Krönika om Kambodja, Expressen januari 2007

Barn som är döende i aids ser inte längre mänskliga ut. De liknar små utomjordingar – missbildade, fläckiga och med konstiga sår och utväxter på kroppen.
Kan man filma dem för tv?
Är det etiskt och moraliskt försvarbart att visa upp dem i en kommersiellt tv-kanal på bästa sändningstid?
Jag har diskuterat den saken med överläkare Ung Vibol, chef över Nationella Barnsjukhuset i Kambodjas huvudstad Phnom Penh.
Överläkare Vibol träffar de döende aidsbarnen varje dag. Hennes yrkesliv går ut på att lindra deras lidande – och att stoppa spridningen av smittan.
För henne var saken självklar.
– Detta är konsekvenserna när ingenting görs, sa hon och öppnade dörren in till hospiceavdelningen.
Där låg de, de små rymdvarelserna, med ögon som var så vackra och sorgsna att det var fullständigt outhärdligt. Några satt upp, andra låg i famnen på vårdare eller föräldrar.
– Om dessa barns mödrar fått medicin i tid hade de här barnen aldrig behövt bli smittade, sa Ung Vibol. Risken att en hivsmittad mamma föder är ett hivsmittat barn är en på tre i Kambodja. Med bromsmedicin sjunker risken till ett par procent.
– Men även smittade barn har en framtid. Med rätt medicinering i rätt till hade de här barnen haft alla chanser att växa upp, bli vuxna och få egna, friska barn, sa Ung Vibol.
Och vi frågade föräldrarna om vi fick filma dem och barnen och nästan alla sa ja, de nickade och gjorde den klassiska hälsningsgesten: handflatorna tryckta mot varandra under hakan som en svensk lucia, en ödmjuk nick med huvudet.
Ja, de ville bli filmade. Ja, de ville visa de hur aids egentligen ser ut.
För oss i filmteamet blev mötena nästan outhärdliga.
I ett par veckor hade vi rest runt i Kambodja och träffat människor som på olika sätt var berörda av aidsepidemin. Vi hade träffat de hivsmittade mammorna som överfört viruset till sina barn, sett deras utanförskap och förtvivlan, vi hade mött de föräldralösa barnen och deras åldriga farföräldrar, vi hade intervjuat buddistmunkar och läkare och hjälparbetare, men vi hade ändå inte förstått. Vi hade inte insett vidden och smärtan som sjukdomen förorsakar – inte förrän vi träffat barnen på hospiceavdelningen på National Pediatric Hospital.

Kambodja är oerhört hårt drabbat av aids och hiv. Tre procent av befolkningen är smittad, i vissa regioner upp till sju procent. Det är siffror vi tidigare bara sett i södra Afrika.
Varför just Kambodja är ett av Asiens värst utsatta länder är svårt att hitta en enkel förklaring till, men hiv och aids sprids där det finns okunskap, fattigdom och övergrepp. Dessa tre beståndsdelar dominerar Kambodjas nutidshistoria.
Fransmän, japaner och amerikaner turades om att ockupera, bomba och förtrycka under hundratals år – och sedan kom de Röda Khmererna. Mellan 1975 och 1979 lyckades Pol Pot och hans järnhårda kommunistregim döda en femtedel av Kambodjas befolkning. Allting avskaffades: skolor, städer, sjukhus. Tideräkningen började om på år noll. Kunskap sågs som förräderi, vilket innebar att praktiskt taget alla utbildade människor avrättades. En hel generation barn växte upp utan att lära sig läsa och skriva.
Idag är Kambodja ett av världens fattigaste länder. En tredjedel av befolkningen lever på mindre än en dollar om dagen. Analfabetismen är fortfarande utbredd, våldtäkt är lagligt inom äktenskapet.

Men hiv och aids går att stoppa.
Det är inte ens särskilt svårt.
Det som behövs (förutom mediciner!) är kunskap, information och attitydförändringar – och sådana uppstår inte av sig själva.
Vi som sitter med resurserna måste inse vidden av problemet och därför ta vårt ansvar och göra något åt det.

En vacker dag kommer man att kunna lägga ner hospiceavdelning för aidsbarnen på nationella barnsjukhuset i Phnom Penh.
Men för att det ska bli möjligt måste vi först berätta att den finns.
Därför får du själv träffa de döende aidsbarnen i tv i morgon kväll – om du törs.