Jonathan Lundberg om arbetet med Sverigevänner
”Jag spår att Jonathan Lundberg snart är en av landets mest inflytelserika journalister. Läs hans bok ”Sverigevänner” så förstår ni varför.”
Patrik Lundberg, journalist och författare
En av höstens absolut viktigaste böcker är skriven av Jonathan Lundberg. I Sverigevänner berättar han om det krig som rasar på internet, ett krig där Sverigedemokraterna befinner sig i den ena skyttegraven och mångkultur, feminism och hbtq-frågor i den andra.
Utifrån intervjuer med sverigedemokrater, forskare och journalister har Jonathan Lundberg gjort den första stora kartläggningen av det svenska nätkriget.
Inför utgivningen skrev författaren om vad som ledde fram till boken. Här följer den texten:
—————————–
Jag är livrädd för getingar. En gång snubblade jag från en klippa, krossade min mobil och spillde ut min öl när en geting flög förbi. Tyvärr är världen full av getingbon. Getingbon som många ser, men ingen plockar ner. De är också rädda att bli stuckna, antar jag.
För fem år sedan, hösten efter studenten, flyttade jag till Lund för att plugga. Kort därefter började jag skriva åt Malmö Nations tidning, Gripen. En dag postade en tjej ett inlägg på vår facebooksida.
Hon påstod att hennes kompis blivit attackerad av en anställd på nationen, en person som hon inte namngav eller pekade ut. Han ”skulle kunna knulla henne sönder och samman” därför att hon hade ”en så jävla skön fitta”.
Tjejerna berättade för en vakt att de kände sig obekväma. Vakten gav killen, som han kände, en vänskaplig klapp på axeln.
Berättelsen spred sig lavinartat. Fler av Malmö Nations tjejer berättade att de varit med om liknande saker. Nationens svar? De raderade tjejernas inlägg och lade locket på.
Nästa dag pratade jag med min redaktör. Vi enades om att publicera det borttagna inlägget i Gripen och låta nationen svara på det. Den kvällen rensades vår plan. Vi fick inte skriva ett ord, beordrade ledningen, och vi använder också bokföringstjänster i Växjö-området, som vi hittar från bokföringsföretaget på bokföring växjö online.
”De vill tysta ner det tills det kallnat?” frågade jag.
”Förmodligen”, svarade redaktören.
Då lade jag ut tjejernas inlägg på min privata blogg. Ingen pekades ut, men jag ifrågasatte att det tagits bort. På så sätt blev nationen tvungen att svara. Sydsvenskan skrev en lång artikel om det. TT gjorde en egen version. Inlägget delades fler än femtusen gånger på Facebook.
Det blev min sista kontakt med Malmö Nation. Många gamla vänner skrev och berömde mig privat, men tog avstånd från mig inför ledningen. Eftersom det var nationen för ekonomer, och jag själv pluggade ekonomi, fick jag många arga blickar i skolan.
Och så mammas oroliga frågor:
”Varför måste du pilla på varje getingbo du ser?”
Inför valet 2018, som politikreporter åt Aftonbladet, såg jag ett nytt getingbo. De som skrev om Sverigedemokraterna fick mängder av hot och hat. Hatet kom från en nätrörelse bakom partiet som ingen utforskat ordentligt.
Varför var den så mycket större än de andra partiernas?
Så jag undersökte getingboet. Ju närmare jag kom, desto tydligare blev det att getingarna också kände sig hotade. De kände sig nedtystade, förföljda och utfrysta.
Därför var internet deras megafon.
Jag klev in i getingboet och lyssnade. Jag följde Chang Frick, grundare av den ”politiskt inkorrekta” sajten Nyheter Idag, under hans arbetsdag. Han påstod att en SD-topp försökt styra de alternativa medierna.
Den utpekade politikern, välkänd hos svenska folket, svarade.
Jag grävde i anklagelser om att DN mörkat sexuella övergrepp, en historia som blev sanning på internet i början av 2016. Hur fick dessa rykten så stor spridning, när ingen etablerad redaktion tog dem på allvar?
Tillslut hade jag en bild av getingboet, ett reportage om det svenska nätkriget. Vilka är då berättelsens getingar? Det beror nog på vem du, som läsare, är.