Följ oss på sociala medier:
”Författaren är väl insatt i tidsandan och kvinnohistorien. Mönstret le...”Läs mer
”Sara Lövestam är en gudabenådad ciceron i vårt svenska språk, och tack...”Läs mer
”Romandebutanten Moa Gammel Ginsburg lånar Hjalmar Söderbergs hundra år...”Läs mer
” Författaren behärskar sitt hantverk. ... Jonasson låter sina skrönor ...”Läs mer
”Återigen har författar- och advokatparet skrivit en roman om händelser...”Läs mer
”Jan Guillou går hur som helst lyckligt i mål med sin uppgift....”Läs mer
”Det är verkligen rappt berättat och det märks att författaren inte vil...”Läs mer
”Johan Erlandsson, till vardags journalist på Kommunalarbetaren, har gj...”Läs mer
”Oerhört spännande hela vägen in i mål.”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Boken Lärarinnan är både allvarlig och rolig. Och den är både tankeväc...”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Det är välformulerat och vasst, men också plågsamt och ibland nästan o...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

Verkligheten bakom – Paradiset

Hösten 1991 jobbade jag som nattreporter på Expressens nyhetsredaktion i Stockholm.
En kväll fick jag ett konstligt samtal. Det kopplades vidare från en av de manliga redaktörerna som tyckte att detta var något som passade på mitt bord.
Det var en ung kvinna i luren som berättade hur hon var föreståndare för en alldeles ny och fantastisk verksamhet: en stiftelse som gömde undan och raderade förföljda människor ur alla offentliga register och fick dem att försvinna helt och hållet. Eftersom förföljelse av det här slaget framför allt är sådant som drabbar kvinnor och barn så beslöt jag mig för att lyssna.
Jag kom att träffa kvinnan flera gånger under halvåret som följde. Till en början var jag djupt imponerad av hennes engagemang och kunskap, hon gjorde ett mycket kompetent och trovärdigt intryck.
Men när jag försökte kontrollera hennes uppgifter stötte jag allt som oftast på patrull. Inget av det hon sa kunde bekräftas, eftersom allt var så hemligt och raderat.
Som journalist kunde jag inte skriva något jag inte kunde kontrollera och belägga, varpå artiklarna dröjde. Jag fick inte heller uppgifterna om pengarna och stiftelsens ekonomi att gå ihop.
Till slut fick jag kontakt med en kvinna som var djupt indragen i stiftelsens verksamhet. Jag visste dessutom vem hon var sedan tidigare, vi hade talats vid flera gånger. Hon kom att bli känd som Maria Eriksson.
Med Mias hjälp kunde jag avslöja stiftelsen och de lögner den byggde på. Artiklarna publicerades i Expressen ett år efter min första kontakt med föreståndaren.
Den här artikelserien fick stora konsekvenser för mitt fortsatta yrkesliv.
Dels för att jag blev stämd för grovt förtal och lämnades i sticket av min redaktionsledning, vilket fick mig att säga upp mig och lämna tidningen Expressen. (Det blev aldrig någon rättsprocess, föreståndaren drog tillbaka stämningen dagen före tryckfrihetsrättgången).
Dels för att jag kom att lära känna Mia Eriksson, som jag senare kom att skriva två böcker om: Gömda och Asyl.
Men det fick mig också att fundera över vad vig gör med varandra, vi människor. Hur vi fungerar, och hur vi tar ansvar för varandra.
Under åren i början av 1990-talet avreglerades stora delar av den sociala sektorn, många vårdinrättningar blev privata, det gick plötsligt att tjäna företagspengar på andra människors missbruk, ålderskrämpor och utsatthet. Vems ansvar är egentligen de sjuka och svaga? Samhällets? Kapitalets? Eller familjens?
Om mormor tog hand om mig när jag var liten, är det mitt ansvar att ta hand om henne när hon blir sjuk?
Eller ta ett äktenskap där parterna utvecklats åt olika håll och fått andra värderingar: för vem ska man ta ansvar först? Sin partner som man lovat älska i nöd och lust, eller sig själv och sin egen övertygelse?
Det är inga lätta frågor.
Och vad händer när staten blir själva skurken, vilket inträffade under kriget på Balkan?
Allt detta funderade jag ihärdigt på under några år, och resultatet ser ni här.
Paradiset är kanske min sorgligaste bok. Den har blivit en fantastisk film av Colin Nutley med Helena Bergström som en fullständigt otrolig Annika Bengtzon.
Den utsågs till Årets bok år 2002 av tidningen QX:s läsare.

Liza Marklund
Hälleforsnäs i mars 2005