Victoria Björn Blomqvist om I frusna spår
Den andra boken i Sälen-serien, I frusna spår, tar sin början när Alice Leander hittar ett gammalt mystiskt vykort i källaren hos sin mormor. Det återfinns bland minnena efter hennes morfar, som på 50-talet var elitlängdskidåkare. Det här är upptakten till en skrämmande resa bakåt i tiden, försvinnanden, en mordhistoria och en kamp mot makter som fortfarande än idag verkar göra allt för att hålla saker och ting hemliga.
Min morfar tävlade i det svenska skidlandslaget på 50-talet och likt Alice har jag lyssnat till berättelserna och följt med på fantastiska äventyr i skidspåret. Jag har studerat priserna i pokalskåpet och läst artiklarna, bläddrat bland fotografierna. Men det är först sedan jag blivit vuxen som jag förstår vidden av vad min morfar, och de andra idrottsmännen och kvinnorna med honom, faktiskt åstadkom. Och jag hisnar över slitet, kampen och uppoffringarna.
Tillvaron i norra Värmland i början av förra seklet var för många tuff och fattig, så även för min morfar och hans sex syskon och far. Och som finskättling på den tiden tänker jag mig att det hårda livet kanske var ännu lite hårdare, jantelagens långa arm skoningslös och avundsjukan ful. Sådant präglar naturligtvis människor och påverkar dem för alltid. Ännu större anledning att försöka lyfta fram de mest otroliga prestationerna och ge de som aldrig gav upp det erkännande som de förtjänar, även om det ibland sker alltför långt i efterhand.
Idén till I frusna spår har funnits med mig i ungefär femton år. Jag älskar historia och jag älskar spänning och ofta finns inspiration till båda alldeles nära oss. I det här fallet har jag länge vetat att jag vill skriva en berättelse, uppdiktad i sin helhet men inspirerad av min morfars liv och karriär. Det är därför med en stor dos personliga kopplingar och massor av känslor som jag nu lämnar boken vidare till läsarna. Och vad passar inte bättre än att göra det genom att få återvända till fjällen och Sälen med dess fantastiska och spännande miljö!
En av de största utmaningarna med att skriva I frusna spårhar varit att just balansera små, autentiska detaljer med fiktion. Det finns specifika och personliga minnen invävda här och var som jag gärna vill dela med mig av men samtidigt behålla i mitt hjärta. Och eftersom den främste idégivaren inte längre finns kvar bland oss kan jag bara hoppas att jag lyckats någorlunda med avvägningen.
Den andra utmaningen har varit att, trots de många historierna om framgång och motgång, tampas med den eviga förbannelsen över att jag borde ha frågat mer när tid fanns. Kanske är det alltid så, att tiden inte verkar räcka till.
Jag hoppas att I frusna spår ändå lämnar efter sig en känsla av det aldrig är för sent att ställa saker och ting till rätta och att den befäster att de vi älskar är mer än sina prestationer och framgångar.
Min morfar var inte ”Likenäsarn” för mig, han var morfar.
