Shakespeare, Verona och den svenska Agatha Christie

Kristina Appelqvist har kallats för en svensk Agatha Christie. I Smultron, bröllop och döden – den tredje kriminalromanen om litteraturforskaren Helena Waller – kretsar mycket kring Shakespeare, så vi blev sugna på att höra lite mer om Kristinas eget förhållande till den engelske barden.

I Smultron, bröllop och döden hittas Roy Pedersen, Europas främsta expert på Shakespeare, brutalt mördad. När Helena Waller förstår att han letat efter ett okänt originalmanuskript av Romeo och Julia ger hon sig i väg till Verona. Morddramat tycks på ett egendomligt sätt hänga samman med den gamla kärlekssagan, fylld av både passion och ond bråd död.

Boken har redan hunnit hyllas av kritikerna. Tara skrev: ”Agatha Christie ler säkert i sin himmel, här har hon fått en värdig efterträdare på pusseldeckartronen.” Och Femina tyckte att Kristina Appelqvist bjuder på ”perfekt sommarspänning för hängmattan.”

– Jag tror att Shakespeare i sina dramer lyckas fånga och sätta fingret på sådant som är allmänmänskligt och som vi kan känna igen oss i oavsett tid och rum. Ta t ex Romeo och Julia som handlar om ung passion men också om föräldrar och släkter som har synpunkter på ungdomarnas livsval. Sådana känslor och handlingsmönster har funnits i alla tider och vi kan alla känna igen oss i detta på något sätt. Romeo och Julia har också inspirerat andra att skapa verk med samma tema fast med en annan inramning. Musikalen och filmen West Side Story är ett känt exempel liksom musikalen och filmen Grease.

Har ditt eget förhållande till Shakespeare förändrats i samband med skrivandet av Smultron, bröllop och döden?

– Jag har för det första lärt mig en hel del nytt om honom eftersom jag googlat och läst ett stort antal artiklar om både Shakespeare och hans dramer under arbetet med boken. Jag har också läst flera manusversioner av Romeo och Julia och fascinerats av spänsten i språket men också upptäckt att de olika översättningarna skiljer sig åt en hel del när det gäller just tonfallet. Jag läste en hel del om Shakespeare när jag var ung och pluggade litteraturvetenskap på universitetet och har förstås sett en och annan uppsättning på teater genom åren men inte förnyat mina kunskaper särskilt mycket. Nu fick jag anledning att skaka liv i mitt intresse för honom igen och jag har blivit väldigt sugen på att se fler av hans pjäser. Jag har många av hans dramer hemma i hyllan men det är förstås stor skillnad på att läsa en pjäs och på att se den framföras.

– Jag har varit i Italien många gånger men aldrig tidigare i Verona, så det blev ett första möte med denna fina stad. Svårt att säga vad som var det bästa, men det var väldigt roligt att promenera omrking i staden och fundera på vilka platser jag kunde använda i boken. Då hade jag ännu inte utarbetat alla detaljer i intrigen utan jag lät mig inspireras av det jag såg och upplevde där. Jag bestämde mig till exempel på plats för att San Zeno-basilikan skulle få en en viktig roll i boken. Det bästa under resan var kanske trots allt att besöka de restauranger och kaféer som mina fiktiva personer sedan hamnade på och proväta middagar och annat som jag sedan skrev in i manuset.

– Både och, tror jag. Det är lättare att hålla fokus och låta infall och associationer kretsa kring just Shakespeare, men det finns också en risk att temat blir lite för starkt eller övertydligt och att man sedan får ”dämpa” det som rör Shakespeare för att helheten ska bli trovärdig. Ett tydligt tema kan kanske också begränsa möjligheterna till hur intrigen kan hänga ihop, men det upplevde jag inte i arbetet med denna bok. Tvärtom kändes det inspirerande och roligt med ett tydligt tema.

– Ordet ”mysig”  är kanske inte det första man förknippar med Shakespeare, men jag tycker ändå att han kan passa väl in i en så kallad mysdeckare! En amatörteatergrupp som spelar Romeo och Julia i en gammal lada på landet känns förhoppningsvis trivsamt och sympatiskt liksom jakten på ett försvunnet originalmanuskript av Romeo och Julia i de väldigt mysiga städerna Siena och Verona.