Liza Marklund är tillbaka!

Liza Marklunds nya kriminalroman Polcirkeln är en spännande och mångfacetterad historia i den genre hon skakade om och förnyade så radikalt i slutet av 1990-talet. Nu bryter hon återigen ny mark med en roman som spänner över fyra decennier. Läs Lizas egna ord om Polcirkeln och de kommande böckerna i trilogin.

”Jag har alltid härbärgerat känslan att jag lever på lånad tid. Det gör vi ju verkligen alla, i ordens mest bokstavliga bemärkelse, men för mig har vetskapen alltid varit en tydlig och ständigt närvarande förvissning. Redan som litet barn vände jag mig om varje gång jag lämnade hemmet och tänkte: Kanske är det sista gången jag ser det.

Att jag skulle leva tills jag blev nästan 60 år har aldrig ens föresvävat mig. Jag såg den bortre änden av mitt liv likt en ridå som, mycket stillsamt, skulle gå ner när jag klarat av de åtaganden jag föresatt mig: att barnen skulle växa upp och lämna huset, att jag skulle bli klar med min bokserie, att min dotter och min man skulle överleva den cancer de drabbats av.

Allt detta hände, men jag dog inte.

Nu står jag på andra sidan av ett liv jag redan levt till fullo och ser mig förvånat omkring, och det är faktiskt underbart.

Jag har fått en present, en tillvaro jag inte förväntade mig.

Försiktigt, faktiskt en smula trevande, har jag letat efter vad som kommer sedan.

Det jag har hittat är en längtan och en glädje i att skåda bakåt, inte framåt.

En vilja att granska det som varit, den jag har blivit, hur alltsammans hänger ihop i en organisk helhet.

Detta har upptagit mig i karantänen under pandemin, och det har utmynnat i en berättelse om vad som har varit, och hur det blev.

Tre böcker ska det bli, om en plats och en tid som springer ur min bakgrund.

Staden Stenträsk i Norrbottens skogsland är summan av minnen och visioner, dess invånare skuggor och drömmar av ett liv som levts.

Jag har velat skapa något verkligt i den genre som blivit en del av mig: spänningen och eftertanken, underhållningen och samhällskontraktet. Min sort är en utdöende ras, uppfödd med självhushållning och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Min generations erfarenheter blir de sista analoga.

Ambitionen i romanen ”Polcirkeln” har varit att vara sann mot detta: mot tiden, platsen, historien och karaktärerna.”

Liza Marklund