Följ oss på sociala medier:
”Boken kallas en psykologisk thriller och är oerhört lättläst, med ett ...”Läs mer
”En riktigt bra berättelse om ett verkligt livsöde som är mer fascinera...”Läs mer
”När himlen faller ner är en personlig berättelse, baserad på författar...”Läs mer
”Kort och gott så är Stormskörd av Mattias Leivinger och Johannes Pinte...”Läs mer
”Samtidsfrågor i ruggig bladvändare.”Läs mer
”Det här är en klassiker ... om man verkligen vill lära sig...”Läs mer
”Lövestams tredje bok i serien om grammatik är likt de andra skriven på...”Läs mer
”Marie-Louise Ekmans pregnanta noteringar har en poetisk kvalitet som s...”Läs mer
”Deckardrottningar finns i överflöd, men inte många kan skriva storslag...”Läs mer
”Trovärdigt om gängkriminalitet.”Läs mer
”Samtidigt som berättelsen drar in mig och får mig engagerad så lär jag...”Läs mer
”Författaren är en fena på tidsmarkörer och detta tillsammans med bra s...”Läs mer
”Det är driv i berättelsen.”Läs mer
”Jag tyckte den var skojig. Underhållande, lättläst och, precis som inn...”Läs mer
”Det är nära till leende när man läser boken. ... Boken visar...”Läs mer
”Sweet Lolita är en stark och viktig bok ... Detta är en...”Läs mer
”Denna gång hamnar skrupellösa flyktingsmugglare och andra samtida feno...”Läs mer

Roslund berättar om skapandet av ”Tre timmar”

I den storslagna och nervkittlande thrillern Tre timmar låter Anders Roslund infiltratören Piet Hoffmann och kriminalkommissarie Ewert Grens återförenas och ta oss ännu längre in i spänningens värld.

 

Först kom succéthrillern ”Tre sekunder”, sedan den hyllade efterföljaren ”Tre minuter” och nu den efterlängtade ”Tre timmar”. Vad är det hos Piet Hoffmann som gör honom så spännande att berätta om?

Vem vill inte vara smart, modig, snygg – för det är han ju förstås. Men samtidigt hänsynslös, egoist och med a criminal mind. Det är nog därför. Att vara både god och ond, svart och vit, gärningsman och brottsoffer.

Och Piet Hoffmann föddes förstås av en anledning. Vi behövde honom, jag behöver honom. För trots att vi och jag skrev böcker som vi ville skriva dem – alltid underhållning i första hand, story, story, story, men med hälften sanning, hälften lögn –  hade jag emellanåt saknat något: verktyget som kunde ta berättelserna till ytterligare miljöer och världar dit vår kriminalkommissarie inte på ett naturligt och trovärdigt sätt kunde nå. En karaktär som i min första skiss fick arbetsnamnet Hoffmann och som kom att fylla det vidgade handlingsutrymme som Ewert Grens aldrig kunde få. Hoffmann blev Piet Hoffmann, och eftersom han snart också förde med sig Zofia och Hugo och Rasmus fick vår påhittade värld fyra nya familjemedlemmar.

 

Lika viktig huvudperson är kriminalkommissarie Ewert Grens (det här är den åttonde boken om honom). Vad är det i kontakten med Piet Hoffmann som får Ewert Grens att leva upp och faktiskt förändras som människa?

Två människor som inte litar på en jävel ska plötsligt börja lita på varandra. Tvingas lita på. Eller kanske väljer att lita på. Samma process gick jag och Börge igenom – ingen av oss hade någonsin litat på någon, likväl var vi tvungna att förstå att vi behövde tillit i ett gemensamt författarskap. På samma sätt som vi förändrades i det avseendet, har Piet och Ewert förändrats. Och då kommer man varandra närmare. På gott och ont. I Ewerts fall definitivt mer på gott – han kommer ju också i kontakt med Hoffmanns barn, och för en människa som aldrig förstått vad barn är bra för, hur man gör med dem, blir Ewerts resa till närhet i Tre timmar något som jag unnat honom länge. Jag menar, rutiga pannkakor, tänk att livet kan vara så vackert.

 

Hur har din egen syn på Piet och Ewert förändrats i takt med skrivandet av böckerna om deras möten? Och har den nära förestående Hollywoodfilmen som bygger på ”Tre sekunder” på något sätt ändrat denna bild?

En gång fick jag frågan av en mycket skicklig maskör som skulle hjälpa mig med Piet Hoffmanns maskering om hur han såg ut. Så att hon hade något att utgå ifrån. Jag svarade: som Joel Kinnaman, ungefär. Och det var långt innan han fick rollen. Så bilden av Joel förändrar inte Piet, snarare stärker. När det gäller Ewert är det förstås annorlunda: min bok-Ewert är ju inte i bästa fysiska skick, runt sextio, vit och lyssnar på Siw Malmkvist. Film-Ewert (som i filmen arbetar vid FBI men fortfarande heter Grens) är fit, snygg, svart, runt fyrtio och i verkligheten en av världens främsta hip hop-artister som vunnit en Oscar för bästa musik. De är så olika som två män kan bli, och det är bara bra – film-Ewert och bok-Ewert står aldrig i vägen för varandra, den nya bilden av Ewert gör det inte svårt att behålla den gamla i Tre timmar eller i nästa bok.

 

Efter Börge Hellströms bortgång förra året har nu Roslund & Hellström blivit Roslund. Vilken är den största skillnaden i den kreativa processen när man skriver själv jämfört med när man är två?

Oj – det är nog att Roslund får fylla med mer Roslund. Bolla storyn mot mig själv och inte mot Börge. Så klart blir det annorlunda. Men eftersom jag och Börge var öppna på slutet om hur vi arbetade – av vi sågs några månader i början och just bollade story, sedan skildes åt under ett års tid när jag skrev boken, sedan sågs igen och vred och vände på resultatet – så är inte den kreativa cykeln främmande, den har hela tiden sett ut så. Jag tror och hoppas att läsaren kommer känna igen sig i språket, drivet, den fiktiva världen som befolkas av Piet och Ewert och andra. Kanske har Ewert blivit lite mjukare, jag ville testa det, kanske är det bra att Hoffmanns familj och framför allt hans båda barn får framträdande roller på ett annat sätt än förut, jag ville testa det också, lite annorlunda men bekant ändå – och förstås en helt ny historia som leder dem och mig till nya världar.