Fem frågor till Anna Laestadius Larsson!
Nu finns Anna Laestadius Larssons sjunde historiska roman, Törnrosens triumf där böcker säljs och streamas!
Din nya bok Törnrosens triumf handlar om Sophie Sager. Vem var hon och hur hittade du henne?
– Å, hon är en gammal kompis ur mitt historiska kvinnoarkiv som har pockat på att bli omskriven en längre tid. Man kan säga att hon var Metoo 1.0 i vårt land, den första kvinnan som offentligt tog strid mot sin förövare. Hon var en otroligt modig ung kvinna som inte bara anmälde övergreppet hon råkade ut för, hon stod dessutom upp för sig själv i rätten, medverkade i tidningarna och när processen var över bestämde hon sig för att befria sina medsystrar från sin tids fördomar genom att ge sig ut på turné och hålla emancipatoriska föreläsningar. Och det på mitten av 1800-talet så ni kan ju tänka er att det var ett uppdrag med förhinder.
Du har i flera böcker bjudit in dina läsare till det sena 1700-talet, hur var det att helt ge sig in i och skriva om 1800-talet?
– Jag skrev ju om det sena 1800-talet i Hilma, min roman om konstnären Hilma af Klint och om det riktiga tidiga i Räfvhonan, den sista delen av min 1700-talstrilogi. Nu fick jag ge mig i kast med mellanåren, en tid när kvinnorna var väldigt hårt hållna, ännu mer så än tidigare. En ärbar kvinna kunde inte samtala med en man eller ens röra sig på stan utan en eskort som höll reda på att inget opassande skedde. Fredrika Bremer döpte det till mullvadsåren och icke-livet, de unga åren när hon var ständigt påpassad, innan hon blev medelålders och sexuellt ointressant. Det var bland annat det som Sophie Sager tog strid emot.
Att skriva historiska romaner innebär förstås en hel del research. Hur gör du för att sedan överföra den kunskap du fått om tiden till skönlitterär form, vad är fakta och vad är fiktion?
– Jag lägger mycket tid på att läsa in mig på tidsandan, som jag vill ska genomsyra mina romaner. Och jag ändrar ingenting av det som faktiskt hände. Däremot diktar jag fritt och skamlöst om sådant vi inte vet, som till exempel hur personerna tänkte och vem som var far till ett barn som registrerats med ”fader okänd”. Min ledstjärna är att det skulle kunna ha hänt, inte att det nödvändigtvis hände just så – för in min romanvärld är det jag som är gud, det är jag som bestämmer.
Ditt intresse för historia är stort, vilken tid fascinerar dig mest? Varför?
– För tio år sedan skulle jag ha svarat 1700-talet, för det är en tid som har allt, flärden, revolutionerna, nya tankar. Men nu vet jag inte, var tid är fascinerande och spännande på sitt sätt. Just nu har jag i ett nytt romanprojekt återvänt till sekelskiftet 1900 som jag ägnade mig åt i Hilma och även till viss del i Svårmodets döttrar och är helt uppslukad för att det är så spännande och omvälvande: industrialiseringen tränger ihop folk i städerna, tro och vetenskap bryts mot varandra och arbetares och kvinnors krav på rättigheter kommer snart för alltid förändra vårt sätt att leva. Och så lyssnade jag nyligen på ett program om drottning Margareta, kvinnan bakom Kalmarunionen, och tänkte att 1300-talet, det skulle det vara spännande att grotta ner sig i…
Genom dina böcker lär vi känna kvinnor som ofta försvunnit ur historien, vilka fler vill du lyfta fram från Sophie Sagers tid?
– Fredrika Bremer som gjorde svenska ogifta kvinnor myndiga och faktiskt var en världskändis, vilket jag inte tror så många vet. Wendela Hebbe vårt lands första fast anställda kvinnliga journalist. Och så fransyskan George Sand som var den här tidens mest lästa författare i Frankrike vid sidan av Victor Hugo. Hon var otroligt cool och inspirerande, klädde sig i manskostym och rökte cigarr. Alla tre figurerar på olika sätt i Törnrosens triumf.
