Jacob Lindfors om sin nya bok Järnviljan

Vad händer om du befinner dig på en hemlig operation tillsammans med ryssar när kriget i Ukraina bryter ut?

Jag har haft två mål med bokserien om specialförbandsoperatören Mattias Kassian. Det första har varit att skriva militära thrillers som är bra som böcker, och inte bara bra för dem som gillar militära thrillers. Det andra har varit att avsluta trilogin med optimism och ett varmt budskap. I Sidenvägen, bok två i serien, går Kassian med på att hjälpa Ryssland att stoppa en mäktig narkotikasmugglare – Sveriges och Rysslands gemensamma fiende. Boken slutar med att Kassian förs till Ryssland.

Därifrån skulle det vara enkelt. Mattias Kassian skulle bygga broar, lära känna ryssarna som hade attackerat oss i Sidenvägen, skapa gemensamma ytor. Vi är bara rädda för saker som vi inte förstår, och för att inte kunna göra oss förstådda. Jag ville få Mattias Kassian att förstå Rysslands synvinkel. Jag tänkte använda diplomati och kommunikation för att bygga mot fred. Den tredje delen i serien skulle avslutas med en ljus framtid. Jag var redan försenad med boken på grund av att vi fått en till son och köpt en gård, men jag hade i alla fall en plan.

Jag vaknade morgonen den 24 februari och fick se flash-notiserna på min mobil. Det första jag gjorde var att skicka ett sms till en kontakt i Försvarsmakten: ”Fuck.” Han svarade: ”Japp.”

Sedan satt jag och stirrade på nyhetsuppdateringarna medan mina ungar lekte i bakgrunden. Jag kunde inte skriva. Inget var roligt längre. När massgravarna öppnades i Bucha blev det väldigt tufft att vara pappa.

Det tog mig flera veckor att tänka om Järnviljan. Vad skulle hända om Ukrainakriget bröt ut mitt under Mattias Kassians diplomatiska uppdrag med Ryssland?

Men att ta med invasionen av Ukraina i boken skapade ett annat problem. De militära delarna i mina böcker är hyperaktuella med tanke på hur världen ser ut idag, men samtidigt är många läsare både rädda för, och trötta på, krig. Hur skriver man en attraktiv militärthriller när nyheterna ger oss ohyggliga uppdateringar om mänskligt lidande på en daglig basis?

Min lösning har varit att försöka skriva en berättelse som är effektfull och gripande, inte trots kriget i Europa utan på grund av det. Järnviljan är en realistisk berättelse, och med tanke på det som händer i vårt närområde är den även emotionellt meningsfull och viktig. Det är ingen naiv fantasi utan en skildring av vår samtid.

Ukrainakriget är med i berättelsen, men det finns i bakgrunden och inte i hjärtat av händelserna. Hjärtat är de svenska karaktärerna och deras utveckling.

Järnviljans actionscener vältrar sig inte i våld och lidande. Det finns inget chock value, för det finns inte längre något värde i att chockera. I stället har jag lagt fokus på vad jag kallar för ”positivt våld”, det vill säga våld för att skydda, rädda, frita, säkra och vinna. Våld i syfte av de-eskalering snarare än blodtörst.

Våld kan även användas för att visa var en karaktär befinner sig mentalt eller på sin utvecklingskurva genom berättelsen, något som är menat att återspegla hur vår värld ser ut. Mjuk till hård, medmänsklig till kall, maktlös till allsmäktig, empatisk till hänsynslös och så vidare. Mjuk till hård, medmänsklig till kall, maktlös till allsmäktig, empatisk till hänsynslös och så vidare. Järnviljan skildrar en farlig men moraliskt komplex värld, full av etiska dilemman, där man behöver kämpa hårt för att inte tappa hoppet.

Järnviljan handlar om hur vi står fast vid den värld vi vill ha, trots dåliga odds. Hur vi kämpar oss upp ur mörkret och värnar om varandra. Det är teman som de flesta av oss nog är lockade att läsa om idag. Så i slutändan är boken en optimistisk thriller för en mörk tid. Och den har hjälpt mig som författare att hitta ett syfte med mitt skrivande.