Följ oss på sociala medier:
”Zinat Pirzadeh har ett rikt språk och sinne för detaljer. Målande besk...”Läs mer
”Hans röst i etern följer med in i hans böcker, där hans...”Läs mer
”Flickan som fick en röst är en fantastiskt fin debutroman som ger...”Läs mer
”Det här en stark och känslosam berättelse om kvinnors historia under 1...”Läs mer
”Det är underhållande läsning, där Sara Lövestam tar upp historiska frå...”Läs mer
”Moa Gammel Ginsburg skapar i Gertrud en tät berättelse som tar fasta p...”Läs mer
”Ebervalls och Samuelsons skildring av fyrtiotalets Stockholm och Köpen...”Läs mer
”Jonas Jonasson skriver skrönor som är njutbara att läsa. ... Skrönor t...”Läs mer
”Jan Guillou har slutfört ett imponerande verk. 1900-talet har fått sin...”Läs mer
”Låt det brinna är en grov, mörk, hård och oförutsägbar deckare som man...”Läs mer
”Det finns flera anledningar att sluka Johan Erlandssons bok om Maj Wah...”Läs mer
”Anne Holt väver som vanligt en snygg intrig och varvar skickligt verkl...”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Jag skrattade högt åt den här boken! ... Lärarinnan är en välskriven m...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Men David Wibergs roman är också en poetisk dialog, och mer än...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

Johan Ripås om en solnedgång över Kivusjön

(En text av Johan Ripås, ursprungligen publicerad på Bokboxen – bokhandlarnas blogg.)

Det är lätt att drabbas av existentiella tankar när man betraktar solen gå ner över Kivusjön i östra Kongo-Kinshasa.

På den ena sidan sjön ligger Rwanda, där folkmordet utspelade sig 1994 och på den andra sidan har mångfalt fler dött i till synes eviga konflikter.

Bukavu ligger på den kongolesiska sidan. Staden klättar ner över kullarna och ut på fingrar i Kivusjön. Här och var skymtar bedagade belgiska kolonialbyggnader i Art déco-stil och ute på sjön paddlar de sjungande männen kanoterna i bredd på väg hem från dagens fiske. I fonden tronar de vulkaniska bergen och i skogarna trängs gerillor med gorillor.

Södra Kivu är en av Afrikas vackraste platser, i mitt tycke. Jag är svag för Swahilikustens tusenåriga historia, Madagaskars Baobabträd och för Västra Kapprovinsens dramatiska fall ner mot havet också.

Jag säger det här som en person som nästan aldrig har turistat i Afrika, men ändå besökt omkring trettio länder söder om Sahara. Eftersom jag arbetar som Afrikakorrespondent för SVT på kontinenten sedan drygt sex år har jag sett många konflikter, kupper, terrorattentat och katastrofer.

Inte mycket att vara avundsjuk på kan tyckas. Men, det är det faktiskt. Särskilt på det som aldrig syns i teve. Svåra situationer tenderar att ta fram det värsta och det bästa i människor. Det värsta är det som hamnar i nyheterna, men det bästa är det som jag upplever när jag stängt av kameran.

När alla människor omkring en har huvudet nerkört i nuet skalas ängsliga sidor som avund, prestige och småaktighet bort. Ni vet, som när människor i Stockholm öppnade sina dörrar efter terrorattentatet på Drottninggatan.

När man sitter ett utmattat gäng i skymningen och sippar på varsin flaska kallt vatten i den fuktiga värmen vid Kivusjöns strand börjar samtalen nästan automatiskt kretsa kring ämnen som familjen och livet. Saker som betyder något. På riktigt. Det är som om människor slutar snegla över axeln på nuet och istället upplever det.

Någon nämner kanske Gud. Själv brukar jag fyllas av det helt galet obegripliga i att ofantliga mängder själlösa atomer som spriddes efter en gigantisk explosion för en så där fjorton miljarder år sedan nu har organiserat sig i mig på ett så fiffigt sätt att jag kan sitta där i Kongo och fnissa i smyg åt en fånig bild jag precis skickat via Snapchat till en kompis på en ö i Stockholms skärgård.

Är inte livet sällsamt, så säg.

Det är inte särskilt svårt att hitta inspiration till skrivande i de miljöer jag reser runt i. Tid finns konstigt nog oftast också. Det kan vara en stund innan man somnar, eller i väntan på en taxi som är några timmar sen.

Min nya bok Skuggmakten utspelar sig inte i Bukavu, utan i Nairobi och Stockholm. Men handlingen i uppföljaren, som jag skriver på nu, tar sin början i Bukavu och i Saltsjöbaden. Var de två platserna har gemensamt får ni se så småningom.

”Samma dag som journalisten Johns mamma avlider på sjukhuset går han fylld av sorg in i en kyrka i centrala Stockholm. Där ligger en kvinna blodig i en kyrkbänk. Trots att hon är döende vill hon inte ha hjälp. Istället lämnar hon över ett usb-minne med orden: Åk till Kenya … ensam. Hitta Stella Mwangi från Kiambu.Samtidigt vaknar en kenyansk kvinna upp bredvid en död människa på ett hotellrum i kuststaden Mombasa. Utanför på gatan ser hon en vit man ge order till några poliser. När mannen vänder sin blick upp mot henne inser hon att hon måste fly.
 
Skuggmakten är en thriller som rör sig mellan löpsedlarnas Stockholm och den internationella underrättelsevärlden i Kenya. Det blir en jakt på liv och död, där ingen vet vem de kan lita på.”

// Johan Ripås

Johan Ripås, född 1974 i Kummelnäs i Nacka, är för närvarande bosatt i Johannesburg med fru och tre barn. Han är SVT:s Afrikakorrespondent med 44 länder att bevaka. Han har tidigare producerat tv-program som Kobra och var en av upphovsmännen bakom programserien Värsta språket, som belönades med Stora journalistpriset för årets förnyare 2003. Han har även varit verksam vid Dokument inifrån på SVT. Skuggmakten är hans debut som spänningsförfattare.