Följ oss på sociala medier:
”Jag inser att det som gjort djupast avtryck i minnet är beskrivningarn...”Läs mer
”Hans röst i etern följer med in i hans böcker, där hans...”Läs mer
”Flickan som fick en röst är en fantastiskt fin debutroman som ger...”Läs mer
”En riktig bladvändare som kan fånga läsare i olika åldrar.”Läs mer
”Det är underhållande läsning, där Sara Lövestam tar upp historiska frå...”Läs mer
”...Gammels bok stannar kvar länge i mina tankar.”Läs mer
”Ebervalls och Samuelsons skildring av fyrtiotalets Stockholm och Köpen...”Läs mer
”Jonas Jonasson skriver skrönor som är njutbara att läsa. ... Skrönor t...”Läs mer
”Jan Guillou har slutfört ett imponerande verk. 1900-talet har fått sin...”Läs mer
”Låt det brinna är en grov, mörk, hård och oförutsägbar deckare som man...”Läs mer
”Det finns flera anledningar att sluka Johan Erlandssons bok om Maj Wah...”Läs mer
”Anne Holt skriver spännande om aktuella samhällsproblem och ger en tro...”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Jag skrattade högt åt den här boken! ... Lärarinnan är en välskriven m...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Men David Wibergs roman är också en poetisk dialog, och mer än...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

Vilda Rosenblad berättar om debutromanen

Min första bok skrev jag när jag var sex. Den handlade om en liten flicka som tog hand om en igelkott. Jag hade nyss försökt mig på något liknande själv men blivit starkt avrådd. Mormor påstod att djuret hade loppor, pappa att det inte skulle trivas i en docksäng, och visst hade de nog rätt båda två. Jag lärde mig mycket av mormor, och av pappa, och av alla de andra vuxna, men en sak verkade ingen behöva berätta för mig. När det kommer till skrivandet ska man gräva där man står. Om man inte får adoptera en livs levande igelkott skriver man om någon som gjort det, utnyttjar kraften i kärleken till det gulliga lilla djuret och skapar ett alternativt liv åt sig själv genom sin karaktär.

En annan sak jag lärde mig helt utan de vuxnas hjälp var att samla på precis allting, från vintageklänningar till livserfarenheter via västtyska vaser. Det händer till och med att mitt samlande var och är avsiktligt. Jakten efter detta ”allt” har gjort att jag ibland hamnat rätt: gått på skrivarlinjer, illustrerat böcker, förökat mig lite mer än snittet, medan jag ibland hamnat på sidospår och samlat tradiga one night stands, CSN-skulder och menlösa extrajobb.

Och parallellt med alla dessa erfarenheter har jag skrivit.

Så blev jag företagare. Nio år tog det från det att jag och min man öppnade Sveriges första rawfoodcafé, till dess att jag höggravid för fjärde gången och med skakande händer lämnade in konkursansökan till Ystads tingsrätt. Under alla dessa år skrev jag inte en endaste rad. Det gick inte. Företagandet tog död på all min kreativitet. Jag sa till mig själv att jag vet, jag ska skriva, jag ska. Men jag får vänta tills jag är fyrtio.

Efter konkursen skaffade jag jobb och hade betald semester för första gången i mitt liv. Det var då hon föddes, hon som började som Mariam, en senegalesisk flicka från en nära framtid i kollaps, men som så småningom blev Elvira Ljung, en svensk flicka från ett nära förflutet med en framtid full av löften.

Jag skrev om min barndom med mamma och hennes nya man i Paris och orden fyllde sida upp och sida ner. Men efter ett tag dög inte verkligheten längre. Varken jag eller mamma är trovärdiga karaktärer. Dessutom hade jag ihjäl min pappa. Men han tog inte illa upp, han höll med om att hans fiktiva jag gjorde sig bättre som död. Så det blev inte mycket kvar av det självbiografiska.

Det är så skönt att gräva där man står, så Elvira kommer tillbaka i minst tre böcker till. Och jag gräver och gräver, genom dagböcker och samlade dokument, och medan jag skriver lär jag känna mig själv på nytt. Och inte har jag fyllt fyrtio än.

Om min skrivarglädje bara skymtar fram en aning mellan raderna om Elvira Gyllenspira och hennes mamma Ulrika, döpt efter sin namne från Westergöhl, har jag lyckats med den viktigaste erfarenheten av dem alla. Det tog drygt trettio år för mig att komma på det jag redan visste när jag var barn, att när det kommer till skrivandet ska man gräva där man står.