”Jag ville skriva något jag inte läst förut”

Liza Marklunds nya thriller Kallmyren, uppföljaren till succéboken Polcirkeln, är en svindlande historia om hämnd och saknad.

”Det var ljudet av insekterna som vägledde räddningsteamet, det dova suset av tusentals blodsugande flygfän. Insektsnätet som hade täckt bädden när barnet placerades på platsen hade blåst iväg. Filten hon varit insvept i hade hamnat utanför, sockan på högra foten glidit av. Myggor, bromsar, blinningar, knott och svidon hade alla uppfattat möjligheten som spädbarnet utgjorde och gått till gemensamt och obönhörligt angrepp. Det lilla ansiktet var uppsvullet till oigenkännlighet, sårigt och blårött, ögonen igenmurade. Båda händerna och den bara foten var tjocka som klubbor. Myror kröp in och ut ur hennes mun. Hon hade för länge sedan slutat skrika. Man tog henne för död, allt annat verkade orimligt, men när hundförare Pettersson lyfte upp henne gav hon ifrån sig ett kvidande läte. Det sågs som ett mirakel…”

Så inleds Kallmyren. Barnet överlever, men Helena är borta. Wiking Stormbergs fru, hon gick ner sig i den bottenlösa myren och höres aldrig mera av. Han kom aldrig över förlusten.

Åren gick, decennierna.

Så en fredagseftermiddag landar ett anonymt brev hemma hos Markus, Wikings och Helenas vuxne son. Det är ett hot, eller kanske en varning, skriven med Helenas handstil. Längst ner finns hennes bomärke, stjärnan som ser ut som ärret på hennes mage. Wiking måste ställa sig frågan om han börjar bli galen, om han ser spöken, eller om någon utomstående kraft hotar honom och hans familj.

Liza, din nya bok är en oväntad historia. Hur kom du på den här idén?

– Oj, det var länge sedan. Den har funnits hos mig i många år. Temat har jag burit med mig sedan mitten av 1980-talet, då jag gifte mig för första gången. Fast så ovanlig tycker jag inte att den är. Att sakna och sörja en människa man älskar är väldigt allmängiltigt, något de flesta av oss tvingas gå igenom. Att hoppas att döden är ett missförstånd, att den som är borta ska lyckas ta kontakt med oss på ett eller annat sätt. Det är ordentligt använt redan i Bibeln.

Så hur länge har du skrivit på den?

– Aktivt? I tre år. Egentligen skulle den komma först i trilogin om Stenträsk, före Polcirkeln. Men Kallmyren är en starkare och hårdare berättelse, jag var rädd att den skulle slå ihjäl flickornas stackars bokklubb om den kom först. Så jag bytte plats på dem…

Åker du fortfarande till alla platser du skriver om?

– Ja, i den mån det är fysiskt möjligt. Här var det inte det, vilket jag sörjer. Men jag har varit uppe på Robotbasen ovanför Vidsel, till exempel, och fått god hjälp av enhetschefen Annika Lindh som visat mig runt. Redan tidigare har jag haft tillstånd att besöka de övergivna byarna som ligger kvar djupt inne i provområdet. Överhuvudtaget har jag väldigt tur när det gäller att hitta människor som kan hjälpa mig att bygga ihop mina historier. Det var exempelvis polischefen i Älvsbyn, Robert Janeheim, som kom med detaljerna till själva upplösningen uppe på myren.

Huvudpersonen i den här boken är polischef Wiking Stormberg. Han diagnostiseras med cancer alldeles i början av romanen. Är det här något som ligger dig nära?

– Min man drabbades av cancer för några år sedan. Han har lånat ut sin sjukdom till Wiking. Det var precis lika jävligt som Wikings dotter beskriver i boken. Kanske beror det på att jag blivit så gammal, att jag skriver så mycket om sjukdom och död. Jag fyller 60 år nu i höst, jag trodde aldrig att jag skulle leva så här länge.

Varför inte det? Är du sjuk på något sätt?

– Nej Gud, inte alls. Jag var precis på läkarkontroll, helt kärnfrisk. Jag har bara alltid trott att jag skulle dö tidigt, och därför har jag alltid haft bråttom. Framför allt ville jag vara med tills mina barn blev vuxna, och en packe böcker skulle bli skrivna. Nu är det där gjort, och jag har fått tid över. Det känns lite märkligt, och oväntat trevligt.

Du ger just inga intervjuer längre?

– Marknadsföring fungerar verkligen. Intervjuer och bokturnéer och tv-shower, allt det där säljer böcker. Säkert sociala medier också, fast det har jag aldrig hållit på med. Men jag måste inte sälja till sista blodsdroppen. Klart det är kul om människor läser det jag skriver, men jag behöver inte maximera allting. Jag är jättenöjd med det som är.

Blir det en bok till om Stenträsk?

– Ja, den sista delen blir den svåraste. Jag är inte säker på att jag får ihop den till nästa år. Hittills har den hetat ”Inseminatörens sista höst”. Inte av något särskilt skäl, jag har alltid bara velat skriva en bok som heter så. Hur som helst så är jag är igång och stör folk på Vattenfall för att få fakta kring kraftverksbygget i Messaure i början av 1960-talet. Det är verkligen jätteroligt.

”Kallmyren” finns i din bokhandel den 17 augusti.