Följ oss på sociala medier:
”Boken Lärarinnan är både allvarlig och rolig. Och den är både tankeväc...”Läs mer
”Förra årets bästa deckardebutant är tillbaka med en ny rafflande thril...”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Wiberg blandar vardagsrealism med komik och svärta och jag gillar hans...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”Den lokala deckarförfattaren gör det igen: Levererar en lättläst mordg...”Läs mer
”… man kan se den här boken som en kommentar till det...”Läs mer
”I första halvan av Skrivboken skildrar Kristina Ohlsson vägen fram til...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer
”Tidigare i höstas läste jag första delen om Kajan och Aida, Sweet Loli...”Läs mer
”Efter att ha läst också de andra åtta av Jan Guillous tidigare...”Läs mer
”Livet som singel och 45 mitt i verkligheten beskrivs på ett sådant sät...”Läs mer
”Lövestam har en ton som gör att hon aldrig blir påstridig ......”Läs mer

Pascal Engman om debutromanen Patrioterna

I januari 2016 hade jag varit i fyra år på Expressen. Hoten mot mina kollegor, särskilt de som arbetade med politikbevakning, blev allt värre. Tonen på nätet allt grövre. Den vulgariserades timme för timme. Kvinnliga journalister skulle våldtas av ”sandnegrer”, alltså araber. Förrädarna, det vill säga etablissemanget – främst journalister och politiker – skulle ställas inför rätta, avrättas med nackskott.

Man kan inbilla sig att man inte påverkas av det där, men om man varje dag läser att man är en lögnare som borde dö, att ens kollegor är indirekt skyldiga till våldtäkter av svenska kvinnor, så påverkas man.

Jag tog tjänstledigt, åkte till en liten fiskeby i norra Chile som heter Chañaral de Aceituno. Byn har ett hundratal invånare och ligger i södra Atacamaöknen. Sand, hav och pastellfärgade fiskebåtar. Höga klippor. Vita skummande vågor. Fiskmåsar. Patrullerande pelikaner. Det svarta havet utanför byn är en autostrada för valar och delfiner, ibland späckhuggare. Jag drack vin, åt fisk, spelade fotboll på den dammiga planen mitt i byn och skrev.

På en och en halv månad var jag klar.

Terroristen Carl Cederhielms idéer och språk var jag väl bekant med från nätets kommentarstrådar. Hans livshistoria är influerad av de två svenska terroristerna Peter Mangs och John Ausonius.

Uppgörelsen med John Ausonius är nog, till stora delar, personlig.

Jag var fem år gammal när jag drömde mardrömmar om att han skulle döda min pappa, som kommer från Chile. Senare i livet, när jag spelade fotboll i Rinkeby-Tenstalaget Inter Orhoy, lärde jag känna Mustafa, vars pappa faktiskt sköts av John Ausonius.

I den dagliga och mediala berättelsen glöms de så ofta bort. Mustafas pappa, som arbetade i ett gatukök för att försörja sina barn. Min egen pappa som under min uppväxt i perioder hade dubbla städjobb, slet, och tillsammans med min mamma insisterade på att placera mig på Östermalmsskolan för att jag skulle få en så bra utbildning som möjligt.

De är säkerligen inte perfekta människor, någon av dem.

Men de är människor, med samma drömmar och drivkrafter som de personer som på Facebook kallar dem för parasiter och ”kulturberikare”.

I mina ögon är Patrioterna inte en politisk bok, den är inget flammande inlägg i den pågående flyktingdebatten.

Patrioterna
en dramatiserad berättelse om vad som kan hända när människor till slut står utan invektiv och börjar agera efter sina ord.