Följ oss på sociala medier:
”Spännande, initierat och inte minst milt humoristiskt om vår samtid.”Läs mer
”Guillou är … en skicklig författare och hans framställning är i allra ...”Läs mer
”Med ett levande och underhållande språk låter Larsson kursens olika pe...”Läs mer
”Bitterljuv feelgood av bästa slag … Hon är en mästare på att...”Läs mer
”Beskrivningarna av 90-talets Paris tilltalar mig något enormt, och jag...”Läs mer
”Boken blir till en bladvändare, som läsare vill jag ju veta hur...”Läs mer
”Rosa Ventrella skildrar tillvaron i Bari på ett väldigt livfullt och m...”Läs mer
”Som helhet bjuder romanen på hög spänningsfaktor”Läs mer
”… ett effektivt litterärt grepp, att leka med dikt och verklighet och ...”Läs mer
”En riktigt mysigt och varm berättelse. Gillar att man får följa olika ...”Läs mer
”Mycket bra spänningsdebut … Snarare ett juridiskt drama än en regelrät...”Läs mer
”Redan från första sidan dras jag in i Julias liv och blir...”Läs mer
”Fantastiskt!!! … Dessa böcker är bättre än juveler! De är flykter från...”Läs mer
”Den här boken var väldigt gripande, och jag slukade den på en...”Läs mer
”En perfekt bok för den som inte kan välja mellan klassisk polisroman o...”Läs mer

Liza Marklund om skapandet av ”Pärlfarmen”

”Storslagen böljande roman”, skrev Tara. ”Andlöst skickligt gestaltat”, tyckte Dagens Nyheter. ”Ett dramatiskt äventyr”, enligt Sveriges Radio. Liza Marklunds storartade återkomst med Pärlfarmen har fått mycket beröm. Nyfiket ville vi veta mer om skapandet av boken – och ställde därför några frågor till Liza.

Pärlfarmen bjuder på magnifik spänning i ett raffinerat spel om världsekonomin, men tar sin början på en av världens mest avskilda platser – ön Manihiki i södra Stilla havet. Hur fann du denna plats och vad var det med denna fridfulla atoll som fascinerade dig så mycket?

– Cook-öarna är en otroligt speciell plats. Ögruppen ligger precis mitt i Stilla havet, det är så vackert att man svimmar. Tänk dig paradiset, och så lite till. Min familj har väldigt goda vänner på huvudön Rarotonga, i byn Matavera som har fått ge efternamn åt min karaktär Kiona i boken. Första gången jag träffade familjen Karaponga, som driver en pärlfarm på Manihiki, var för sjutton år sedan. Det var nere på huvudön, och jag har velat åka och hälsa på dem uppe på Manihiki sedan dess. I februari 2017 kom jag äntligen dit, och det var ännu häftigare än jag trott. Jag bodde hemma hos familjen, ovanpå deras pärlverkstad (som är Kionas rum i romanen).

I centrum för handlingen står alltså Kiona, en ung kvinna som för första gången lämnar Cooköarna när hon försöker ta reda på vad som hänt med hennes försvunne make. Du skriver om henne i jag-form och Pärlfarmen blir verkligen Kionas berättelse, där man samtidigt får följa hur hon utvecklas som människa. Hur mycket påverkade just jag-formen berättelsen? Hade det blivit samma historia om den skrivits i tredje person?

– Jag började faktiskt att skriva romanen i tredje person, men det fungerande inte alls. Miljön på Manihiki är så annorlunda att texten inte grep tag. Man halkade omkring i handlingen utan att känna eller förstå. I den här historien har jag jobbat tillsammans med min svärson, Ronnie Sandahl, som är manusförfattare och filmregissör, det var hans förslag att jag skulle testa första person och det satt som en smäck. Kionas röst kom fram precis som jag hört den i huvudet ända sedan första gången vi träffades.

Hur växer en sådan här berättelse fram? Vad är startskottet för skrivprocessen och finns det något speciellt som bär boken och handlingen framåt?

– Kiona kom till mig på landsvägen mellan Matavera och Ngatangiia i december 2003. Det var ett par månader efter att Anna Lindh, som var en god vän till mig, hade blivit mördad. Sorgen efter Anna var fortfarande rå och obearbetad, kanske var det därför mina tankar vandrade iväg mot en historia kring vemod, ensamhet och människans villkor där på landsvägen. Faktum är att jag gick och gick och gick på den där vägen, den går runt hela ön och jag stannade inte förrän hela berättelsen var klar inom mig, och då hade jag kommit så himla långt att jag var tvungen att ta bussen tillbaka. På den tiden fanns inget internet på Rarotonga, utom på telegrafstationen inne i Avarua, huvudstaden. Där hyrde jag in mig på en dator och skickade ett tre sidor långt mejl till Ann-Marie Skarp, min förläggare, med ett synopsis på hela historien (hon har fortfarande mejlet kvar). Sedan tog det alltså femton år att skriva romanen, för det kom annat emellan.

Platserna runtomkring i världen som Kiona besöker är väldigt levande beskrivna. Jag har förstått att du har ett personligt förhållande till flera av dem. På vilket sätt?

– Hahaha, ja, Kiona tar sig ut på en resa över fyra kontinenter, och jag har gjort det lätt för mig. Hon bor, undantagslöst, i mina gamla bostäder.

För dig som författare, vilka är de lyckligaste stunderna under skrivandet?

– När researchen är gjord, berättarrösten sitter och jag får leva i mitt eget universum. Särskilt i det här fallet, jag älskade att skriva den här boken. Det är nästan en sorg att det är över.