Pascal Engman om debutromanen Patrioterna

I januari 2016 hade jag varit i fyra år på Expressen. Hoten mot mina kollegor, särskilt de som arbetade med politikbevakning, blev allt värre. Tonen på nätet allt grövre. Den vulgariserades timme för timme. Kvinnliga journalister skulle våldtas av ”sandnegrer”, alltså araber. Förrädarna, det vill säga etablissemanget – främst journalister och politiker – skulle ställas inför rätta, avrättas med nackskott.

Man kan inbilla sig att man inte påverkas av det där, men om man varje dag läser att man är en lögnare som borde dö, att ens kollegor är indirekt skyldiga till våldtäkter av svenska kvinnor, så påverkas man.

Jag tog tjänstledigt, åkte till en liten fiskeby i norra Chile som heter Chañaral de Aceituno. Byn har ett hundratal invånare och ligger i södra Atacamaöknen. Sand, hav och pastellfärgade fiskebåtar. Höga klippor. Vita skummande vågor. Fiskmåsar. Patrullerande pelikaner. Det svarta havet utanför byn är en autostrada för valar och delfiner, ibland späckhuggare. Jag drack vin, åt fisk, spelade fotboll på den dammiga planen mitt i byn och skrev.

På en och en halv månad var jag klar.

Terroristen Carl Cederhielms idéer och språk var jag väl bekant med från nätets kommentarstrådar. Hans livshistoria är influerad av de två svenska terroristerna Peter Mangs och John Ausonius.

Uppgörelsen med John Ausonius är nog, till stora delar, personlig.

Jag var fem år gammal när jag drömde mardrömmar om att han skulle döda min pappa, som kommer från Chile. Senare i livet, när jag spelade fotboll i Rinkeby-Tenstalaget Inter Orhoy, lärde jag känna Mustafa, vars pappa faktiskt sköts av John Ausonius.

I den dagliga och mediala berättelsen glöms de så ofta bort. Mustafas pappa, som arbetade i ett gatukök för att försörja sina barn. Min egen pappa som under min uppväxt i perioder hade dubbla städjobb, slet, och tillsammans med min mamma insisterade på att placera mig på Östermalmsskolan för att jag skulle få en så bra utbildning som möjligt.

De är säkerligen inte perfekta människor, någon av dem.

Men de är människor, med samma drömmar och drivkrafter som de personer som på Facebook kallar dem för parasiter och ”kulturberikare”.

I mina ögon är Patrioterna inte en politisk bok, den är inget flammande inlägg i den pågående flyktingdebatten.

Patrioterna en dramatiserad berättelse om vad som kan hända när människor till slut står utan invektiv och börjar agera efter sina ord.