Hej där, Christoffer Carlsson!

Den tunna blå linjen är en roman om ett brott, och den fjärde och avslutande delen i serien om polisen Leo Junker. Böckerna har hyllats av såväl läsare som recensenter. Den första, Den osynlige mannen från Salem, belönades dessutom år 2013 med Svenska Deckarakademins pris. Vi passade på att ställa några frågor till honom om nya boken, dess teman och att skriva romaner om vänskap.

Den tunna blå linjen är den fjärde och avslutande delen i serien om Leo Junker – hur känns det att ha satt punkt?
Det känns väldigt, väldigt skönt.

På vilket sätt då?
På flera sätt, tror jag. Jag gav mig in i det här under 2012 och fem år är lång tid, i alla fall för mig. Jag utformade seriens övergripande struktur ganska tidigt, om jag tittar på mina anteckningar från slutet av 2012 så ligger mycket på plats redan då. Men för mig är varje roman samtidigt något av ett hasardspel, eftersom den också formas av den jag är just då och det jag tänker på, eller det som händer i eller omkring mig. Så i viss mån blir den också till den roman som jag just då måste skriva. Därmed fanns risken hela tiden, att serien skulle falla, eftersom nästa roman skulle bli till något jag inte avsett från början. Och lite så blev det med Den tunna blå linjen. Jag hade ett förstautkast på 515 sidor i september 2015, men kastade dem och började om igen.

Du hade 515 sidor?
Ja. Alldeles för långt, dessutom, det hör du ju själv.

Jo, kanske det. Men du kastade dem?
Ja. Man måste vara hård mot sig själv. Man har ett ansvar gentemot sina karaktärer och sina läsare. Kärnhistorien om Leo och hans vän är densamma. Hur som helst, det är ett skäl till att det känns skönt. Ett annat skäl är att det också var lite lockande, någonstans, att försöka utforma och skriva fler delar än fyra. När man har funnit en ensemble och en värld som fungerar bra är det lockande, kanske bekvämt, att fortsätta. Men man ska inte skriva romaner för att de känns ”bekväma”. Det är nog faktiskt just de man inte ska skriva. Så det känns skönt att jag inte föll för den lockelsen. Jag är glad att jag ”kom igenom”, som man tydligen säger inom väckelserörelsen, haha.

Och de här andra som skriver tio böcker i samma serie …
Jag förstår inte hur de klarar av det. Jag har om möjligt fått ännu större respekt för folk som Sjöwall & Wahlöö, Henning Mankell och Camilla Läckberg. Fast, samtidigt …

Vad är egentligen den tunna blå linjen?
Den tunna blå linjen är enkelt uttryckt en synonym för polisen. Den är också en ganska starkt ideologiskt laddad symbol för polisen och vad polisen står för.

Vilken roll spelar polisen som organisation i nya boken?
Stor betydelse. Det börjar med ett gammalt mord i city, som polisen inte lyckas lösa trots att det inte verkar så krångligt. När Leo Junker tar över har det gått fem år och det är väldigt oklart vad han har i ärendet att göra, egentligen. Därifrån blir det bara värre. Men tanken har aldrig varit att skriva en poliskritisk roman, ska jag tillägga. Det är inte alls det Den tunna blå linjen handlar om. Jag ville försöka skildra polisen som den komplexa myndighet den är.

Romanen utspelar sig hösten 2015 när Paris skakas av terrordåd och svensk polis jagar terrormisstänkta i Sverige. Varför valde du att förlägga handlingen då?
Det var helt enkelt då jag skrev den. Jag började arbetet med att skriva om den i oktober 2015, och hade ett förstautkast klart i april-maj 2016, har jag för mig. Och som sagt, medan serien som helhet följer en större, ganska fast båge så blir varje roman på något vis den jag just då måste skriva. Jag arbetade samtidigt på Institutet för Framtidsstudier med att skriva en forskningsrapport om våldsbejakande extremism, så att följa utvecklingen i Europa och Sverige var del av mitt yrke. Sedan är jag ju inte mer än människa, jag minns dygnen då vi fick höra att vi hade en misstänkt terrorist i landet väldigt väl. Den känslan och vad den gör med ett samhälle, vad den kan göra med polisen, var väldigt obehaglig och därmed något att skriva om. Att Leo Junker söker sanningen i ett fem år gammalt mord som ingen bryr sig om, medan resten av landet har uppmärksamheten någon helt annanstans, blev ganska suggestivt.

Leo och Grim möts på nytt, vill du avslöja något redan nu om deras vänskap och var de befinner sig?
Det har gått drygt ett och ett halvt år sedan crescendot i Mästare, väktare, lögnare, vän. Grim är uppslukad av jorden. Under tiden har Leo gått vidare. Allt ser för stunden ganska bra ut. Men så kommer det ett brev. Det är egentligen det här serien handlar om för mig, snarare än poliser, terrorister och brott. Livsnerven är Leos och Grims mångåriga relation.

Om du ser tillbaka på tiden då du började skriva serien, vilken är den största skillnaden för dig som författare nu och då?
Oj. Det finns ju så mycket att säga här, egentligen. Jag var ju tjugofem när jag började, jag har passerat trettio nu. Men det jag kanske är allra, allra mest glad för är att jag, i takt med att Leo Junker-serien har rönt lite framgångar och så, har fått träffa och samtala med så många fantastiska läsare. Det är oerhört fint och innebär ju ett förtroende också, mellan dem och mig. Jag ville inte skriva någonting som ”höll måttet”, jag ville skriva något som överträffade det jag hade gjort tidigare. Det är framförallt av det skälet Den tunna blå linjen har dröjt ett år.

Vad skriver du just nu? Något nytt?
Oh ja. Jag skriver på någonting helt nytt. En brottsroman, det också. Det känns skönt, luftigt och öppet, liksom. Nästan som en sorts frihet, inbillar jag mig.