Änglagård i romanform
Den 17 maj utkommer Doften av kardemumma av debuterande Beatrice Samuelsson.
Camilla har alltid tyckt om berättelsen om hur hon som nyfödd hittades i en Beirutväska på tågperrongen. Men vid sin adoptivmors dödsbädd får hon veta att det låg något mer i väskan – ett foto av två tonårstjejer sittande på en stenmur framför en kyrka. En av dem är hennes biologiska mamma, men vem?
Kyrkan på bilden ligger i Sunnanbo på västgötaslätten och dit åker Camilla i jakt på svar. Hon möts av ett litet samhälle där alla verkar bära på en bit av hennes historia. Och när någon lämnar en bok med titeln Doften av kardemumma på hennes trappa börjar pusselbitarna falla på plats…
Doften av kardemumma är som Änglagård i bokform, en varm roman om härliga människor i en liten ort där solen skiner och grusvägarna slingrar sig fram. Där finns hemligheterna och glädjeämnena sida vid sida i skuggan av den mäktiga Dimbergsåsen.
Här kan du läsa Beatrices egna ord om debuten:
Nu går jag här alldeles ensam. Varken morsan eller farsan har jag med mig.
Så lyder inledningsfraserna i en berättelse jag skrev på mellanstadiet. Min huvudkaraktär var på rymmen och fick så småningom övernatta hos en dam. Nymanglade lakan och blommande äppelträd. Men jag hade inga författardrömmar.
Det var leken och skapandet jag var ute efter.
I Mina vänner skrev jag att jag ville bli ängel och hemmafru. Jag vet inte hur jag tänkte. Kanske var det en längtan efter att flyga fritt utan att behöva socialisera sig. Få göra saker och ting på mitt sätt. När jag gick i trean och delade rum med mina syskon drömde jag om att få flytta in på gästtoaletten. En egen plats. Skrivbordslådor och dockskåp. Vad som helst som gick att forma och leva sig in i och ömma för. Som berättelsen jag skrev. Jag kan fortfarande minnas hur det kändes att vara på rymmen och vakna upp i de där lakanen.
Sedan blev jag förskollärare precis som min storasyster. Oxar behöver trygghet och den konstnärliga ådran kunde ju frodas även i förskolan.
När jag var i fyrtioårsåldern fick jag syn på en barnbokstävling som jag inbillade mig att jag skulle kunna vinna. Ett infall av hybris blev startskottet på den slumrande författardrömmen. Det var som om det äntligen gick upp för mig att det var det jag ville ägna mig åt. Nu vann jag inget pris, men jag hittade en illustratör och fick en vän för livet. Vi skrev barnboksmanus så det stod härliga till.
Glada och naiva och alldeles för pedagogiska.
Sedan dök det upp en ny tävling.
I jakten på uppslag gick jag ut på promenad. Vad i all sin dar skulle jag hitta på som ingen annan hade skrivit om? När jag närmade mig ett äldreboende kom jag att tänka på att de som bodde där säkert bar omkring på en massa historier. Spännande och sorgliga saker som de kanske aldrig fått dela med sig av.
När tanken slagit rot blev jag den där mellanstadieeleven igen.
Tänk om det fanns en gammal bagare därinne. Som hade råkat ut för något riktigt dramatiskt i sin ungdom. Det var klart att det gjorde. Det var som om han reste sig ur sin stol och klev ut till mig där jag stod på trottoaren.
Tog mig i handen och berättade vad han varit med om.
Doften av kardemumma.
Först blev det en saga och sedan en kapitelbok. Fantasin var det inget fel på. Det svåra var att begränsa sig. Doften av kardemumma var ingen barnbok – men det dröjde innan jag vågade lita på att jag skulle kunna skriva en vuxenroman.
Det kunde jag.
fem år har jag fått leka och skapa och bygga en värld på Västgötaslätten. Smälla upp en ås och ett berg och en skog. Dra om järnvägen norr om Herrljunga. Men det bästa av allt är att jag har fått vara i mina karaktärer och föra deras talan.
Och att ursprungsberättelsen finns kvar.