Sara Lövestam om skrivandet av böckerna om Kouplan
Sara Lövestam har med sina böcker om Kouplan brutit ny mark inom svensk kriminallitteratur. Förutsatt förstås att man placerar dem i den genren, något som inte är helt självklart. Läsaren kan nästan själv välja hur man vill läsa dem. Framförallt handlar böckerna om Kouplan om en människas kamp för ett riktigt liv – han är papperslös och numera även hemlös, och han måste hålla en låg profil under den korta tid som återstår innan han kan få söka asyl igen. För att hitta någon sorts försörjning utför han detektivuppdrag åt personer som av olika skäl inte vill vända sig till polisen.
Den tredje boken om Kouplan, Luften är fri, har precis kommit ut och vi ställde några frågor till Sara Lövestam.
Hur föddes Kouplan i dina tankar?
– Han kom till för att jag behövde en hjälte, när jag skrev Sanning med modifikation. Vilka hjältar känner jag? Vem skulle vara både lämplig att utreda en kidnappning helt utan inblandning av myndigheter, och intressant för mig att skriva om? Jag tänkte på hjältarna i den nya vågens deckare, hur de ofta handlar lika mycket om hjältens privatliv som om själva deckarfalllet, och jag tänkte på alla människor vars privatliv inte handlar om dagishämtning och äktenskapsgnabb. Och där steg Kouplan fram, på ett självklart sätt, i min hjärna. Jag är sfi-lärare i grunden, med elva års undervisning i svenska för invandrare med mig, och även om Kouplan själv är påhittad kan jag känna igen mina elever i många av både hans karaktärsdrag och hans erfarenheter.
Dina böcker om Kouplan rör sig i gränslandet till kriminallitteraturen, ja så mycket att du även tilldelats Svenska Deckarakademins debutantpris. Att bygga in ett mysterium i en berättelse, på vilket sätt förändrar det romanskrivandet?
– Det förändrar inte så vansinnigt mycket, mina böcker är fortfarande skrivna på liknande sätt. Oavsett vad jag skriver om, försöker jag göra det spännande för läsaren på någon nivå. Och åt andra hållet, även om böckerna om Kouplan klassas som deckare så ägnar jag språket och karaktärerna stor omsorg. Uppdelningen deckare/romaner är ju bara en konstruktion. Men en skillnad är kanske ändå hur jag jobbar med synopsis. I en vanlig roman är planen något lösare, och jag ger mig själv mer utrymme att söka mig fram i historien, medan kouplanböckerna bygger på mer utförliga synopsis. Jag behöver det, eftersom ett mysterium i kouplanstil kräver att man håller ordning på ledtrådar och andra trådar, och att historien ska styras och spinnas kring jakten på gåtans svar.
Att språket ligger dig nära om hjärtat vet vi, inte minst efter dina populära insatser på grammatikens område. Men du är ju en mångbegåvad person och även väldigt musikalisk. Finns det en melodi i ditt språk? Kan till exempel ett långt ord hursomhelst bytas ut mot ett kort? Kan en mening strykas utan att kompositionen raseras?
– Svaret ligger nästan i frågan här. Jag är otroligt mån om rytmen i mitt språk. Ett exempel som du tar upp är om en mening kan strykas – svaret är att det inte går. Jag skriver väldigt långsamt och redigerar medan jag skriver, och rytmen är en av de viktigaste sakerna jag lyssnar efter. Det måste finnas ett flyt, som har att göra med just hur långa och korta meningar samverkar, hur långa och korta, mjuka och hårda ord samspelar. Vi ändrar väldigt lite i slutredigeringen, men ibland händer det förstås att en mening måste tas bort. Då behöver jag ofta ändra hela stycket, för att flytet och rytmen inte ska förstöras. Jag vet inte om alla som läser mina böcker uppfattar det, det är såklart möjligt att det bara är i min egen hjärna det här händer, men för mig är det viktigt.
Böckerna om Kouplan har även kommit ut i lättläst-versioner, bearbetade av dig själv. Vilka hoppas du att de böckerna främst når fram till?
– Sfi-elever och andra som lär sig svenska. Jag vet många som använder kouplanböckerna i sfi-undervisningen och på sva (nivån efter sfi), och responsen jag får därifrån är överväldigande. Många är glada att få läsa komplexa och spännande historier berättade på ett enkelt språk. Lättlästgenren är ganska bred och har många målgrupper, vilket gör att vissa lättlästa böcker uppfattas som för enkla innehållsmässigt och andra (eller samma) lättlästa böcker uppfattas som för svåra språkmässigt, men just kouplanböckerna är skrivna för andraspråksinlärare och innehåller komplicerade historier på lätt språk.
Efter Luften är fri återstår bara den avslutande, fjärde boken om Kouplan. Efter den boken, skulle du vilja att han levde kvar på något sätt? Vill du möta honom igen?
– Om man läser mina böcker extremt noga, ser man att alla mina karaktärer lever kvar. De gör gästspel i andra böcker, ibland bara som någon som går förbi. Kouplan kommer också att leva vidare, och kanske titta in i någon annan bok. Hans historia, däremot, är färdigberättad efter fjärde och sista boken. Det tror jag att läsarna också kommer att känna.