Följ oss på sociala medier:
”Kristina Ohlsson, författare till en rad spänningsromaner för både vux...”Läs mer
”Boken är skriven i ett högt tempo och händelserna avlöser varandra. .....”Läs mer
”Sverigevänner lyfter fram internets betydelse bättre än något annat ja...”Läs mer
”… detta och mycket annat tar plats i boken, där Guillou skickligt bala...”Läs mer
”Morgan Larssons språk känns igen från radion, och det är en prosa som ...”Läs mer
”Livet som singel och 45 mitt i verkligheten beskrivs på ett sådant sät...”Läs mer
”Tolvåriga Elvira och hennes mamma fyller den här romanen, som är debut...”Läs mer
”Tur då att Sara Lövestam finns. Efter de smarta böckerna "Grejen med v...”Läs mer
””Kicki Sehlstedt etablerade sig på parnassen med sin debut ’Sweet Loli...”Läs mer
”Känns mycket initierat och trovärdigt … Sammantaget har Anne Holt lyck...”Läs mer
”Även om den sociala miljön som skildras i "Historien om ett anständigt...”Läs mer
”Listig story effektivt berättad … effektivt i korta välformulerade kap...”Läs mer
”… ett effektivt litterärt grepp, att leka med dikt och verklighet och ...”Läs mer
”En riktigt mysigt och varm berättelse. Gillar att man får följa olika ...”Läs mer
”Mycket bra spänningsdebut … Snarare ett juridiskt drama än en regelrät...”Läs mer
”Redan från första sidan dras jag in i Julias liv och blir...”Läs mer
”Fantastiskt!!! … Dessa böcker är bättre än juveler! De är flykter från...”Läs mer
”Den här boken var väldigt gripande, och jag slukade den på en...”Läs mer
”En perfekt bok för den som inte kan välja mellan klassisk polisroman o...”Läs mer

Vilda Rosenblad berättar om debutromanen

Min första bok skrev jag när jag var sex. Den handlade om en liten flicka som tog hand om en igelkott. Jag hade nyss försökt mig på något liknande själv men blivit starkt avrådd. Mormor påstod att djuret hade loppor, pappa att det inte skulle trivas i en docksäng, och visst hade de nog rätt båda två. Jag lärde mig mycket av mormor, och av pappa, och av alla de andra vuxna, men en sak verkade ingen behöva berätta för mig. När det kommer till skrivandet ska man gräva där man står. Om man inte får adoptera en livs levande igelkott skriver man om någon som gjort det, utnyttjar kraften i kärleken till det gulliga lilla djuret och skapar ett alternativt liv åt sig själv genom sin karaktär.

En annan sak jag lärde mig helt utan de vuxnas hjälp var att samla på precis allting, från vintageklänningar till livserfarenheter via västtyska vaser. Det händer till och med att mitt samlande var och är avsiktligt. Jakten efter detta ”allt” har gjort att jag ibland hamnat rätt: gått på skrivarlinjer, illustrerat böcker, förökat mig lite mer än snittet, medan jag ibland hamnat på sidospår och samlat tradiga one night stands, CSN-skulder och menlösa extrajobb.

Och parallellt med alla dessa erfarenheter har jag skrivit.

Så blev jag företagare. Nio år tog det från det att jag och min man öppnade Sveriges första rawfoodcafé, till dess att jag höggravid för fjärde gången och med skakande händer lämnade in konkursansökan till Ystads tingsrätt. Under alla dessa år skrev jag inte en endaste rad. Det gick inte. Företagandet tog död på all min kreativitet. Jag sa till mig själv att jag vet, jag ska skriva, jag ska. Men jag får vänta tills jag är fyrtio.

Efter konkursen skaffade jag jobb och hade betald semester för första gången i mitt liv. Det var då hon föddes, hon som började som Mariam, en senegalesisk flicka från en nära framtid i kollaps, men som så småningom blev Elvira Ljung, en svensk flicka från ett nära förflutet med en framtid full av löften.

Jag skrev om min barndom med mamma och hennes nya man i Paris och orden fyllde sida upp och sida ner. Men efter ett tag dög inte verkligheten längre. Varken jag eller mamma är trovärdiga karaktärer. Dessutom hade jag ihjäl min pappa. Men han tog inte illa upp, han höll med om att hans fiktiva jag gjorde sig bättre som död. Så det blev inte mycket kvar av det självbiografiska.

Det är så skönt att gräva där man står, så Elvira kommer tillbaka i minst tre böcker till. Och jag gräver och gräver, genom dagböcker och samlade dokument, och medan jag skriver lär jag känna mig själv på nytt. Och inte har jag fyllt fyrtio än.

Om min skrivarglädje bara skymtar fram en aning mellan raderna om Elvira Gyllenspira och hennes mamma Ulrika, döpt efter sin namne från Westergöhl, har jag lyckats med den viktigaste erfarenheten av dem alla. Det tog drygt trettio år för mig att komma på det jag redan visste när jag var barn, att när det kommer till skrivandet ska man gräva där man står.