”Den bästa bok jag hittills skrivit”

Nu utkommer Christoffer Carlssons tredje bok om Leo Junker – Mästare, väktare, lögnare, vän. Ett storslaget kriminaldrama om kärlek, vänskap, svek och skuld.

Efter framgångarna med Den osynlige mannen från Salem och Den fallande detektiven utkommer nu Christoffer Carlssons tredje och fristående bok om polisen Leo Junker. Ett storslaget kriminaldrama om kärlek, vänskap, svek och skuld.

I Mästare, väktare, lögnare, vän hittas en man skjuten till döds dagen före midsommarafton. Händelsen sker i det lilla samhället Bruket och får Leo Junker att omedelbart lämna Stockholm.

I en annan tid och värld är det Stockholm och 1984. Där ser två poliser sin stora chans i skuggorna av ett tillslag, men en ung journalist är fast besluten att avslöja deras hemlighet. De möts en kall natt i november och efter det finns ingen återvändo.

Vi ställde några frågor till romanaktuella Christoffer Carlsson:

Mästare, väktare, lögnare, vän är den tredje boken om Leo Junker. Hur känns det? 

– Just nu känner jag mest en ganska stor lättnad, haha. Mästare, väktare, lögnare, vän var den absolut roligaste boken att skriva men också den svåraste, på många vis. Men resultatet blev den bästa bok jag hittills har skrivit, den enda bok jag själv känner mig någorlunda nöjd med.

Hur är det som författare att ge sig in i Leo Junkers värld?

– Varje steg som tar mig och läsaren djupare in i Leo Junkers värld innebär en ny utmaning för mig, på något sätt. Jag har den i mitt tycke ganska sympatiska hållningen att man aldrig ska göra det enkelt för sig som författare. Om man gör det svårt för sig själv och sina karaktärer kommer läsaren förhoppningsvis att känna det medan hen läser. Mästare, väktare, lögnare, vän är full av karaktärer som kämpar med att försöka hantera hemligheterna de bär på, bära de synder de har begått och sorgerna de drabbats av – och ändå gå upp på morgonen och påbörja vardagen. Poliser som gör elaka saker mot sig själva och andra, ett vänskapsband som i själva verket bottnar i något helt annat än just vänskap, ett brott som påminner om en olycka och en olycka som blir till ett brott, en familj som slits isär, två fiender som måste samarbeta för att blottlägga en dold sanning och därigenom tvingas försöka acceptera den andres handlingar.

Det är sant, tror jag, att vi människor kan överbrygga avstånd och likheter i geografi och livshållning, att vi kan glömma gamla oförrätter, försonas med andra och oss själva och de hemskaste sakerna vi gör, men Mästare, väktare, lögnare, vän handlar om hur giftiga hemligheter kan vara, inte minst när de är så stora att de skulle bli utsökt löpsedelsmaterial. Att ge sig in i den världen – att berätta en historia där alla karaktärer dras till handlingar som ligger på gränsen till vad de klarar av – är en enastående upplevelse för mig som författare.

Detta är ju till stor del polisen Charles Levins bok. Hur tänker du kring den större berättelsen i serien om Leo Junker? Och hur mycket av denna större berättelse vet man som författare redan från början eller hur mycket växer fram?

– Det var så den var tänkt från början, som ett enda långt brottsdrama men som behövde delas upp i delar, eftersom den annars skulle ha blivit så olidligt lång. Det är först i och med den här boken som jag tror att man kommer att se just det, för den här gången får stora delar av det större mysteriet sin lösning. Trådarna från första och andra delen knyts ihop och landar.

I mitt fall hade jag seriens grova drag relativt klara från början. Jag visste vad varje berättelse skulle ha som centrum, eller vad man ska säga: att första boken skulle handla om vänskapen och sorgen mellan Leo och Grim, och om den hemlighetsfulle Charles Levin; att andra delen skulle handla om politiskt våld och lojalitet mellan vänner, samtidigt som mysteriet Charles Levin skulle fördjupas; att tredje delen skulle bli blottlägga hur långt tillbaka i tiden historien om Leo Junker egentligen sträcker sig, utan att huvudkaraktären själv har en aning om saken. Men de konkreta detaljerna och twisterna i varje bok växte fram efterhand. 

Boken tar ju också upp fallet Cats Falck – hur var det att skriva om ett faktiskt fall, där kända fakta finns?

– Hur skriver man om verkliga personer, vissa av dem fortfarande i livet? Jag bestämde mig väldigt tidigt för att låta bli att försöka komma över polisutredningen. Det finns risker med att låta bli det men det finns fördelar också, inte minst etiska sådana. I det här fallet var det dessutom så enkelt att det redan hade skrivits både mycket och utförligt om fallet. Jag begränsade mig till att använda källor och material som redan existerar och är enkla att komma över för den som vill: dokumentärer, reportageböcker och de otaliga artiklar som skrivits om händelsen genom åren. De händelser som skildras i Mästare, väktare, lögnare, vän finns med andra ord redan beskrivna i andra, publika sammanhang och ofta bekräftade av flera olika (ibland oberoende) källor. Det enda jag har gjort är att knyta ihop dem till en större, sammanhängande berättelse om vad som kan ha lett fram till, och vad som kan ha inträffat, i Hammarbyhamnen den där novemberkvällen 1984 när hon och Lena Gräns hamnar i vattnet. Jag gör inga anspråk på att ha avtäckt vad som faktiskt hände, vill jag påpeka. Boken är en roman.

Hur uppstod ditt intresse för detta fall?

– Det är ingen bok om Cats Falck, det är viktigt att säga. Det är en bok om Leo Junker. Men jag tilltalades av utmaningen att försöka spinna som en fiktiv väv kring faktiska, kända omständigheter. Det har ju gjorts förr, i Sverige är kanske det mest kända exemplet Leif GW Persson och Mellan sommarens längtan och vinterns köld, som långsamt och steg för steg bygger upp till den dramatiska natten den 28:e februari 1986. Jag fascinerades av den sortens berättelse, där man utgår ifrån en händelse och sedan spårar den tillbaka till sin början.

Jag tror att jag hörde talas om fallet för ett tiotal år sedan och det dröjde sig kvar hos mig, av någon anledning. Det är till stor del ett klassiskt mysterium med en hel del dunkla förtecken. När jag så småningom närmade mig tanken att försöka skriva en fiktiv berättelse, spunnen kring ett faktiskt skeende och kända omständigheter, så gjorde jag nästan omgående kopplingen till just Cats Falck.

Kan du berätta något om titelns blinkning till John Le Carrés spionroman Tinker, Taylor, Soldier, Spy?

– Leo Junker-serien är på många vis en hyllning till kriminalromanen som genre, vilket speglas i seriens olika titlar. Mästare, väktare, lögnare, vän berör i viss mån underrättelsetjänsten och det kalla kriget: det är 1984, det är ubåtar i Karlskrona, Boforsaffären, OS i Sarajevo och Los Angeles, mordet på Catrine da Costa, Containeraffären, Palme på besök i Östtyskland, och så vidare. Ingen har skrivit om västerländsk underrättelsetjänst och kalla kriget bättre än John le Carré.

Det är, för övrigt, också en helt hopplös titel. ”Det var något med … vad fan, Lögnare, Väktare… Nåt på M …” Inte ens min egen mamma kan komma ihåg den och hon har, ska jag tillägga, ett klanderfritt minne i övrigt.

Vad har du för plan för Leo Junker härnäst?

– Den som läser Mästare, väktare, lögnare, vän förstår nog att det inte är riktigt slut än och en sista prövning återstår innan Leo Junker, möjligen, kan finna sin väg hem. Den springande punkten blir, vad är det egentligen som har hänt Leos bäste vän, John Grimberg?

>> Läs mer om Mästare, väktare, lögnare, vän