Språkpolisens vän i nöden

I Sara Lövestams senaste bok Handbok för språkpoliser får vi en intensivkurs i det språkpolisiära hantverket. Hur förhåller vi oss till språkförbrytare som far illa fram med språket? Och varför är det egentligen så vanligt med denna typ av kriminalitet?

Språkpoliser kan av många anses vara ocharmiga, jobbiga och ibland rentav ohyfsade. Men faktum är att språkpoliskåren fyller en viktig samhällsfunktion, och deras ständiga tillrättavisande behöver inte alls bottna i en önskan om att trycka ner andra.

Sara Lövestam, som har gjort sig känd för bland annat sina böcker om svensk grammatik, har nu släppt boken som kommer att få varenda språkpolis i landet att lyriskt bläddra bland sidorna och att vid första bästa tillfälle förse sina nära och kära med ett exemplar av boken.

Varje språkpolis (eller kriminalromanläsare) vet dock att det finns två olika sätt att ta sig an sin roll: genom att vara en så kallad good cop eller bad cop. I Handbok för språkpoliser får du välja vilken av de två inriktningarna du vill gå när du studerar vid Saras språkpolishögskola.

Pedagogiskt och humoristiskt undervisar hon oss i det svenska språket och de många felaktigheter och misstolkningar som används i samhället idag, anledningen till att det har blivit på detta sätt och hur språkpolisen ska hantera det. Exempelvis rätar hon ut eventuella frågetecken kring användningen av de och dem eller var och vart, varför särskrivningar är så oerhört vanliga och varför man inte kan använda dubbelsupinum och säga ”jag hade kunnat gjort bättre”. Och varför är det egentligen så många som uttalar just ordet egentligen som ”egenkligen”?

Vilka tycker du borde läsa Handbok för språkpoliser?

– Den som är språkpolis, blir anklagad för att vara det, den som vill bli språkpolis eller den som helt enkelt bara vill sluta vara kriminell.

Hur kom du på idén att skriva boken?

– När jag var på turné med mina tidigare grammatikböcker, Grejen med-böckerna, kom det alltid upp frågor av det här språkpolisiära slaget vid frågestunderna efteråt. Jag fick många frågor – eller, det var många gånger inte ens frågor, utan mer att folk ville ha medhåll om att ”det här med att folk inte kan skilja på var och vart, de och dem är ju för jäkla jobbigt”. Det här stora intresset fick mig att fundera mer på språkpolisens funktion och ställning i samhället.

Och vilken funktion fyller då egentligen språkpolisen?

– Det kan handla om att hjälpa folk till ett språkbruk som ger dem större chanser i livet. Som SFI-lärare, som jag har varit i elva år, har jag insett att man inte kan ha inställningen att ”allt är bra så länge man förstår vad som menas”. Om man kan anpassa sitt språk efter vad som gäller för tillfället har man en större chans.

Det är alltså viktigt?

– De som behärskar rådande regler när det gäller språk är givetvis inte bättre människor än andra, men det kan innebära fördelar. Det gäller ju i alla sammanhang, att den som har koll på vad som gäller just nu har en fördel. Det är ett sätt att försäkra sig om att bli korrekt uppfattad.

Så språkpolisen agerar egentligen av omtanke?

– Jag tror absolut att det är många språkpoliser där ute som utövar sin verksamhet mot nära och kära för att ge dem en bättre chans. Det är inte så svartvitt som man kan tro, och jag tycker inte att man ska utgå från att språkpolisen alltid är en jobbig människa som njuter av att slå ner på andra människor. Jag förstår såklart att människorna runt en språkpolis kan bli lite trötta på att hela tiden bli rättade, men jag tycker faktiskt att språkpolisens funktion och ställning i samhället borde lyftas lite. Det finns för- och nackdelar och man kan vara en bra eller dålig språkpolis. Man kan vara den som dömer andra, eller den som hjälper andra att slippa dömas. Det var därför jag lät språkpolishögskolan ha två inriktningar, good cop och bad cop.

Vilken typ är du själv?

– Jag är inte så mycket språkpolis själv faktiskt. Jag rättar dem jag älskar, det vill säga min sambo, och då gör jag det på good cop-manér. Jag skulle aldrig gå på någon jag inte känner i en diskussion eller en debatt på nätet.

Det var ändå otippat att du själv inte är språkpolis!

– Ha ha, ja. Men som lingvist är jag mer intresserad av variationer och jag tänker snarare ”jasså! Nu är det många som skriver dem istället för de. Intressant att det verkar gå åt det hållet!” Jag har så klart en liten språkpolis i mig, och det tror jag faktiskt att alla har. Till och med en särskrivande och de- och dem-felanvändande ungdom, skulle säga åt sin kompis om denne använde ett slangord felaktigt. Det ser bara olika ut i olika kretsar, vilka regler och normer som förstärks och inte.

Det finns många lagöverträdelser. Hur sållade du bland urvalet?

– Jag skrev upp dem jag kom på och sedan fylldes det på längs vägen. Jag har redan kommit på många fler, så det finns helt klart stoff om det skulle bli en uppföljare. Jag förutsätter också att läsarna av den här boken är den typen av läsare som kommer att höra av sig med fler.

Vilket lagbrott har du mest överseende med?

– Uttal! Jag bryr mig verkligen inte om någon säger egenkligen, eller ens Sweitsch. För mig har uttal och stavning ganska lösa kopplingar till varandra, och det finns ingen som uttalar alla ord exakt som de stavas. Dessutom är det inte så konstigt att folk säger exempelvis egenkligen, det tillhör svenskans ljudsystem att säga så.

Finns det något brott du verkligen inte tål då?

– Det är nog de och dem i sådana fall. Jag är faktiskt för en legalisering av ”dom”. Det handlar inte om att jag blir arg eller tycker att folk är dumma i huvudet när de använder det fel, det är bara att det stoppar upp min läsning för mycket. Jag har svårt att komma förbi en mening där de och dem är felanvända.

Har du något tips för personer som vill bli bättre?

– Läs min bok. Var uppmärksam. Om jag är osäker på exempelvis vilken preposition som gäller i ett visst uttryck brukar jag aldrig gissa, utan jag googlar. Det mesta finns bara en googling bort.

Och har du något tips på vad man som språkpolis kan göra för att förebygga kriminalitet hos exempelvis sina barn?

– Läs för dem! Läsning har så oerhört många fördelar, och detta är en av dem. Och föregå med gott exempel, visa hellre än att tillrättavisa. Jag minns det som så fruktansvärt traumatiskt och jobbigt när jag blev rättad som barn, även när det gjordes på ett mycket snällt sätt. Jag minns särskilt en gång när jag var runt fyra eller fem och hade gjort påskkort till alla mina grannar. Jag visste inte hur påsk stavades, men jag kunde stava till post. Så när min mamma såg alla korten där det stod ”glad posk” sa hon något i stil med ”vilket fint kort du har gjort och vad fint du har skrivit. Jag förstår att du har skrivit posk för att det är likt post, men vill du veta hur det egentligen stavas?”. Det var sagt med omtanke och bara för att lära mig, men jag skämdes så oerhört. Jag minns fortfarande hur det kändes i kroppen.

Du kunde alltså skriva redan som fyraåring? Varifrån tror du att ditt starka intresse för språk kommer?

– Jag vet faktiskt inte. Jag kommer från en familj där man inte är helt ointresserad av språk, men det är inte heller så att mina föräldrar är några superstavare. Jag har varit intresserad av språk, text och att skriva sedan jag var runt ett eller två, och jag hittade på flera egna språk som barn. Jag förstod dock inte att det handlade om ett stort intresse.

Säg något på ett eget språk!

– Jag har ett språk som heter bahyska, jag var nog sju eller åtta när jag kom på det. Då kan jag säga ”dudale å stux, jojale å nalo”, vilket betyder ”du är dum och jag är snäll”.

Det finns ju en tydlig struktur i det, måste jag säga.

– Jaa! Det där var dock inte mitt första språk. Jag hade börjat intressera mig för och fundera på grammatik, utan att jag egentligen förstod att det var just grammatik. Till exempel hade jag bestämt att katt heter misalå och jag började fundera på vad det skulle heta i pluralis. Till slut kom jag på att katt skulle heta endast alå och att misalå skulle betyda katter. Det var första gången i livet som jag funderade över pluralaffix.

Har du själv lärt dig något nytt när du skrivit Handbok för språkpoliser?

– Absolut! I varje kapitel finns ett avsnitt med rubriken ”Hur kunde det bli såhär?” där jag har gjort efterforskningar kring historien bakom varje fenomen. Hur länge har folk särskrivit? Varför särskriver man? När blev det en regel att man inte får särskriva? Det är väldigt intressant att se hur de språkliga rekommendationerna förändras och jag har lärt mig mycket som jag kommer att ha användning för.

Vad händer härnäst?

– Just nu håller jag på att avsluta ett jättestort romanprojekt som jag har skrivit på de senaste sex åren. Det är en roman i tre delar, jag kallar den för en släktforskningsroman, och den handlar om en livskris och en släkthistoria. Den första delen kommer ut våren 2021 och det ska bli så spännande!