En mörk saga om idrott och familj

Fredrik Backman är aktuell med nya, efterlängtade romanen Björnstad, den allvarligaste han har skrivit. Det är en berättelse om kärleken till en folkrörelse, men även om manlighet, identitet och längtan efter att få visa vem man verkligen är. ”En lysande roman”, tyckte Jan Gradvall i DI Weekend.

Vi ställde några frågor till författaren.

Björnstad beskrivs som din mörkaste roman hittills. På vilket sätt är den mörk?
– Ja, alltså, jag vet inte exakt vem som använt just ordet ”mörk” om den, så det är svårt att säga vad för slags värdering som är lagt i det. Men jag har förstått att folk upplever Björnstad som betydligt allvarligare än det mesta jag skrivit förut, och det är nog sant. Den handlar om saker jag är förbannat rädd för och som jag var tvungen att gräva rätt djupt i mig själv för att kunna berätta något om. Jag har plöjt ner väldigt mycket av mig själv i den här historien, väldigt mycket av min kärlek till idrott men också väldigt många av mina allra sämsta sidor som människa och supporter. Jag har blivit tvungen att konfrontera en hel del skit i mig själv. Jag hoppas att det lyser igenom på något sätt på andra sidan.

I romanen kretsar handlingen kring stadens hockeylag. Hur pass viktigt är det för en ort att ha något liknande att samlas kring?
– Det är omöjligt att svara på, för det där är alltid på gott och ont. Det kollektiva, det vi samlas kring, är ju alltid precis lika exkluderande mot dem som står utanför som det är inkluderande för de som är innanför. Det är ljuvligt på ena sidan glaset, men kallt på den andra. Jag älskar sport, jag älskar föreningslivet, jag tror att det räddat mitt liv flera gånger, men i vuxen ålder kan jag ju också se problemen som lätt kan uppstå i en kultur där allting tillåts handla om att vinna. När det går för långt. När allting börjar mätas i framgång. Det uppstår ett förakt för svaghet då, och förbannat dåliga saker följer av det. Björnstad handlar på många sätt om vad människor inuti en vinnarkultur är beredda att blunda för om de riskerar att annars hamna utanför. Det handlar inte bara om de som gör vidriga saker mot andra människor, utan minst lika mycket om alla oss andra som står tysta bredvid. Det var mitt sätt att försöka förklara att man kanske kan älska något besinningslöst, som jag gör, men ändå försöka se problemen det orsakar med öppna ögon. Att det KANSKE går att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Men vi får se hur väl jag lyckades med det. Man vet ju aldrig det innan boken är ute och folk har fått säga vad de tycker. Det här kanske blir känt som min sista roman och sen dröjer det några år innan jag är med på kvällstidningarnas ”Vad gör de nu?”-lista. Men vi bränner den bron när vi kommer dit, som farsan brukar säga.

Hur är din egen relation till idrott?
– Enligt mig är den ett hälsosamt intresse. Enligt vissa delar av min familj är den ett ”problem”. Så…ja…jo…jag gillar ju sport, det gör jag ju. I perioder är det en besatthet. Framför allt för att den alltid varit samma sak för mig som litteratur och musik och konst: Verklighetsflykt. Sport är ett låtsasuniversum, där någon vinner och någon förlorar, och i slutet av varje säsong börjar vi om. Den tvingar alltid livet att gå vidare. Det är svårt för någon som mig att inte älska den för.

Om du skulle få närvara vid ett speciellt idrottsögonblick – antingen ur gången tid eller i framtiden – vilket skulle du välja?
– Om du måste fråga det så var du inte 13 år när Ravelli tog den där himla straffen.