Följ oss på sociala medier:
”Månadens inspiratör är ett stilsäkert superproffs som välter kiosker m...”Läs mer
”"En välskriven bladvändare där man verkligen får hoppas att att det me...”Läs mer
”Det är en i högsta grad angelägen bok som Jonathan Lundberg har...”Läs mer
”… detta och mycket annat tar plats i boken, där Guillou skickligt bala...”Läs mer
”Kistbyggarna är en härlig feelgoodbok med både djup, svärta och humor ...”Läs mer
”Livet som singel och 45 mitt i verkligheten beskrivs på ett sådant sät...”Läs mer
”Beskrivningarna av 90-talets Paris tilltalar mig något enormt, och jag...”Läs mer
”Tur då att Sara Lövestam finns. Efter de smarta böckerna "Grejen med v...”Läs mer
”Oskuld är en oerhört viktig bok som på ett mycket raffinerat och...”Läs mer
”Känns mycket initierat och trovärdigt … Sammantaget har Anne Holt lyck...”Läs mer
”Även om den sociala miljön som skildras i "Historien om ett anständigt...”Läs mer
”Listig story effektivt berättad … effektivt i korta välformulerade kap...”Läs mer
”… ett effektivt litterärt grepp, att leka med dikt och verklighet och ...”Läs mer
”En riktigt mysigt och varm berättelse. Gillar att man får följa olika ...”Läs mer
”Mycket bra spänningsdebut … Snarare ett juridiskt drama än en regelrät...”Läs mer
”Redan från första sidan dras jag in i Julias liv och blir...”Läs mer
”Fantastiskt!!! … Dessa böcker är bättre än juveler! De är flykter från...”Läs mer
”Den här boken var väldigt gripande, och jag slukade den på en...”Läs mer
”En perfekt bok för den som inte kan välja mellan klassisk polisroman o...”Läs mer

”Det var kärlek vid första ögonkastet”

Nu finns Räfvhonan i din bokhandel. Romanen avslutar trilogin om kvinnornas liv under 1700-talet. Här berättar Anna Laestadius Larsson själv om lusten och drivkraften till böckerna.

Med Räfvhonan avslutar Anna Laestadius Larsson sin trilogi om kvinnornas liv under slutet av 1700-talet, där vi fått följa Charlotta, Sophie och Johanna.

Efter att ha träffat dem i Barnbruden och Pottungen under sent 1700-tal, är det nu 1810 och det brinner en eld på terrassen till det Fersenska palatset. Där rör sig grevinnan Sophie Piper oroligt fram och tillbaka medan pöbeln på Stockholms gator ryter att de ska hänga räfvhonan i hennes egna tarmar och sedan supera på Haga.

På Haga förbereder sig drottning Charlotta för flykt. Liksom grevinnan Sophie är hon offer för en hatkampanj som dirigeras från Glada tackan. En krog som ägs av Johanna, som en gång kallades Pottungen och var Charlottas tjänsteflicka.

Räfvhonan är den fristående och avslutande romanen i trilogin och är en berättelse om hat som förgör och kärlek som överlever trots allt. Så här berättar Anna Laestadius Larsson själv om hur det hela började och om lusten och drivkraften längs vägen:

– – –

”Det var kärlek vid första ögonkastet. Hon hade en mouche på kinden, var klädd i rosa sidenklänning med vid kjol och vit hög peruk och stod instängd i en genomskinlig plastask på en hylla i en turistbutik i Paris. Jag var nio år och frågade mina föräldrar vem dockan föreställde. De svarade:

”Marie Antoinette, en ung drottning som levde på 1700-talet och blev halshuggen av folket.”

Tänk så slumpen spelar in i våra liv. En souvenirdocka i plast, några förflugna ord av reströtta föräldrar och vips var ett brinnande och livslångt intresse för historia var väckt.

Föga anade jag när jag många år senare tog med min då nioåriga dotter till Drottningholms slott – i ett utslag av föräldrars fåfänga förhoppning att intressera sina barn för samma saker som en brinner för själv – att det skulle resultera i en romantrilogi! Hade jag dessutom då vetat att det skulle ta nio år och innebära att jag skulle säga upp mig från ett välbetalt jobb, hade jag kanske valt att stanna hemma.

Men idag när jag sitter med alla mina tre romaner – Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan – framför mig är jag oändligt glad för att jag vågade och stolt för att jag genomförde det.

Jag minns så väl hur jag stod där öga mot öga med Hedvig Elisabeth Charlotta, den yngsta kungliga bruden i Sveriges moderna historia, hur hon blickade ner på mig från sitt brudporträtt, så ung, bara femton år gammal, men ändå tapper och – det låter löjligt, men det bjuder jag på – uppmanade mig: Skriv!

Att skriva var hertiginnan och sedermera drottningen Hedvig Elisabeth Charlottas egen favoritsysselsättning. Hon förde dagbok, eller journal som det kallades på den tiden, under hela sitt liv i Sverige. Den översattes och publicerades, enligt hennes egna önskemål, efter hennes död och består i tryckt form av nio böcker och sammanlagt omkring 5000 sidor. En uppsättning av den står i min bokhylla, fullmatad av färgglada post it-lappar (enligt ett system som jag tyckte var snillrikt när det begav sig men alltsedan dess har förblivit ett mysterium även för mig själv). På hyllorna under den syns brevsamlingar, biografier, memoarer, praktverk om klädedräkter och slott, gamla kokböcker och doktorsavhandlingar om allt från släkten von Fersens ekonomi och nidskrifter i pressen, till kvinnors möjlighet att vara självförsörjande.

Det kanske låter torrt och tråkigt men för mig var det ren lust, jag grävde mig djupare och djupare ner i min research och ett tag var jag så uppslukad av intressanta men för min historia kanske inte helt relevanta detaljer att det var risk för att jag aldrig skulle börja skriva på min roman.

När jag till slut gjorde det hade ytterligare en drivkraft, jämte lusten, adderats. Delegationen för jämställdhet i skolan hade granskat fyra av de mest använda läroböckerna i historia – två för grundskolan och två för gymnasiet – och hittat ynka 62 namngivna kvinnor bland 930 män. Det är inte enbart skriande orättvist, det är också en ren historieförfalskning och jag var, uppriktigt sagt, fly förbannad.

För faktum är att det i alla tider har funnits kvinnor som varit upplyfta och kända, inom konsten, litteraturen, vetenskapen, ja till och med som upptäcktsresande. Men när historien i efterhand har nedskrivits och populariserats har de sållats bort. Genusforskare har de senaste decennierna gjort sitt bästa för att gräva fram dem ur historiens glömska men kunskapen har sällan nått utanför universitetens väggar.

Jag bestämde mig för att vid sidan av min huvudkaraktärer – Charlotta, grevinnan Sophie von Fersen och den fattiga Johanna – skriva in så många av dem som möjligt i mina böcker. Vissa, som konstnären Ulrica Pasch och boktryckaren Elsa Fougt har fått bli egna karaktärer. Andra låter jag mina huvudpersoner läsa verk av och referera till i diskussioner. Lite som jag inbillar mig att det gick till på den tiden.

För det duger inte längre att bara skriva history. Vår historia handlar lika mycket herstory. Med det sagt vill jag ändå poängtera att min trilogi är skönlitteratur och fiktion – och därmed helt igenom min story.”

/Anna Laestadius Larsson

>> Läs mer om Räfvhonan