Följ oss på sociala medier:
”Häromdagen läste jag klart När himlen faller ner av Johan Ripås och ja...”Läs mer
”Kort och gott så är Stormskörd av Mattias Leivinger och Johannes Pinte...”Läs mer
”Det här är en klassiker ... om man verkligen vill lära sig...”Läs mer
”Samtidsfrågor i ruggig bladvändare.”Läs mer
”Lövestams tredje bok i serien om grammatik är likt de andra skriven på...”Läs mer
”Marie-Louise Ekmans pregnanta noteringar har en poetisk kvalitet som s...”Läs mer
”Deckardrottningar finns i överflöd, men inte många kan skriva storslag...”Läs mer
”Trovärdigt om gängkriminalitet.”Läs mer
”Samtidigt som berättelsen drar in mig och får mig engagerad så lär jag...”Läs mer
”Författaren är en fena på tidsmarkörer och detta tillsammans med bra s...”Läs mer
”Det är driv i berättelsen.”Läs mer
”Jag tyckte den var skojig. Underhållande, lättläst och, precis som inn...”Läs mer
”Det är nära till leende när man läser boken. ... Boken visar...”Läs mer
”Sweet Lolita är en stark och viktig bok ... Detta är en...”Läs mer
”Denna gång hamnar skrupellösa flyktingsmugglare och andra samtida feno...”Läs mer

Möt Petter Lidbeck!


Petter Lidbeck har skrivit många böcker för barn och ungdom samt flera romaner för vuxna, de flesta under pseudonymen Hans Koppel. Det vita huset, hans thriller för bokslukare utgiven på Lilla Piratförlaget, nominerades till Barnradions bokpris 2017. Kvinna utan minne är en roman om vad som händer med en människa när alla minnen försvinner.

Kvinna utan minne är din första bok på Piratförlaget. Varmt välkommen till oss!

Tack snälla.

Vi börjar från början! Vem är du?

53 år, ursprungligen från Helsingborg, boende i Stockholm sen 30 år tillbaka. Pappa till Linnea, 22, gift med Lotta. Och inte tillnärmelsevis så snygg i verkligheten som på Anna-Lena Ahlströms bild här ovan.

Du har skrivit en lång rad böcker för vuxna och för barn, bland annat Det vita huset och Mördarmormor som Lilla Piratförlaget givit ut. Vad är det som avgör vilken bok och för vilken läsare du skriver?

Jag vet inte. På sätt och vis är det nog mindre skillnad än man tror. Bortsett från uppenbara begränsningar som kommer av ordförråd och ämnesval. De känslor jag upplevde som barn är desamma som jag känner idag.

Den stora skillnaden är väl att barn fortfarande ställer stora och filosofiska frågor som Vad händer när vi dör? och Var var jag innan jag föddes? Vuxna är i regel mer praktiskt inriktade: Har vi ingen mjölk?

Jag tror att de flesta författare skriver samma bok om och om igen. En människa är mer ton än innehåll. Inbillar jag mig. Jag kan ha fel, det brukar jag ha.

Kvinna utan minne är en roman om vad som händer med en människa när alla minnen försvinner. Varifrån fick du idén till romanen? Och vad vill du säga med den?

Kvinna utan minne är en variant på Flickan utan minne, en barnbok jag skrev för 14 år sedan. Idén till den fick jag från Leif Panduros bok En man från Danmark. En man vaknar upp på sjukhus, minns inte vem han är. Hans fru kommer dit, barnen också, vänner och arbetskamrater. Alla hatar honom. Men eftersom han inte minns vad dumt han gjort är han utan skuld, ren och oskriven som en nyfödd.

Vad jag vill säga? Jag vet inte om jag vill säga så mycket, jag vill nog mest prata en stund. Fast slutsatsen är densamma som hos Panduro: Vi kan inte fly. Vi har alla roller att spela. Och bara undantagsvis tillåts vi byta karaktär. Usch, jag låter cynisk. Fast det är alla romantiker.

Vad gör du när du inte skriver?

Tvättar och lagar mat. Som författare blir man lätt hemmafru. Det är ganska trivsamt.

Om du läser, vad väljer du då? Någon favoritförfattare, genrer du föredrar eller bok du återkommer till?

Jag föredrar tunna böcker med driv. Och utan semikolon. De två böcker jag ständigt återvänder till är Candide av Voltaire och Det stora kalaset av John Steinbeck. En tunn som täcker allt och en tjock som inte handlar om något.