Verkligheten bakom – Paradiset
Hösten 1991 jobbade jag som nattreporter på Expressens nyhetsredaktion i Stockholm.
En kväll fick jag ett konstligt samtal. Det kopplades vidare från en av de manliga redaktörerna som tyckte att detta var något som passade på mitt bord.
Det var en ung kvinna i luren som berättade hur hon var föreståndare för en alldeles ny och fantastisk verksamhet: en stiftelse som gömde undan och raderade förföljda människor ur alla offentliga register och fick dem att försvinna helt och hållet. Eftersom förföljelse av det här slaget framför allt är sådant som drabbar kvinnor och barn så beslöt jag mig för att lyssna.
Jag kom att träffa kvinnan flera gånger under halvåret som följde. Till en början var jag djupt imponerad av hennes engagemang och kunskap, hon gjorde ett mycket kompetent och trovärdigt intryck.
Men när jag försökte kontrollera hennes uppgifter stötte jag allt som oftast på patrull. Inget av det hon sa kunde bekräftas, eftersom allt var så hemligt och raderat.
Som journalist kunde jag inte skriva något jag inte kunde kontrollera och belägga, varpå artiklarna dröjde. Jag fick inte heller uppgifterna om pengarna och stiftelsens ekonomi att gå ihop.
Till slut fick jag kontakt med en kvinna som var djupt indragen i stiftelsens verksamhet. Jag visste dessutom vem hon var sedan tidigare, vi hade talats vid flera gånger. Hon kom att bli känd som Maria Eriksson.
Med Mias hjälp kunde jag avslöja stiftelsen och de lögner den byggde på. Artiklarna publicerades i Expressen ett år efter min första kontakt med föreståndaren.
Den här artikelserien fick stora konsekvenser för mitt fortsatta yrkesliv.
Dels för att jag blev stämd för grovt förtal och lämnades i sticket av min redaktionsledning, vilket fick mig att säga upp mig och lämna tidningen Expressen. (Det blev aldrig någon rättsprocess, föreståndaren drog tillbaka stämningen dagen före tryckfrihetsrättgången).
Dels för att jag kom att lära känna Mia Eriksson, som jag senare kom att skriva två böcker om: Gömda och Asyl.
Men det fick mig också att fundera över vad vig gör med varandra, vi människor. Hur vi fungerar, och hur vi tar ansvar för varandra.
Under åren i början av 1990-talet avreglerades stora delar av den sociala sektorn, många vårdinrättningar blev privata, det gick plötsligt att tjäna företagspengar på andra människors missbruk, ålderskrämpor och utsatthet. Vems ansvar är egentligen de sjuka och svaga? Samhällets? Kapitalets? Eller familjens?
Om mormor tog hand om mig när jag var liten, är det mitt ansvar att ta hand om henne när hon blir sjuk?
Eller ta ett äktenskap där parterna utvecklats åt olika håll och fått andra värderingar: för vem ska man ta ansvar först? Sin partner som man lovat älska i nöd och lust, eller sig själv och sin egen övertygelse?
Det är inga lätta frågor.
Och vad händer när staten blir själva skurken, vilket inträffade under kriget på Balkan?
Allt detta funderade jag ihärdigt på under några år, och resultatet ser ni här.
Paradiset är kanske min sorgligaste bok. Den har blivit en fantastisk film av Colin Nutley med Helena Bergström som en fullständigt otrolig Annika Bengtzon.
Den utsågs till Årets bok år 2002 av tidningen QX:s läsare.
En kväll fick jag ett konstligt samtal. Det kopplades vidare från en av de manliga redaktörerna som tyckte att detta var något som passade på mitt bord.
Det var en ung kvinna i luren som berättade hur hon var föreståndare för en alldeles ny och fantastisk verksamhet: en stiftelse som gömde undan och raderade förföljda människor ur alla offentliga register och fick dem att försvinna helt och hållet. Eftersom förföljelse av det här slaget framför allt är sådant som drabbar kvinnor och barn så beslöt jag mig för att lyssna.
Jag kom att träffa kvinnan flera gånger under halvåret som följde. Till en början var jag djupt imponerad av hennes engagemang och kunskap, hon gjorde ett mycket kompetent och trovärdigt intryck.
Men när jag försökte kontrollera hennes uppgifter stötte jag allt som oftast på patrull. Inget av det hon sa kunde bekräftas, eftersom allt var så hemligt och raderat.
Som journalist kunde jag inte skriva något jag inte kunde kontrollera och belägga, varpå artiklarna dröjde. Jag fick inte heller uppgifterna om pengarna och stiftelsens ekonomi att gå ihop.
Till slut fick jag kontakt med en kvinna som var djupt indragen i stiftelsens verksamhet. Jag visste dessutom vem hon var sedan tidigare, vi hade talats vid flera gånger. Hon kom att bli känd som Maria Eriksson.
Med Mias hjälp kunde jag avslöja stiftelsen och de lögner den byggde på. Artiklarna publicerades i Expressen ett år efter min första kontakt med föreståndaren.
Den här artikelserien fick stora konsekvenser för mitt fortsatta yrkesliv.
Dels för att jag blev stämd för grovt förtal och lämnades i sticket av min redaktionsledning, vilket fick mig att säga upp mig och lämna tidningen Expressen. (Det blev aldrig någon rättsprocess, föreståndaren drog tillbaka stämningen dagen före tryckfrihetsrättgången).
Dels för att jag kom att lära känna Mia Eriksson, som jag senare kom att skriva två böcker om: Gömda och Asyl.
Men det fick mig också att fundera över vad vig gör med varandra, vi människor. Hur vi fungerar, och hur vi tar ansvar för varandra.
Under åren i början av 1990-talet avreglerades stora delar av den sociala sektorn, många vårdinrättningar blev privata, det gick plötsligt att tjäna företagspengar på andra människors missbruk, ålderskrämpor och utsatthet. Vems ansvar är egentligen de sjuka och svaga? Samhällets? Kapitalets? Eller familjens?
Om mormor tog hand om mig när jag var liten, är det mitt ansvar att ta hand om henne när hon blir sjuk?
Eller ta ett äktenskap där parterna utvecklats åt olika håll och fått andra värderingar: för vem ska man ta ansvar först? Sin partner som man lovat älska i nöd och lust, eller sig själv och sin egen övertygelse?
Det är inga lätta frågor.
Och vad händer när staten blir själva skurken, vilket inträffade under kriget på Balkan?
Allt detta funderade jag ihärdigt på under några år, och resultatet ser ni här.
Paradiset är kanske min sorgligaste bok. Den har blivit en fantastisk film av Colin Nutley med Helena Bergström som en fullständigt otrolig Annika Bengtzon.
Den utsågs till Årets bok år 2002 av tidningen QX:s läsare.
Liza Marklund
Hälleforsnäs i mars 2005