”Vårt möte blev en del av intrigen”

Flickan framför muren är Kristina Appelqvist andra bok på Piratförlaget. Idén till deckaren föddes efter minnet av ett möte i Berlin 1989.

Förra året utkom Kristina Appelqvists första bok på Piratförlaget – Minns mig som en ängel. Nu får vi åter möta forskaren Helena Waller i den fristående uppföljaren Flickan framför muren.

I Flickan framför muren utlöses en storm av reaktioner när en tysk professor ska utses till hedersdoktor på Västgöta universitet. Professorn har bakgrund i det forna DDR och ceremonin slutar i en oväntad mardröm. Forskaren Helena Waller inser att hennes nära kollega burit på en mörk hemlighet och snart är hon indragen i jakten på en gåtfull mördare. Sökandet i det förflutna för henne ända till Berlin och tiden före murens fall.

Vi bad Kristina Appelqvist svara på några frågor om sin nya deckare:

Flickan framför muren är din andra spänningsroman om forskaren Helena Waller. Hur skulle du beskriva romanen?

– Precis som mina tidigare böcker är detta en feelgood-deckare i universitetsmiljö. Den utspelar sig i Skövde med omnejd och till viss del i Berlin. Viktiga delar i intrigen är de tyska forskarna från Berlin som gästar Skövde och den planerade sammanslagningen av Västgöta universitet och högskolorna i Borås och Trollhättan.

Hur föddes idén om att skriva om murens fall och forna Östtyskland?

– Jag har alltid varit intresserad av Östeuropa och följt utvecklingen där. När muren föll 1989 var jag student i Lund. Tillsammans med en kompis tog jag nattåget till Berlin för att få vara på plats och uppleva det som det som då kändes både fantastiskt och overkligt – diktaturen DDR:s fall. Jag var med och hackade i Berlinmuren och minns fortfarande hur flagor från den grå cementen fastnade i håret.

Ett halvår senare, sommaren 1990, tågluffade jag och stannade åter till i Berlin. När det var dags att åka därifrån träffade jag en tysk student på tåget och vi började prata med varandra. Jag tog för givet att han var lika euforisk som jag över att diktaturen hade fallit och blev väldigt förvånad när jag förstod att det var precis tvärtom. Han hade trott på staten DDR och anpassat till liv efter de spelregler som gällde. Nu var han arg och orolig för sin framtid.

Jag har till och från genom åren funderat mycket på vårt möte och nu fick det bli en del av intrigen i Flickan framför muren där jag låter Helena Waller möta samme student under en tågluff i ungdomen. När boken börjar har det gått tjugofyra år och plötsligt ska hon återse den tyska studenten som har blivit professor vid Humboldtuniversitetet i Berlin och är på väg till Skövde.

Vilka inspirationskällor har du i ditt skrivande?

– Inspiration får jag genom att läsa mycket och delvis genom att se på film och tv-serier. På så sätt kan jag till exempel få idéer kring hur man kan bygga upp en berättelse. Att tjuvlyssna till andras samtal och att fånga upp och tänka vidare på vardagliga situationer kan ge många idéer och uppslag till det egna berättandet.

Hur arbetar du med research?

– På flera olika sätt. Inför Flickan framför muren åkte jag till Berlin där jag bland annat besökte Stasiarkivet och Pergamonmuseet. Jag läste även flera böcker, till exempel Inte bara spioner och Inte bara Stasi av forskaren Birgitta Almgren. Medan jag skriver brukar jag också ringa olika experter för att ställa frågor om sådant jag inser att jag behöver veta mer om. Det kan vara min poliskontakt, en läkare eller någon forskare. Den här gången klättrade jag också upp i ett trångt och dammigt kyrktorn för att på nära håll studera kyrkklockorna längst upp. Det var inte en enbart angenäm upplevelse eftersom jag är höjdrädd.

Hur gör man för att skriva spännande?

– Oj, det är svårt att svara med någon enkel trollformel, men det hänger delvis ihop med hur man presenterar historien. Att man byter perspektiv i berättelsen och kanske använder sig av cliffhangers ibland. Men sådana tekniska grepp räcker inte om inte berättelsen i sig är spännande. Grundförutsättningen är att man presenterar en historia som är såpass intressant att läsaren helt enkelt måste få veta hur det går. Med hjälp av olika berättartekniska ”knep” kan man sedan öka spänningen ännu mer.

Vad läser du själv just nu?

– Revolutionens barn av Peter Robinson, en av mina engelska deckarfavoriter.

I januari utnämndes du till Årets skaraborgare. Hur var det?

– Det var väldigt överraskande och omtumlande. Och förstås mycket hedrande. Jag var inbokad på en direktsänd intervju i radiohuset i Skövde för att prata om Flickan framför muren och mitt under sändningen rusade plötsligt en stor skara människor med kanalchefen i spetsen in i studion för att berätta att jag var Årets skaraborgare, läsa upp motiveringen och sedan överlämna den fina träskulptur som är en del av priset. Jag blev förstås väldigt glad och kände att jag hamnade i mycket fint sällskap. Några av dem som tidigare fått priset tidigare är Lotta Bromé, Thomas G:son och Arn Magnusson (d v s Jan Guillou).

>> Läs mer om Flickan framför muren