Följ oss på sociala medier:
”Romanen dröjer sig kvar i det som gör ont, men har även...”Läs mer
”Sophie var en viktig röst i kampen för kvinnors frigörelse...”Läs mer
”Boken är välskriven och lättläst med ett språk som flyter fint. En ep...”Läs mer
”Vilken dramatik Birgitta Bergin skapar på det lilla skäret, man hör vi...”Läs mer
”Detta är en mysig och charmig roman om familjeband, sorg, goda minnen,...”Läs mer
”Jag borde inte ha blivit förvånad med tanke på hennes poetiska, vackra...”Läs mer
”Berättelsen om det journalistiska arbetet att avslöja IB och det polit...”Läs mer
”Spännande, lättläst, rolig, intelligent spänningsroman ... I del två h...”Läs mer
”Det är en mycket spännande bladvändare i samma klass som Unni Lindells...”Läs mer
”Malin Haawind tecknar ett säkert porträtt av miljön, mellan raderna hö...”Läs mer
”Liza Marklund i sitt esse.”Läs mer
”En roman vars första mening är "Min terapeuts samtalsrum är också henn...”Läs mer
”En spännande, lärorik roman... Betyg 4, Mycket bra”Läs mer
”Det blir kriminellt spännande när ett värdefullt manuskript försvinner...”Läs mer
”Varmt, hjärteknipande och med en gåta som gör läsningen till en riktig...”Läs mer
”Lisa Bjerre och Susan Casserfelt hittar rätt med mycket i boken. Karak...”Läs mer
”Thunberg Schunke lyckas åter förmedla en intressant och skrämmande ber...”Läs mer
”Det är lågmält beskrivet, med en stor portion humor där även det allva...”Läs mer
”Hem till Appleby Farm är charmig och livsbejakande, människorna på gå...”Läs mer
”Tredje Monikaboken är om möjligt ännu bättre än de två tidigare. Perfe...”Läs mer
”Det är humoristiskt och välskrivet på Emma Hambergs eget livsbejakande...”Läs mer
”... extremt spännande och välskriven. ... Totalt sett visar ändå boken...”Läs mer
” ....debutdeckare med en intressant story om hemligheter och trauman. ...”Läs mer
”Författaren beskriver trions liv på ett medryckande och genomarbetat v...”Läs mer
”Actionfylld militärthriller med internationell atmosfär. Det är verkli...”Läs mer
”Jagformen har gjort Jan Guillou gott. Riktigt gott. ... Guillous som a...”Läs mer
”Härlig spänningsroman med en sympatisk medelålders hjältinna och många...”Läs mer
”... en övertygande comeback. Miljöskildringen imponerar, liksom gestal...”Läs mer
”Emma Hamberg kan konsten att peppa sina läsare; hennes berättelse är...”Läs mer

”Våra romaner har chockat många läsare”

Domardansen är berättelsen om en av 1900-talets stora svenska rättsskandaler. Hur kunde en högt uppsatt domare förskingra miljonbelopp i åratal utan att bli stoppad?

I en stort uppslagen recension i Aftonbladet slogs det fast att Domardansen är ”en klar och tydlig framställning av ett synnerligen trassligt skeende … boken är lättläst och spännande.” Skaraborgs Allehanda var också mycket förtjusta: ”Advokatparet Ebervall och Samuelson har återigen skrivit en roman som bygger på ett gammalt och mycket intressant rättsfall. Boken är välskriven och mycket väl genomarbetad, och som läsare häpnar man mer och mer för varje kapitel. Hur kunde det hända? Kan det hända igen? Händer det just nu? Den här boken är omöjlig att lägga ifrån sig. Läs den!”

Oundvikligen blir man nyfiken på författarparet och deras syn på författandet – så vi ställde några frågor.

Domardansen är femte romanen där ni belyser olika svenska rättsskandaler under 1900-talet. Vad är lockelsen med att skildra dessa fall?
– Vi vill gärna kombinera underhållning med ett starkt budskap. Som försvarsadvokat är man ytterst en slagskämpe för mänskliga rättigheter och när polis, åklagare och domstolar behandlar enskilda medborgare illa eller orättvist är det djupt upprörande för oss. Läsaren kan ju välja att läsa romanerna som rena deckare (ofta med ett litet skratt mellan varven också) och det har vi ingenting emot. Men för den som är intresserad av verkliga skandaler och orättvisor tror vi det är extra intressant dels att få insyn i ett historiskt fall man är nyfiken på, dels att få insikt om att det verkligen går till så här även i ett rättssäkert land som Sverige. På riktigt.

Rättsfallet i Domardansen, om rådmannen och förskingraren Folke Lundquist, har i modern tid hunnit falla i glömska. Fram tills nu förstås, när er bok har ändrat på den saken. Hur viktigt är det att hålla rättshistorien levande? Finns det till och med något vi kan lära av denna beskärda del av historien?
– Med risk för att låta pretentiösa tror vi det är oerhört viktigt att hålla historien levande. Många av våra läsare var chockade när de tagit del av våra första romaner – ”tänk att det gick till så här, är det verkligen sant”. Men efter Thomas Quick-skandalen såg vi en förändring. Folk har blivit varse att det fortfarande sker justitiemord och allvarliga fel från polisens och åklagarens sida än idag. Det är också viktigt att försöka få igång en debatt. En bred opinion idag tycks handla om att låsa in brottslingarna, skaffa fler poliser, ha strängare straff etc. Men om det blir fel? Vad händer då? Hur hade Sverige sett ut om inte ”Bombmannen” Lars Tingström blivit så felbehandlad från början? Och tänk om den dömde ”mördaren” är oskyldig?

Ni är advokater båda två och dessutom gifta med varandra. Hur mycket förändras ert privatliv när ni skriver på en ny bok? Och hur fördelar ni arbetet mellan er?
– Det har blivit så nu, efter fem böcker, att vi lever väldigt mycket med skrivandet. Research, bearbetning, gestaltning, språkredigering, bokutgivning följs omedelbart av ny research på ett nytt fall och så går cykeln runt igen. Detta – författandet – väljer vi såklart att prioritera eftersom det är så oerhört roligt och givande på alla plan! I princip är det Per som jobbar mest i första delen av cykeln – research, insamling och sammanställning av fakta, synopsis – och sen tar Lena över gradvis efter att storyn är utarbetad av oss båda. Sen är det är mest Lena som jobbar med språket och redigeringen under de sista månaderna.

Sedan er framgångsrika debut med Ers Majestäts olycklige Kurt har ni gjort nedslag i många av 1900-talets decennier. Har ni något favoritdecennium som är extra fascinerande att skriva om?
– Frågar du Per säger han 30-talet. Jag (Lena) älskar sekelskiftet (förra, naturligtvis). Men sammantaget är det helt klart så att vi tycker det är roligast och mest spännande att skriva om ”folkhemstiden” – 30-, 40- och 50-talen.

Er research är alltid djupgående, men hur i hela friden förvandlar man arkivhandlingar till levande romangestalter? Eller framstår dessa personer som levande redan i själva arkivmaterialet?
– Det tar tid och ibland har det varit svårt att ”hitta” personligheten. En ”tråkig”, torr person är svårare än en utåtriktad eller excentrisk. Men till slut har de stigit fram ur de dammiga gamla rättshandlingarna. Autentiska polisförhör är guld! Där ser man exakt, ordagrant, hur folk faktiskt uttryckte sig, precis där och då. Personliga brev är också ovärderligt.