”Visste inte att det var så läskigt där”

18 mars utkommer Unni Lindells nya kriminalroman Brudkistan. Romanen har toppat alla listor i Norge, där den även var 2014 års näst bäst säljande bok.

Foto: Johs Bøe

Nu utkommer Unni Lindells nya kriminalroman Brudkistan. Romanen, som är den tionde delen i serien om Cato Isaksen, gick rakt upp på förstaplatsen på topplistorna när den utkom i Norge och var efter Jo Nesbøs Sonen, den bäst säljande romanen i Norge under 2014.

I Norge har lovorden haglat över Brudkistan. Verldens Gang skriver att ”Lindell kan konsten att berätta en spännande historia”, medan Dagsavisen menar att ”Unni Lindell uppfyller kriminalgenrens alla koder, och har här tagit ett smart berättargrepp som lurar läsaren än hit, än dit.”

Även i Sverige har Brudkistan redan fått fina recensioner. För BTJ skriver Karin Flygare att ”Spänningen växer successivt tills boken blir en riktig bladvändare. Snabba scenväxlingar och ett flyt i språket gör att över fyrahundra sidor ändå går snabbt.”

I Brudkistan återfinns tolvåriga Maike Hagg död i källaren till ett sjukhus i Oslo. Tjugofem år senare möts två kvinnor för att reda ut vad som egentligen hände den där dagen. Samma kväll mördas en av kvinnorna och den andra befinner sig plötsligt i livsfara.

Liksom i tidigare böcker får vi möta Marian Dahle och Cato Isaksen som arbetar med fallet. Än en gång står det nu övergivna sjukhuset i händelsernas centrum och sakta träder den obehagliga sanningen fram.

Unni Lindell berättar att hon inför skrivandet av Brudkistan gjorde massa research på Norges äldsta psykiatriska sjukhus, Gaustad i Oslo.

– Folk har inte vetat att det är en kuslig plats, att det finns katakomber under byggnaden. Eller att patienter förr i tiden flätade sina kistor där. Jag visste inte att patientarkivet fanns i källaren, att det på vinden, vid foten av spiraltrappan upp till tornet, fortfarande i dag ligger till hälften brutna skorstenar som ersattes för hundra år sedan. Jag visste inte att det gick rykten om att Fyrhuset användes som krematorium. Jag hade ingen aning om att det var så läskigt och skrämmande där uppe eller att sjukhusparken var så vacker.

Unni Lindell menar att psykiatrin förändrades politiskt under nittiotalet då alla skulle ut i samhället igen. Det var också då de slottsliknande byggnaderna på Gaustad tömdes. I Brudkistan finns det dock en person som aldrig har flyttat ut – nämligen mördaren. Med dessa ramar började Unni Lindell bygga upp handlingen till kriminalromanen Brudkistan.

– För mig är kriminalromanen den ultimata genren. Förutom att den skapar spänning, har överraskande slut och driv, får man inte glömma att det också är litteratur. Det skapar känslor, bilder och igenkännelse hos läsaren, säger Unni Lindell och tillägger att mycket av fokuset i Brudkistan ligger på barnen till de psykiatriska patienterna.

Arton år efter att hennes första kriminalroman utkommit nyper sig Unni Lindell fortfarande i armen.

– Allt har varit ett äventyr. Bara att bli antagen var stort och sen gick det av bara farten.

För sin andra bok om Cato Isaksen, Drömfångaren, fick Unni Lindell Rivertonpriset. Sedan blev det tv-serie av sex böcker. Unni Lindell är stolt över att hon och Cato Isaksen har hängt med så länge, och att Marian Dahle numera hänger på som en broms som påverkar Cato Isaksens självförtroende.

– Marian Dahle har för avsikt att stanna. Hon har också föreslagit att Brudkistan blir den sista boken med Cato som huvudperson. Hon vill gärna själv ha den platsen. Så vem vet. Hon är viljestark Marian Dahle, säger Unni Lindell.

I dag är bokserien översätt till arton språk och Unni Lindell har ett helt bibliotek hemma med alla utgivningar och de olika omslagen.

Men vägen till en bok är lång. Till en början är processen härlig; komma på en idé, göra personporträtt och komma på intrigen. Men att komma i mål är som att slutföra ett maratonlopp, förklarar Unni Lindell och menar att lusten att berätta historier kan förstöra hälsan.

– Många säger att jag har tur som kan skriva men jag tycker att det handlar väldigt mycket om vilja och energi att ta sig an det enorma jobb det är. Att skriva är en pärs för mig och familjen och vänner. Helt enkelt eftersom jag måste isolera mig från omvärlden för att kunna pressa berättelsen ur hjärnan, säger Unni Lindell.

Under denna skrivprocess ställde hon in en litet skrivbord i sovrummet, som sedan var fullt av papper och skräp i flera månader. Samtidigt som hennes man var förpassad till gästrummet, växte miljön och de grymmaste scenerna från Gaustad fram. Karaktärer skapades och samtidigt arbetade Cato Isaksen och Marian Dahle som galningar för att förhindra fler mord.

– Galenskap? Ja, helt klart! Men nu är de ute ur sovrummet allihopa. Och min man är tillbaka!

>> Läs mer om Brudkistan
>> Läs ett utdrag ur Brudkistan
>> Läs Unni Lindells egna text om research