Följ oss på sociala medier:
”Riktigt nära full pott och minst lika bra om ungdomars utsatthet som d...”Läs mer
”Guillou är … en skicklig författare och hans framställning är i allra ...”Läs mer
”Med ett levande och underhållande språk låter Larsson kursens olika pe...”Läs mer
”Sorgligt, känsligt och vansinnigt roligt … tänk er allt det som händer...”Läs mer
”Beskrivningarna av 90-talets Paris tilltalar mig något enormt, och jag...”Läs mer
”Boken blir till en bladvändare, som läsare vill jag ju veta hur...”Läs mer
”Rosa Ventrella skildrar tillvaron i Bari på ett väldigt livfullt och m...”Läs mer
”Som helhet bjuder romanen på hög spänningsfaktor”Läs mer
”… ett effektivt litterärt grepp, att leka med dikt och verklighet och ...”Läs mer
”En riktigt mysigt och varm berättelse. Gillar att man får följa olika ...”Läs mer
”Mycket bra spänningsdebut … Snarare ett juridiskt drama än en regelrät...”Läs mer
”Redan från första sidan dras jag in i Julias liv och blir...”Läs mer
”Fantastiskt!!! … Dessa böcker är bättre än juveler! De är flykter från...”Läs mer
”Den här boken var väldigt gripande, och jag slukade den på en...”Läs mer
”En perfekt bok för den som inte kan välja mellan klassisk polisroman o...”Läs mer

Vilda Rosenblad berättar om debutromanen

Min första bok skrev jag när jag var sex. Den handlade om en liten flicka som tog hand om en igelkott. Jag hade nyss försökt mig på något liknande själv men blivit starkt avrådd. Mormor påstod att djuret hade loppor, pappa att det inte skulle trivas i en docksäng, och visst hade de nog rätt båda två. Jag lärde mig mycket av mormor, och av pappa, och av alla de andra vuxna, men en sak verkade ingen behöva berätta för mig. När det kommer till skrivandet ska man gräva där man står. Om man inte får adoptera en livs levande igelkott skriver man om någon som gjort det, utnyttjar kraften i kärleken till det gulliga lilla djuret och skapar ett alternativt liv åt sig själv genom sin karaktär.

En annan sak jag lärde mig helt utan de vuxnas hjälp var att samla på precis allting, från vintageklänningar till livserfarenheter via västtyska vaser. Det händer till och med att mitt samlande var och är avsiktligt. Jakten efter detta ”allt” har gjort att jag ibland hamnat rätt: gått på skrivarlinjer, illustrerat böcker, förökat mig lite mer än snittet, medan jag ibland hamnat på sidospår och samlat tradiga one night stands, CSN-skulder och menlösa extrajobb.

Och parallellt med alla dessa erfarenheter har jag skrivit.

Så blev jag företagare. Nio år tog det från det att jag och min man öppnade Sveriges första rawfoodcafé, till dess att jag höggravid för fjärde gången och med skakande händer lämnade in konkursansökan till Ystads tingsrätt. Under alla dessa år skrev jag inte en endaste rad. Det gick inte. Företagandet tog död på all min kreativitet. Jag sa till mig själv att jag vet, jag ska skriva, jag ska. Men jag får vänta tills jag är fyrtio.

Efter konkursen skaffade jag jobb och hade betald semester för första gången i mitt liv. Det var då hon föddes, hon som började som Mariam, en senegalesisk flicka från en nära framtid i kollaps, men som så småningom blev Elvira Ljung, en svensk flicka från ett nära förflutet med en framtid full av löften.

Jag skrev om min barndom med mamma och hennes nya man i Paris och orden fyllde sida upp och sida ner. Men efter ett tag dög inte verkligheten längre. Varken jag eller mamma är trovärdiga karaktärer. Dessutom hade jag ihjäl min pappa. Men han tog inte illa upp, han höll med om att hans fiktiva jag gjorde sig bättre som död. Så det blev inte mycket kvar av det självbiografiska.

Det är så skönt att gräva där man står, så Elvira kommer tillbaka i minst tre böcker till. Och jag gräver och gräver, genom dagböcker och samlade dokument, och medan jag skriver lär jag känna mig själv på nytt. Och inte har jag fyllt fyrtio än.

Om min skrivarglädje bara skymtar fram en aning mellan raderna om Elvira Gyllenspira och hennes mamma Ulrika, döpt efter sin namne från Westergöhl, har jag lyckats med den viktigaste erfarenheten av dem alla. Det tog drygt trettio år för mig att komma på det jag redan visste när jag var barn, att när det kommer till skrivandet ska man gräva där man står.