från första världskriget.

Som person är jag utåtriktad och vänsäll. Envis och nyfiken. I privatlivet har jag drabbats av många svåra förluster och tidigt fått lära mig att liv och hälsa inte är något självklart, även om vi som lever i Sverige har dragit en vinstlott.  Jag har ett rikt socialt nätverk, både i och utanför Sverige.

Jag älskar Stockholm med sitt rika kulturutbud och har sommartid ett vattenhål i Falkenberg, bland släkt och vänner.

I vår är du aktuell med en biografi om Lars Molin. Hur kom det sig att du skrev denna bok?

– Våren 2013 fick jag ett mail från Lars Molin-sällskapet med en fråga om jag kunde tänka mig att skriva en bok om honom. Jag kände Lasse väl och jobbade som hans dramaturg framför allt under 80-och 90-talen. Jag kunde inte motstå frestelsen, fast jag visste att det skulle innebära en mycket omfattande research, eftersom Lasse fick så mycket uträttat trots att han dog vid 57 års ålder. Att skriva boken har varit en spännande resa full av minnen och tv-historik.

När träffade du Lars Molin första gången och under hur många år arbetade ni tillsammans?

– Jag träffade Lasse första gången 1972; det var i samband med hans tv-serie Tjocka släkten. Vi jobbade kontinuerligt ihop från början av 80-talet och fram till och med hans sista produktion Ivar Kreuger.

Hur skulle du beskriva arbetet som dramaturg?

– Dramaturgens arbetsområde är texten. Man jobbar med författare och regissörer, anpassar och bearbetar manus, i mitt fall för tv-mediet. Man ägnar sig åt strukturen, händelseförloppet, karaktärerna och miljön, dialogen. Man är ett bollplank, det kan handla om allt ifrån inspirationskällor till hur berättelsen ifråga kan visualiseras. Det kan gälla att följa ett projekt från idé till inspelningsmanuskript, som jag under årens lopp flera gånger har haft glädjen och förmånen att få göra, inte bara med Lars Molin utan också med Jonas Gardell och många andra. Det kan också gälla att bearbeta en klassisk teaterpjäs, som Ibsens Hedda Gabler, tillsammans med regissören Margareta Garpe eller att tillsammans med regissören Inger Åby skriva ett filmmanus till operafilmen Rucklarens väg.

Jag har också skrivit egen dramatik för scenen och för tv. Just nu kan man på SVT:s Öppet Arkiv se min tv-pjäs Behöriga äga ej tillträde, som handlar om Sveriges första kvinnliga jurist, Elsa Eschelsson. En fiktiv berättelse baserad på en sann historia från en angelägen och aktuell tid i svensk kvinnohistoria, med bland andra Anita Ekström, Lars-Erik Berenett och Lena T Hansson i stora roller – samtliga även Molin-aktörer. Bakom kameran Jan-Hugo Norman, som också var Lars Molins främste fotograf.

Du är också dansexpert och medverkar regelbundet i Svenska Dagbladet. Hur är det att bevaka dans i Sverige i dag? 

– Redan som barn tog jag balettlektioner; dans har alltid varit en hjärtefråga för mig. Jag har skrivit om dans sedan mitten av 70-talet, från början av 80-talet för Svenska Dagbladet och även för utländska specialtidskrifter. Det är mycket roligt att skriva om dans; att få tillfälle att förmedla starka och viktiga upplevelser till läsarna och att sprida kunskap om något som man brinner för, det är ett privilegium. Dans är ögonblickets konst, rörelser uppstår och förflyktigas och just därför är det så spännande att arbeta med att sätta ord på vad man ser.

För den som är nybörjare på Lars Molin – vilken film skulle du rekommendera att man börjar se?

– Lars Molin är inte ”svår” – han berättar rakt och enkelt, ibland vemodigt, alltid med humor och värme. Kunglig Toilette, Saxofonhallicken och Potatishandlaren kan vara en bra ingång till hans värld av skrönor och vill man ha en serie att försjunka i så är Tre kärlekar att varmt rekommendera. Sedan är man absolut mogen för Den tatuerade änkan och många andra filmer och tv-serier.